om ni vill rolla twilight skriv upp er

Jättebra♥

Ska vi vänta tills alla mallar är inne eller kan vi starta lite smått?

Ska vi köra i en ordning?
Tycker det blir lättare då.

MinihästJag tror vi kör igång så får de kvarstående göra sina mallar och hänga på!

TildeWVi kan väl göra som man vill, eftersom att det ibland kan bli jobbigt att köra i ordning!

Mary

Jag följde vägen kors och tvärs genom Edinburgh. I normal takt. Jag var inte hungrig, för bara några minuter sedan hade ytterligare ett liv gått åt för att stilla min hunger.
Kvällsbrisen slog mot mig och fick mitt hår att dansa.
Ett gäng ungdomar kom emot mig. En av de ropade åt mig att stanna. Skulle jag jaga på mitt favorit sätt? Nej. Nu var jag inte hungrig. Jag dolde mitt ansikte med håret och passarde med med ett fnittrande nej.
Imorgon skulle jag till Amerika så det var lika bra att tillbringa natten med att packa.

Jag drog handen genom mitt okammade hår och suckade högt. Precis som den varma morgonkvisten hade jag fått mitt livsmönster att passa ihop, de var bara ett par få pusselbitar som inte passade ihop med mitt liv. Om man kunde säga att jag hade ett liv, i alla fall inte ett vanligt liv. Jag hade inte inga föräldrar det var de pusselbitarna som jag aldrig skulle hitta igen. Så det klara mönstret skulle alltid sakna en del.
Jag stannade upp framför min gröna, eller hade varigt gröna bil och lutade armen. Det var en strålade sol på den halvgrå himlen. En sval vindpust trängde sig igenom mitt hår så det flög fram för ögonen men med en gång lade sig prydligt på mina axlar.

Jacqueline

Jag satte mig på planet till Forks.
Jag kunde springa till eftersom jag var vampyr med nej, mamma sa att jag skulle vara som alla andra som gick på skolan.
Efter 8 timmar var jag på flygplatsen i Forks.
"Mamma, varför flyttade från Sydney?" frågade jag.
"För jag fått jobb i Forks" sa mamma.
"Självklart, jobbet!" sa jag och tog mitt bagars och började gå mot bilen.
Jag satte mig i framsätter och väntade på att mamma skulle starta bilen.
Vi åkte till vårat nya hus.

När klockan inte var mycket än tog jag en lugn promenad genom staden. Flyktiga minnen som människa passerade. Vid kajen stannade jag till. Här hade min första kyss varit. Här hade jag blivit biten och nästan söndertrasad av plågorna som oundvikligt hade torterat min kropp. Jag hade bara lämnat staden någon längre tid en gång tidigare. Då hade jag i nästan sextio år bott nära Volturi för att få hjälp. Inte för att jag behövt det.
Denna plats drog helt klart undangömda minnen fram i ljuset.
Jag tog av mig tills jag stod i endast uderkläder. Då lät jag havet ta mig och min simtur började. Detta skulle antagligen ta längre tid en ett flyg. Men ett flyg fullt med blod skulle jag knappast klara.

Är det försent att göra en mall nu?

Såg att den som skapade denna är borttagen. Har hon en ny eller?

Jacqueline

Jag gick in i huset.
"Så vad tycker du?" Frågade mamma.
"Det är okej" sa jag.
"Är du fortfarande arg?" Frågade mamma.
"Att vi flyttade mitt i terminen utan att säga något?" Sa jag.
"Ja" sa mamma.
"Låt mig tänka!" Sa jag.
"Jag fick jobb här Jaq!" Sa mamma.
"Kalla mig inte Jaq!" Sa jag.
"Jaq, gumman" sa mamma.
"Jag hatar dig och jag vill inte bo med dig!" Sa jag och smällde igen dörren efter henne.
Jag hoppade ut ur huset och gick till skolan.
"Tjena, du är den nya va, Jacqueline?!" Sa en kille bredvid mig.
"Ja" sa jag.
"Mike Newton!" Sa killen.
"Hej Mike, Jacqueline Enerson!" Sa jag.
"Det vet jag, det stor i skoltidningen om dig, att du kommer från Australien och allt!" Sa Mike.
"Gör det?" Sa jag.
"Ja!Hela veckan har folk pratat om dig!" Mike.
"Om mig?" Sa jag.
"Ja!, vill du äta lunch med mig sen?" Frågade mike