The French Revolution (PRS)

René andades ut av lättning då kvinnan inte vaknade, och placerade vasen tyst på nattduksbordet. Han vände om för att gå igenom skåpen och hyllorna i jakt på värdeföremål, men tvekade.
Han tyckte inte om att stjäla, även om han såg det som att ta från dem som hade för mycket, och ge till dem som behövde det. De sålde alltid allt de tog, vilket inte var mycket, och delade ut pengarna åt familjer och människor som behövde det, gav doneringar åt fattighusen och barnhemmen. Men kvinnan, hon hade lyssnat på det han hade sagt. Hon hade inte sagt ifrån, det var som om hon aldrig hade hört det han talat om förr.
De hade en chans med henne, kanske de kunde få en borgerlig i sina ranker? Det var en början, och ett litet hopp, men det var värt försöket. René visste att det var vad Jacques skulle ha sagt, och log vid tanken. Om de tog från henne skulle hon aldrig lyssna mer, aldrig tro.
I stället grävde han fram en penna ur sin ficka, och hittade ett oöppnat kuvert på bordet. Snabbt skrev han upp en adress och ett meddeleande: Kom hit om du vill veta mer om folket. René visste inte vad han skulle använda som sin underskrift, men insåg att det vore bäst att inte skriva sitt namn, och kvinnan visste det inte ens. Så i stället lät han det vara så och hoppades att hon skulle förstå.
Han lade kuvertet på nattduksbordet och gck sedan iväg för att leta efter Luc och Porter och lämna huset.

Adele vred på sig lite mer och mumlade något mer obegripligt i sömnen. Men hon vaknade inte, inte fören mannen var försvunnen ifrån hennes rum och på väg ut ur huset.
Hon satte sig yrvaket upp och sträckte lite på sig samtidigt som hon såg ut ur fönstret. Natt ännu? Hon trodde hon vaknat av ljuden från tjänarna som höll på och stökade på nedervåningen. Men ingen av de kunde vara upp den här tiden...
Hon tog sig upp från sängen och ställde sig vid sitt fönster och såg ut, på vägen passerade hon nattduksbordet och fick syn på kuvertet, hon hade lagt dit de ifall hon behövde skriva ett brev. Men nu såg hon att det stod något på det.
Adele plockade genast upp det och trodde inte sina ögon då hon läste meddelandet. Men hon förstod snabbt vem det kommit ifrån.....Det kunde inte vara någon annan än mannen i gruppen de stött på.
Hur hade han kunnat lämna henne ett meddelande här? Hade han varit i hennes rum? Rodnaden smög sig upp på hennes kinder medan hon läste igenom adressen. Sen dök en till fråga upp. Skulle hon gå dit?
Tanken var intressant och befängd på samma gång, såklart skulle hon inte gå dit, det passade sig inte en ung dam, men hon ville samtidigt veta mer...om det mannen sagt var sanning...
Adele bestämde sig tillslut för att ge det en chans i alla fall, ingen kunde väl ta skada av att hon gick dit och bara lyssnade på vad de hade att säga? Problemet var bara att hon helst nog skulle komma dit själv...och med Jeanette skulle det inte bli lätt.

Med inte en så liten mängd övertalning lyckades René få Luc och Porter att lägga tillbaka allt de redan plockat med sig, och utan att bli sedda smet det ut ur fönstret, genom gården och över muren. Gatorna var så gott som öde, med endast den slumpmässiga vandraren.
Porter gav sig av hem under missnöjt mumlande, men Luc följde med René till hans ytterdörr. Det är farligt att gå ute ensam den här tiden av natten, förklarade han med ett skratt, och René ryckte på axeln åt förklaringen och tänkte inte mer på saken.
Den kvällen då han lagt sig i säng fann han sitt huvud fullt av tankar av skönheten, för det var så han hade nämnt henne, och han undrade om hon skulle komma till caféet vars adress han hade gett åt henne.

René, som somnat sent, fann dock inga problem med att stiga upp tidigt och bege sig till sina första lektioner. På eftermiddagen gick han till Pompeji, caféet deras rebellgrupp hade adopterat som sin egen.
Pompeji var i hörnet av ett kvarter, med vägar som fortsatte åt båda hållen om den. Det var nära till universitet, men tillräckligt undangömt för att inte krylla med studeranden. Det bestod av ett rum, dess väggar prydda med tavlor och afficher. Runda bord med stolar i olika former och design runt dem, och längst bak en disk som på dagen serverade kaffe och på kvällarna vin.
René vinkade en hälsning åt baristan och fortsatte öppnade en av de två dörrarna bredvid disken. Den andra ledde till en toalett, men bakom den andra fanns en trappuppgång, som ledde till Pompejis bakrum.
Det var där Renés grupp höll sina möten på kvällen, men på dagarna var den öppen för alla. Jacques satt vid ett av borden vid det största fönstret, och hans böcker täckte två hela bord. Det var vid honom René satte sig, efter att ha hälsat på de andra vännerna som var på plats. Jacques var trotts allt den René fick bäst studerat med. Hjälpsamt lyfte Jacques ner en del av sina böcker och pergament på stolar intill, och de drog ihop ett till bord för att få utrymme för Renés material, och började sedan i en bekväm tystnad skriva varsin uppsats.

Adele la sig i sin säng igen och drog upp täcket till hakan samtidigt som hon funderade ut något som kunde få henne att gå till den där adressen.
När hon nästan somnat om igen fick hon en liten ide i alla fall. Hon skulle helt enkelt bara gå ifrån sitt förklädde, Adele visste att vid marknaden skulle nog hennes förklädde inte märka så mycket. För Jeanette blev alltid så uppslukad av alla varor. Och sedan när hon kom tillbaka kunde hon bara säg att hon gick för att tiitta på något.
Nästa dag klev Adele upp ovanligt sent och klädde sig innan hon gick ner för att äta frukost. Hennes far var nu närvarande, men med slarvigt knäppt skjorta och med en tydlig bakfylla.
"Jag ska aldrig mer dricka" muttrade han då han kved till av solljuset som sken in genom fönstren. Adele log bara åt honom.
Timmarna gick och snart var det eftermiddag, det var stilla och tyst i det stora huset, ingen hade sett några tecken på att männen varit i huset utan höll på med sina sysslor som vanligt.
Då klockan slog halv fyra begav sig Adele upp till sitt rum och tog på sig sin enklaste klänning, en tjockare i ljusgrå-blå färg. Hon flätade håret i en enkel fläta och drog över en schal över sina axlar innan hon begav sig ut mot marknaden med Jeanette.
De kom fram och de vanliga stånden fanns, de för tyg, de för mat och så de för smycken. Jeanette fastnade framför ett med vackra tyger och märkte inte Adele som snabbt gick åt det hållet adressen låg åt.
Tillslut kunde hon se ett litet café, hennes steg blev lite tveksammare men hon gick på. Hade hon kommit så här långt så....

René hade avslutat sin andra uppsatts för dagen, och packade undan sina verktyg, papper och pergament. Även Jacques var färdig, och nästan alla av deras grupp, de som tog del av planeringarna och var viktigast för deras verksamhet, var på plats.
René rynkade på ögonbrynen då hans blick öll på Luc, som högljutt skrattade med Frederic, med ett stop i handen. Bordet framför honom var fyllt med flaskor och glas av olikt slag. René kände irritationen mot alkoholisten åter blomma, och för att undvika en konfrontation så pass tidigt frågade han Jacques om han ville ha något från baren.
Med en beställning för kaffe tog han sig nerför trapporna.
Elle, baristan, log vänligt då René ställde sig vid disken, och beställde två koppar med starkt kaffe. René drack sällan alkohol, för han tyckte inte om att få sitt sinne fördunklat, han ville kunna tänka klart i alla situationer. Det var endast för special tillfällen då han tog en flaska i handen.

René märkte inte Adeles ankomst, men Frederic slogs av förvåning då han fick syn på henne. Han släppte ett glatt, förvånat utrop och reste sig. Luc sträckte sig efter en ny flaska.
"Mademoiselle, vilken överraskning!" utropade Frederic, och hans blin blev missförstående. "Lapp? Jag måste tyvärr erkänna att jag inte vet vad ni talar om."
Det var då René återvände med de två kopparna kaffe, och han stannade upp av förvåning då han såg skönheten. Han kunde knappt tro att hon var där, men han samlade sig snabbt och placerade kopparna på bordet framför Jacques, som redan fått sällskap av två av deras vänner.
"Mademoiselle, jag trodde inte du skulle komma", sade René då han gick fram till dem och log vänligt, något han inte gjort förr. Lucs min blev slutnare vid detta, men ingen lade märke till det, minst av allt Frederic, som log strålande.
"Fontaineville, har du bjudit denna vackra kvinnan hit?" undrade han glatt, och René blängde mot honom, men nickade.
"Skulle du vilja ha något att dricka, miss?" frågade han sedan kvinnan, innan Frederic hade tid att säga något mer opassande.

(Ahaha...jag är så smart. Skulle ändra mitt inlägg lite men klickade fel och råkade ta bort det .__.)

Adele kunde inte låta bli att låt mot mannen som faktiskt verkade glad över att se henne. Men då han inte riktigt verkade förstå vad hon pratade om var det hennes tur att bli förvånad. "Inte? Jag som var så säker på att....". Hon hann inte längre fören mannen som talat uppenbarade sig.
Då han tilltalade henne log hon mot honom. Men det syntes knappt då hon vred ner blicken mot golvet då hon hörde den andra mannens ord. Vacker? Hon rodnade till men lyckades skärpa sig och tittade upp.
"Mycket vänligt av er, men nej tack" log hon.

[hah : D smart, verkligen ; )]

René tyckte inte om hennes formella tilltal, men han ansåg det bäst att inte anmärka något om saken. Efter revolutionen skulle alla vara du, för varje man och kvinna var skapad jämnlik. Redan nu hade revolutionärerna tagit till sig denna vanan, och vare sig det var en tiggare eller en greve, tilltalade de denne med det oformella du i stället för ni.
"Du vill säkert sätta dig", sade han och gjorde en gest mot ett av de tomma borden. "Mötet har ännu inte börjat, men jag vill gärna höra vad som fick dig att komma hit."
"Men René, du har ju inte ens presenterat oss!" utropade Frederic och försökte låta stött.

Adele märkte knappt att mannen tilltalade henne med ett du. Hon hade alltid lärt sig att vara artig och hur man pratade med folk. I alla fall enligt överklassens normer. Men hon visste att en del sa du istället.
Adele nickade och satte sig ner på en tom stol. Nu fick hon verkligen se upp på mannen, han var lång och hon var kort...
Hon kunde inte låta bli åt den andra mannen som verkade stött. "Jag heter Adele" presenterade hon sig och log fortfarande. Hon hade fått sitt förnamn från en nära vän till hennes mor.
Efter att hon sagt sitt namn funderade hon på frågan hon fått utav mannen, vad som fått henne att komma hit..."Jag antar..." började hon sedan. "Att jag kom hit för att jag vill ha reda på vad sanningen är, för det ni sa för några dagar sedan är något helt annat än det jag fått lära mig".

Det var först då Frederick anmärkte om det som René insåg att han inte visste kvinnans namn. Adele var dock passande, och René upprepade det i sitt huvud för att inte glömma bort det. Frederic log brett.
"Angenämt, mademoiselle. Jag heter Frederic Boutaine, det här är Luc Gillernormand, och bredvid dig har du vår ledare, René Fontaineville", presenterade Frederic med ett brett, något retsamt leende, som René ignorerade.
Då Adele svarade på hans fråga, vände han uppmäkrsamheten mot henne och lutade sig vagt framåt intresserat. Det hon sade fick honom att undra om det var så det var för de flesta unga, och han insåg att de offentliga diskussionerna studenterna ordnade var effektiva, även om de bara väckte nya tankar hos människor.
"Vad har du trott? Vad har du fått för förklaring för ojämnlikheten i landet? Till det att vissa bor i palats, och andra på Paris gator?"