Where magic lives. (privat)

”Era själar kommer aldrig finna frid”, sade Amia med en mycket behärskad röst till dem samtidigt som hon såg hur alla de äldste likt Enda, inte längre fanns.
Blodet rann fortfarande ifrån hennes arm och för ett ögonblick kände hon åter igen yrseln. Hon drog av sig huvan och blottade sitt ansikte för främlingarna. Sedan tog hon tag i Tamaras hand. Vad som skulle hända nu visste hon inte, det fanns inte så mycket hon kunde göra. De hade inte följt de uråldriga lagarna och vanhedrat de gamla traditionerna.
”Det här är en helig plats, era vapen här inte hemma här”, fortsatte hon sedan och kramade Tamaras hand ihop om att hon skulle vakna.

Anan visste att kvinnan hade rätt, de skulle aldrig finna frid, men det var deras straff att vara de förstfödda, de blev soldater då de var unga och togs ifrån sina familjer. De skulle verkligen inte finna frid.
Anan såg bak mot resten utav krigarna. "Gå ut ni och rapportera till Ashan, jag tar hand om henne". Männen nickade och försvann ut. Och snart var det bara Anan och kvinnan kvar, samt de döda kropparna.
"Vi kommer aldrig finna frid" sa han lågt. Han visste knappt vad han höll på med, han borde döda kvinnan, han fick itne visa några känslor, han var ledarnas slav och soldat. "Vi har tagits ifrån våra familjer, tränats till soldater och ska nu härja hänsynslöst". Han blundade lätt och svärdet sänktes en aning. Han skulle behöva döda kvinnan hur mycket han än inte ville...

Amia betraktade den förunderliga mannen. Såg hans fränder vända dem ryggen och försvinna därifrån. Hon visste att hon borde vara rädd men hon var det inte. Istället kände hon sig till freds med sig själv. De skulle inte finna vad det än var ute efter. Mannens ord förargade henne ytterligare. Hur kunde han vara så oförskämd? Ville han att hon skulle känna medlidande då han stod där, fortfarande med svärd i hand, ett svärd riktad emot henne precis som han riktat det mot kanske flera hundratals andra. Amia kände inte till världen utanför men hon hade hört talas om den. Hon hade hört talas om de mest förunderliga varelser och platser och nu stod en av dem framför henne som hade fräckheten att tala så till henne. Det var inte vad hon hade förväntat sig.
”Så synd om dig det måste vara”, sade hon sarkastiskt med en mycket hård och kontrollerad röst.
Åter igen ryckte hon svagt i Tamaras hand som började bli kall. Amia visste vad det betydde även om det inte riktigt ville gå in. Istället för att låta sig själv känna sorgen fylldes hon istället med ilskan.

Anan skakade på huvudet. "Det är inte synd om mig, jag har bara haft oturen att vara den förstfödde i min familj". Han och tusentals andra unga människor.
Han studerade kvinnan som utstrålade hat och ilska. Han förstod verkligen henne..."Jag vill inte döda folk" suckade han till. Han visste verkligen inte vad det var med honom´, inte ens när han var ensam med sina vänner så var han så här känslosam. Kanske det var att han dödat sina första människor som rörde till det i honom?
"Och jag vill inte det här". Han såg sig om i templet och fick plötsligt en vanvettig ide, han kanske inte skulle behöva döda kvinnan, hon kanske kunde gömma sig...
"Som sagt, jag vill itne döda, jag hatar mig själv för det jag gjort, snälla, göm dig och rädda ditt egna liv". Han vände henne ryggen och svärdet var helt och hållet sänkt, likaså var skölden.

¨Amia rörde inte en fena. Vad var det för sjukt spel han spelade?
”De uråldriga ser allt”, sade Amia.
Inte tänkte hon gömma sig. Han var kanske feg men inte hon och vad skulle det spela för roll. Det var hennes öde att dö där med sina fränder. Det skulle betyda att hemligheterna dog med henne även om hon inte riktigt förstod dem. Istället för att göra som han sade lät hon ett finger dränkas i blodet för att sedan måla det uråldriga märket på Tamaras panna som skulle låta hennes själ finna frid och inte vara låst till kroppen. Sedan reste hon sig ifrån templets stengolv.
”Vad vill du mig?” frågade Amia misstänksamt.

Anan förstod inte riktigt vad hon menade, de uråldriga ser allt? Men han skakade lätt på huvudet och tog ett steg ut. Men han hörde inga steg från kvinnan och såg sig om över axeln. Hon stod fortfarande kvar.
"Jag vill dig inget" sa Anan. "Jag vet knappt varför jag gör det här själv, kanske jag försöker få min sargade själ lagad". Men det skulle aldrig gå. han fortsatte gå ut ur templet och hoppades hon skulle göra osm han sagt. Då skulle inte mer blod behöva spillas.

Amia såg efter honom och började så fort han försvunnit att röra sig. Hon hade växt upp i templet, hon hade växt upp i staden och kände till de hemliga vägarna. Något inom henne sade till henne vad hon skulle göra. Först lät hon sig ta tiden att binda om såret längst underarmen och sedan be för de dödas själar innan hon började vandra snabbt upp mellan bänkarna. Det dröjde inte länge förrän hon fann vad hon sökte och tryckte lätt med sin handflata emot en av stenarna. Väggen, stenväggen öppnades och en smal passage upplyst av facklor som aldrig dog. Med snabba, lätta, nästintill ljudlösa steg började hon gå nedför trappan och samtidigt som hon kunde höra ljudet av soldater åter igen stängdes stenpassagen och allt omkring henne blev tyst.

Anan mötte resten utav krigarna nedanför templet. De stod runt en folkmassa som bestod av de som överlevt, de som skulle bli slavar under Herion. Alla var de slavar under Herion.
Deras ledare nu, deras högsta ledare, Langius, kom nu, till häst och eskorterad utav sin vaktstyrka. Runt om de fanns det döda kroppar här och där. Langius betrakade nöjt kaoset.
"Krigare, ni har inte gjort mig besviken, de gamla är döda och ingen av er har stupat".
Anan såg ner i marken, han hade inte dödat kvinnan. Om det kom fram på något sätt skulle det inte vara positivt för honom.
Det som följde sedan var att Langius red runt templet och hånade de som överlevt, han skulle sedan gå upp till templet.

Hennes nakna fötter kände kylan ifrån stenen under sig. Det var rysligt kallt och hennes hy knottrade sig men hon hade inte tiden till att oroa sig för det. Den förunderlige mannen hade rätt om en sak. Hon var tvungen att försöka ge sig av därifrån. Fanns det några överlevare kvar?
Hennes tankar försvann till Tamara. Hennes döda kropp liggandes i blodhavet. Amia stannade upp, hennes andhämtning hade blivit häftig även om det inte var någon ansträngande resa hon höll på med. Gången gick till ett annat utav templets rum och därifrån skulle hon kunna ta sig nedför stentrappan, ifall den nu inte var bevakad.

Langius kom upp i templet, de soldaterna som fick plats följde med. Anan var en av dem. Deras ledare och härskare räknade de döda kropparna i templet, men han verkade missnöjd över någon. "Det ska finnas en kropp till här! Min spion sa att det skulle vara de äldste och så fem till, men den femte saknas! Vem var här inne och dödade dem?". Alla andra tog ett steg bakåt, förutom Anan som förstenat stod kvar.
Langius kom med blixtrande ögon fram till honom. "Vart är den femte personen?! Om alla inte är döda så blir riket aldrig mitt!". Anan tittade ner, som om han var en liten pojke och stod inför sin fars vrede. "Jag lät henne gå...hon var redan skadad så...". Langius reaktion var väntat. "Du är en besvikelse! Smutsiga tölp! Idiot! Du ska straffas för det!". Orden kunde nog höras ända ut, så som Langius skrek.