PRS (Matizze)

Viktoria stelnade till. Hennes själ? Men nu var det försent att ändra sig. Då ormen kallade henne mästare kunde hon inte låta bli att le. Hon skulle hämnas.
"Min far var droghandlare, men efter ett missförstånd blev han brutalt mördad av några kunder, jag vill ta hämnd på männen som mördade honom, och hela jäkla drogverksamheten!". Det fanns en ilska i hennes röst som bara växte sig starkare. "Du ska alltid vara respektfull mot mig, jag är trött på folk som ser ner på mig och hånar mig. Du ska aldrig ljuga och du ska se till att jag överlever och inte behöver gå hungrig...". Viktoria stannade upp som för att hämta andan. Det var väl det viktigaste...

Demonen kan inte låta bli att le. Inte för att det syns så väl men ett ljud i stil med "shishi" kommer ut mellan hans tänder. Vilken naiv unge. Demonen hade inget som helst intresse av att veta hennes bakgrundshistoria, det var orderna som han brydde sig om.
"Som ett bekräftande av vårt band förseglas detta kontrakt med sigillet", väste Demonen och placerade sin svanstipp på flickans tinning, ett synligt ställe som lätt kunde döljas av håret om så behövdes. Demonen hade en hyfsad uppfattning om hur fåfänga människor kunde vara. Den stora ormen kände hur hans kropp ändrade form och struktur, hur benen vred sig och musklerna lossnade från sina fästen för att sedan fästa sig någon annanstans tills han hade fått den form som han ville. Den form under vilken han nu skulle vara känd som sin nya mästares knähund. Han tog bort handen från flickans tinning, lyfte på skärmmössan och bugade för henne med ett leende som visade alla de spetsiga kindtänderna.
"Mästare, kontraktet är fullbordat", sade han.

Viktoria stod helt stilla då ormens svans nuddade vid hennes panna. Hon dock svagt för sig själv. Alla inblandade med de där drogerna skulle försvinna och pinas i helvetes djupaste eldar.
Hon såg sedan hur ormen förändrades, den vred om på sina delar och snart stod en ung man framför henne. han såg faktiskt inte mycket äldre ut än henne. Även om hon säkert uppfattades som yngre.
"Utmärkt" sa Viktoria sedan. Hon hörde steg som närmade sig. Troligtvis resten av poliserna och det där ekipaget som kom springande för att kräva hur hon skulle dödas. Men hon skulle inte dö idag.

Efter in mästares uttalande rätade Demonen på sig igen och satte på sig skärmmössan för att täcka ögonen. Något, som antagligen var kontraktets sigill bultade på hans bröstkorg precis där hans hjärta nu satt. Det kändes ungefär som ett några dagar gammalt brännsår eftersom Demonens kropp fortfarande hade en onaturligt snabb läkeprocess.
Demonen bestämde för att pröva sin nya mästare genom att högt säga det som surrat i hans öron ett bra tag. Stegen var nu så nära att det inte skulle dröja länge innan även hennes öron skulle uppfatta dem - om de inte redan gjorde det. Så med en värderande blick som doldes under skärmmössan vände sig Demonen mot flickan och öppnade sin mänskliga mun.
"Det kommer folk", sade han därför, ovillig att agera utan order.

Viktoria kände hur det bultade och sved i pannan. Hon förde försiktigt upp fingrarna dit och och drog håret för pannan. Hon var rätt så säker på att människor skulle bli för förbryllade av det där märket.
Då hon sedan hörde demonens ord log hon, men leendet var glädjelöst. "Jag vet, troligtvis poliser och överklassare, de som vill se mig död och kommer för att diskutera hur jag ska dödas". Hon funderade på vad hon skulle göra, hon hade ju en demon som kallade henne mästare nu, hon kunde nog göra mycket som hon ville....
Men Viktoria ville se om ett sista bedjande kunde få de att ändra sig, annars skulle hon inte vara de nådig.

Demonen kan inte låta bli att lyfta på ena ögonbrynet då hans mästare ler. Folket som är på väg mot henne är ute efter hennes liv och flickungen ler?! Hade hon över huvud taget någon aning om hur fragil en människokropp var? Demonen hade förväntat sig en order av något slag, så mästarens väntande lugn gör honom aningen förbryllad. Prövade hon honom för att se om han skulle hålla sig till ordern att hålla henne vid liv? Eller hade hon någon sorts plan? Demonens lyfta ögonbryn utbyts mot ett litet men förväntansfullt leende. Människor var sannerligen intressanta varelser, det här kanske inte hade varit en så dum idé trots allt...

Stegen hördes nu högre och in på gaten svängde de två poliserna in, tillsammans med två män från överklassen. "Där är den där lilla slampan!" ropade polisen men stannade upp då han såg den andra polisen ligga livlös. "Vad fan har du gjort unge?!" frågade han förskräckt.
Alice log igen. "Jag antar att ni kommit för att kräva hur jag ska dödas..." sa hon åt de två männen från överklassen. De nickade stumt och förbryllat åt henne.
"Har ni inget hjärta för en liten föräldralös flicka som måste stjäla för att inte svälta? Tänker ni verkligen döda mig?" frågade hon och lät lugn.
Männen ryckte till. "Såklart! Och vi ska döda dig på det mest plågsamma sätt som finns". De sprang fram för att kunna ta tag i henne och dra med henne till stationen.
Viktorias leende blev hårdare. "Döda dem" sa hon helt enkelt och ganska känslolöst till demonen. Hon tänkte inte bespara deras liv.

Så efter att ha blinkat långsamt en gång och bugat lätt för att visa att han förstod spärrade Demonen upp sina röda ögon så mycket att hans ögonlock liksom tycktes försvinna in bakom ögonen och han trädde fram ur skuggorna bakom sin mästare.
"Goddag", hälsade han då han leende närmade sig en av de personer som rusade mot hans mästare. Med samma inställning som om han hade tänkt skaka mannens hand körde han handen rätt genom magen på personen, kände den gå rätt igenom de figursydda sömmarna i ryggen på jackan och drog ut den igen. "Och adjö." Det hela hade inte tagit mer än någon sekund, och mannen föll ner på marken med blod rinnande ur den förvånat vidöppna munnen utan att ens ha förstått vad som hänt.
Blodet från mannens mage fläckade murväggen röd då Demonen med en häftig rörelse skakade det av handen innan han körde den rätt genom halsen på polisen vid sidan av honom. Det var inget tvivel om att blod var tjockare än vatten och rödare än den rödaste ros, men i de ögonblick då två händer formade som ormar målade en sidogata i det rödaste rött överglänstes målningen av de röda ögon som målade den.

Viktoria studerade tyst och med ett lugnt uttryck när demonen dödade den första mannen. Hon kände ingen tillfredsställelse när han föll till marken, ett sådant monster var hon inte. Men hon kände sig snarare lättad, nu skulle de inte komma efter henne igen...Om de inte kom upp från helvetet då.
Då demonen skakade av sin hand så skvätte det blod på henne, på hennes annars smutsiga klänning och på kinden. Men hon hade inte riktigt lust att bry sig om det än utan fortsatte studera dödandet.
De två männen som var kvar nu fortsatte springa mot Viktoria, även om det mer nu var för att fly. "Vad är du för en häxa?!" ropade de åt henne.

På bara någon sekund var Demonen framför sin mästare, med ryggen mot henne, för att ta hand om det sista. De kom rusande rakt mot hans mästare så det var bara att vänta ut dem.
"Vad är du för en häx...uh!" Demonen drog nonchalant händerna ur de båda männens magar. Han var å ena sidan säker på att en stor del av folkmassan bara hade dragits med av stunden och inte hyste något verkligt agg mot hans mästare. Å andra sidan brydde han sig inte det minsta. Med två sista stänk betraktade Demonen sitt verk samtidigt som han torkade av sina blodiga händer innan blodet på dem hann levra sig. Sedan torkade han snabbt grinet ur ansiktet innan han vände sig mot sin mästare. Inte för att han förväntade sig att hon skulle klappa honom på huvudet och ge honom godis, utan mer som en artighetsfras.