Internatskola (Erfarna rollare)

Solen sken starkt, och om man blundade var det inte alltför svårt att inbilla sig att man var i Provence igen. Känslan av trygghet lugnade Jacquelines ganska stressade uppenbarelse. Hon tog några steg mot den välplanerade skolbyggnaden och drog ett djupt andetag. Hon kände hur trängseln puttade på henne bakifrån, och märkte hur hennes föräldrar följde henne i hälarna med oroliga blickar och medlidsamma ansikten.
"Mamma, pappa... Jag klarar mig, vi ses vid terminslutet." Hennes pappa nickade och stannade, men hennes mamma ville säga något mer och följde henne hela vägen till auditoriet och kramade henne utanför ingången.
"Jackie, du vet att du kan ringa oss när som helst. Lärarna känner till dina tidigare... missöden, och de har gått med på att se efter dig." Och med de orden kramade hon sin dotter lite tafatt och klapprade iväg på sina höga stilettklackar. Jacqueline såg efter sina föräldrar när de satte sig i den urgamla Aston Martin som tillhört familjen i evigheter och körde iväg.
Ensam, tänkte hon med självömkan och gick in i auditoriet. Samlingsplatsen var full av människor, elever och föräldrar, som hjälptes åt med inskrivningen samtidigt som de tog känslosamma farväl av sina "stora, stora barn". Jackie var inte van vid att vara ensam. Hennes farföräldrar - som hon fortfarande spenderade loven hos - vakade över henne som hökar och i skolan hade hon kompisar som skulle gå över eld för henne, och hon märkte att hon inte alls passade som ensamvarg. En färgglad, alternativ tjej stod avslappnat och tittade sig slött omkring, så där skulle jag aldrig kunna bete mig om jag var ensam, tänkte hon lite beundrande och fortsatte titta på flickan.
"Miss?" En inskrivare såg undrande på henne. Hon log vänligt mot honom och rättade till sin blus.
"Hopkins-LeMaitre, Jacqueline Hopkins-LeMaitre, medicin." Inskrivaren gav henne en otydlig blick och Jack förstod att han kände till hennes förflutna. Plötsligt ändrades hennes glada uppsyn och hon drog sig iväg bort mot ett hörn, ut ur mannens synvinkel. Men då hennes uppmärksamhet låg på inskrivaren märkte hon inte personen som stod framför henne, och de brakade ned på golvet med ett högt ljud. Jackie märkte hur det blev allt tystare och hur folks blickar började vändas mot dem. Hon rodnade och vände sig mot personen hon av misstag slagit ned.
"Ursäkta mig."

Aaron rörde sig slött i takt med kön, ett steg i taget tills han nådde bordet där inskrivaren satt. Han drog fingrarna genom håret, som sedan arrangerade sig om som av egen vilja för att inte anta någon frisyr alls.
"Mr..?"
"Von Trapp, Aaron", svarade han kort och höll blicken på pappret, då inskrivaren letade upp hans namn och markerade ett kryss intill.
"Ni är i rum 211. Här är nyckeln till rummet. Läs igenom reglerna som finns uppfästa i korridoren. De första lektionerna börjar imorgon, ert schema har förts till ert rum, Mr. Von Trapp", informerade inskrivaren tonlöst och räckte över ett kuvert, som tydligen innehöll nyckeln till Aarons rum.
Aaron nickade och lämnade kön. Utan kön var det dock betydligt svårare att ta sig fram, för eleverna hade klumpat sig i rummet, vissa för att leta efter eller tala med vänner, andra osäkra över vart de borde gå till näst.
Aaron svor lågt då han försökte ta sig fram, och stoppades av en grupp flickor som kramade om varandra, varje kram accompanierat med ett glatt skrik. Aaron hade just tagit ett trevande steg åt höger då någon slog in i honom bakifrån, och oförberedd för detta ramlade han omkull, med den andra personen över sig; rakt i ringen de högljudda flickorna hade bildat. De hoppade undan med förfärade skrik, och Aaron stönade då han rullade runt för att få en blick på vem det en var som hade tacklat ner honom.
Aaron hade aldrig sett henne förr, och hon bad snabbt om förlåtelse. Han log snett till svar och ryckte på axlarna.
"Det är lugnt", svarade han med ett litet skratt och hoppade upp. Han sträckte fram för att hjälpa upp flickan, och ignorerade blickarna som vänts mot dem. "Aaron", presenterade han sig.

" Mark vormberg sa Mark till den som satt där i disken personen letade upp hans namn bland namnen på en lång lista
" Toppaden Ni är i rum 215 här har ni nyckeln sa inskrivaren med en tonlös röst
" Och föresten läs igenom reglerna som är uppsätta i koridoren och er första lektion börjar imorgon sa inskrivaren. Mark gick till sin koridor och läste igenom reglerna innan han gick in till rummet.

Lucy stod ganska långt bak i kön och drog huvan över sitt huvud då hon passerade massa gäng. Gäng gjorde henne osäker, ja som allt annat som hade med ett socialt liv att göra. Då hon kommer fram till disken log kvinnan plötsligt till och välkomnande henne högljutt till skolan och att det var en glädje att ha en så framstående elev här. Lucy rodnande djupt och stönade, hon önskade att hon bara kunde försvinna därifrån. Hon mumlar ett tack och lyssnar inte ens på kvinnan utan tar papprena och försvinner snabbt därifrån. Hon drar huvan åter över sig så att ansiktet döljs, men hon känner blickarna i ryggen, fan varför måste kärringen skrika ut hennes ankomst. Hon märker knappt var hon går, hon vill bara därifrån.

När Jacqueline såg vem hon landat på djupnade rodnaden ännu mer. Det var en attraktiv ung kille, och Jackie var inte van vid att sådana människor tittade på henne. Killen hoppade upp, och hon kunde se att han var atletisk. Han räckte fram en hand, och hon var inte riktigt säker på vad han ville, men hon tog den och han drog upp henne.
"Aaron." Presenterade han sig. Jackie tyckte om hans röst, djup, men melodisk. Mycket manlig. Hon rodnade igen och log försiktigt mot Aaron.
"Jack... Eller Jackie... Egentligen Jacqueline, men Jackie...", svarade hon förvirrat och höll sig försvarande över armen. Det här går ju bra, tänkte hon ironiskt och ville slå sig själv. En attraktiv ung man stod mittemot henne och tittade faktiskt på henne, och allt hon kunde göra var att stamma och bete sig som en vimsig hönshjärna. Hon ruskade omärkligt på huvudet för att kunna tänka ordentligt och mötte stolt hans blick.
"Vilken del av skolan bor du på då?" Frågade hon intresserat, men så fort orden kom ut ur hennes mun märkte hon hur desperat de skulle kunna låta i någon annans öron. Speciellt om man precis träffats, men det var för sent att ta tillbaka det så hon suckade bara lite lätt över sin egen dumhet och väntade på att han antingen skulle gå därifrån eller svara på hans fråga.

"Herregud, Rhiannon! Rhiannon!" Hörs en faktiskt välkänd röst som inte kommer från Rhiannon eller en fotograf eller något sådant.
"Kelsi!" Hälsar Rhiannon glatt och den unga rätt mycket kortare än hon själv rusar fram till henne och drar ut lite väl färgat rött hår ur vägen från hennes enorma solglasögon. Rhiannon undrar varför hon inte har på sig några solglasögon, sedan kommer hon på att den nu försvunna trevliga rösten sagt åt henne att det inte behövdes. Speciellt eftersom de enda solglasögon hon äger är överdekorerade gratisglasögon hon haft på plåtningar. Kelsi kramar om henne, det tar dock ett par sekunder innan Rhiannon besvarar kramen. Kelsi är ännu en av hennes ytliga vänner som endast är med henne på grund av hennes yrke... på tal om det.
"Checka in dig på de här bilderna!" Säger Kelsi med en så ljus småskrikig röst att Rhiannon vill hålla för öronen. Det är hon, översminkad och med en läskig klänning som liknar någon som sytt ihop massor med kort, lagt på överdrivet mycket spets och sytt fast dessa på en vit, sliten, vid kjol och satt fast den vid en minst lika sliten, överlappad, spetsfylld överdel. "Du är liksom sååå snygg!" Säger Kelsi, Rhiannon lägger huvudet på sned för att säga något när någon längre bak säger:
"Men gå bak i kön rödtott, vi vill anmäla oss här." Kelsi ger såklart svar på tal, Rhiannon tar chansen i akt att gå fram och anmäla sig.
"Rhiannon Velter." Presenterar hon sig.
"Nu ska vi se... rum 211. Här är nyckeln till ditt rum. Läs igenom reglerna som du hittar i korridoren. De första lektionerna börjar imorgon, ert schema finns i ert rum." Säger inskrivaren och Rhiannon klandrar honom inte för att låta både trött, utmattad och vagt irriterad. Rhiannon tar emot nycklarna, tar sin väska och lämnar det som börjat urarta till ett rätt irriterande bråk med otroligt vulgärt språk från Kelsis sida - inte för att Rhiannon bryr sig för mycket men rösterna i huvudet verkar tycka det. En del åtminstone, andra tycker att hon Rhiannon borde stanna och lyssna. Fast istället försöker knuffa sig igenom massan som bildats. Kan inte alla bara gå till sina rum!?

Aaron log smått åt flickans vilsenhet, men man kunde ju inte klandra henne. Första dagen i skolan var alla förvirrade och hade tankarna på annat håll. Det sista man förväntade sig var att skuffa omkull en total främling.
"Trevligt att träffas Jackie", svarade han och plockade åter upp sin väska, som även den hade fallit på golvet på grund av krocken. Flickorna, vars samtal de hade avbrutit, hade ilsket muttrande sällat ihop sig igen. "Rum 211. Det är i andra våningen", svarade han på frågan med en blick på kuvertet. Huset med rummen var tre våningar högt, och den första siffran indikerade vilken våning man var i.
Första året hade Aaron bott i bottenvåningen, vilket hade gjort det enkelt att smyga ut på nätterna och komma tillbaka utan att bli fast. Dock hade hans rumskompis, som studerade juridik, haft sina protester, och Aaron var rätt säker på att de inte skulle paras ihop igen.
"Jag har aldrig sett dig här förr?" frågade Aaron Jackie och började ta sig sakta genom trängseln mot yttergården, lätt vänd mot Jackie för att inte tappa bort henne.

Mark såg sig om i rummet i det högra hörnet stod en säng som hade ett sätt av en kudde och ett täcke vid sidan om sägen stod ett runt bord med en väckarkloka på. Vid sidan av bordet stod en svart bokhylla. Mark såg till vänster där stod ett svart skrivbord med tillhörande svart stol. Mark riktade uppmärksamheten rakt fram där hans vänskor stod vid fönsteret han började packa upp sina saker

"Jag håller mig undan. Praktiskt taget bor i biblioteket.", svarade Jacqueline för att dölja det faktum att de säkert setts massor av gånger även om han inte tyckt att hon var tillräckligt intressant och hon överhuvudtaget hade förlorat hoppet om att någonsin ens prata med någon som han.
"Jag bor på tredje våningen förresten, fin utsikt." Sade hon för att inte få honom att tycka att det bara var han som lämnade fakta. "Jag går medicin. Vill bli läkare, jobba med bistånd eller nåt." Hon berättade det helt utan anledning, men Aaron verkade inte ha något emot hennes samtal så hon fortsatte prata för att inte förlora hans intresse. Plötsligt kände hon sig pinsamt medveten om att hennes hår inte var borstat överhuvudtaget. De flickor som Aaron träffade var säkert några av de där perfekta tjejerna med perfekta frisyrer, perfekta kroppar och dyra kläder. Hon drog lite fåfängt med fingrarna genom det för att göra det lite bättre, det luktar åtminstone gott, tänkte hon för sig själv. Det luktade Frankrike och olivlund, luktade hemma.

För att slippa den skrikande hopen av översminkade skrikande tjejer som säkert skulle hoppa över henne som ett gäng katter om de ens fick reda på at hon var tjej knuffade hon sig vidare i folkmassan. Med huvudet ner och med huvan långt nerdragen så hennes hår döljdes tog hon sig vidare ut mot yttergården. Hon kunde på sin stil, som förövrigt inte var någon stil och sin klädsel tas för en kille. Hennes kropp som egentligen var mycket vacker och välformad döljde hon i säckiga jeans och stora hoddies, helst i intetsägande gråa färger för att ingen skulle lägga märke till henne.
Hon tar sig ut på yttergården och där blir hon som vanligt på en ny skola helt förvirrad. Eleverna strömmade fram åt olika håll och hälsade glatt till höger och vänster, ingen lade märke till henne. Vart skulle hon? Vart var hennes rum? Hon ser upp mot byggnaden för att se bättre, huvan faller ner och det knallröda håret blir synligt i solens sken.