Orden läser mugglarsagor

Jättebra! ♥

- Okej Törnrosa, läste Ginny

- Kan ingen ha ett normalt namn, stönade Bill.

- Hon heter faktiskt egentligen Aurora, sa Harry.

- 'on kanske var en Auror, sa Fleur.

- Nej, det är ett namn, sa Hermione.

- Men nu börjar jag, sa Ginny otåligt.

Det var en gång en kung och en drottning som längtade efter att få ett barn. Efter många år gick deras önskan i uppfyllelse, födde en vacker liten flicka.

- Skåp-ungen, Hermione finns det någon som handlar om en kille? frågade Fred.

- Jack och Bönstjälken, sa Hermione samtidigt som Harry skrek.

- Hej, kalla mig inte det.

Kungen var överlycklig, och planerade en stor fest för att fira sin nyfödda dotter. Han bjöd alla sina släktingar och adelsmän i hela kungariket.

- Varför inte präster? frågade Hermione

- Eller Borgare, sa Harry.

- Eller Bönder, sa Hermione.

De lådsades vara förvirrade en stund innan de lyste upp, som om de nyss kommit på en lysande idé.

- För att de var gamla självupptagna kungligheter, sa de tillsammans.

- va?

- Eh, inget , bara en grej på historian.

- Historian?

- Mugglar historian, som Binns lektioner fast roligare.

- okej...

Kungen bjöd också in de magiska

- Äntligen lite magi!.

- Sirius, håll näbben och låt mig läsa! vrålade Ginny.

- Okej.

feer som bodde i kungariket. Han hoppades att de skulle välsigna hans barn.

I kungariket levde tretton feer,

- Oturs numret, sa Hermione.

- O nej, inte oturs numret, skrek Fred och George.

- HÅLL SNATTRAN OCH LÅT HENNE/MIG LÄSA, vrålade Harry och Ginny på toppen av deras lungor.

De andra ryggade för deras humör.

men bara tolv av dem var inbjudna till festen.

- Den trettonde brukar vara en häxa i andra versioner av sagan, sa Hermione

- Okej, men låt mig läsa.

Kungen hade glömt att skicka en inbjudan till den trettonde.

De tolv feerna kom till den stora festen, och alla gav varsin magisk gåva till kungens dotter.

Den första fen gav barnet skönhet, den andra ett gått hjärta, den tredje kvickhet, den fjärde charm. Så fortsatte det tills kungens dotter hade fått både klokhet och skönhet.

Men efter att den efter att den elfte fen givit sin gåva, kom den trettonde fen instormande i salen.

- DA DA DA, skrek Fred

- KLAFFEN!

Hon var rasande för att hon inte hade blivit inbjuden till festen. Utan att hälsa, vände hon sig till kungen och skrek med gäll röst:

'' Jag har också kommit för att ge prinsessan en gåva. På sin femtonde födelsedag kommer sin dotter att sticka sig på en slända och falla död ner!''

- Allt för att hon inte blev inbjuden till en fest?

- Japp.

- Du Ginny, är det vad du önskar dig i födelsedags present? frågade George med retande ton, Ginny var den ända i rummet som inte fyllt femton.

- GEORGE FABIAN WEASLEY, VÅGA INTE SKÄMTA OM SÅDANT.

- okej, mamma

-Brukar det inte vara den sextonde födelsedagen? viskade Hermione till Harry.

-Kanske det,

Där efter vände den trettonde fen på klacken och skred ut ur slottet.

Drottningen började gråta och kungen blev helt blek. Men då steg den tolfte fen fram.

'' Jag har inte gett prinsessan min gåva ännu'', sa den tolfte fen. '' Jag kan inte hindra förtrollningen, men jag kan mildra den. Din dotter kommer inte att dö när hon sticker sig i fingret. I stället kommer hon att sova tungt i minst hundra år.''

- Det var ju så lugnande, sa Sirius.

Kungen, som ville bespara sin älskade dotter från detta öde, gav genast order om att alla spinnrockar och sländor i kungariket skulle brännas omedelbart.

- Man kan fortfarande göra nya, suckade Hermione.

- Vad är en spinnrock?

- Mugglar grej.

Åren gick och den lilla prinsessan växte.

Precis som feerna lovat, var hon vacker, snäll och klok,

Ginny, Harry brydde sig inte ens om att tysta sina tankar.

och för varje år som gick blev hon mer och mer charmerande och lycklig. Alla tyckte om henne, och hon levde lycklig i kungariket.

På prinsessans femtonde födelsedag blev kungen och drottningen inbjudna att besöka en annan kung. Prinsessan skulle stanna kvar på slottet.

- Just en snygg födelsedag, muttrade Ron.

Harry sa ingenting, det var ungefär som hans egen femtonde födelsedag.

'' Uppför dig fint när vi är borta'', sa drottnignen till henne.

'' Javisst,'' lovade prinsessan.. Hon hade aldrig tidigare varit ensam hemma, så hon var överlycklig.

'' Jag kan gå runt i slottet hur jag vill'', tänkte hon,'' och titta på allting.''

- Hon är femton och har inte sett hela huset?

Hela dagen roade sig prinsessan med att utforska slottet. Hon gick runt varenda litet hon kunde hitta och tittade in i bortglömda, dammiga rum.

Plötsligt stod hon framför en smal trappa.

Hon gick upp för trappan och kom fram till en gammal trädörr

- Ohhh, spännande, sa Fred sarkastiskt.

med en rostig nyckel i nyckelhålet.

- Är det bara jag som kommer att tänka på första året? frågade Harry oskyldigt. Alla utom Ron och Hermione såg ut som vandrande frågetecken.

- Ja hålet, och trollet, sa Ron.

- Vad?

- Eh, lång historia, läs snälla Gin, sa Harry

Ginny började läsa som ingenting, men inombords var hon lycklig, jag fick ett smeknamn...

Prinsessan vred om nyckeln och öppnade sakta dörren.

Inne i rummet satt

- SNAPE! skrek Fred och George.

- Nej, Påskharen, sa Hermione sarkastiskt.

- Vem? frågade Tonks.

- Den mörkaste och farligaste varelsen som finns mörkare än Voldemort, sa Harry med mörk röst.

Alla utom Harry och Hermione flämtade.

- Ni skulle ha sett era fejs, skrattade Hermione.

- Vad är så kul? frågade Sirius.

- Påskharen är en stor tjock kanin som delar ut påskägg, sa Harry.

- Oh,

en gammal gumma vid en spinnrock.

- Hon verkar ha lika dålig tur som du Harry, sa Sirius

- HEY

Prinsessan hade aldrig sett en spinnrock och blev genast nyfiken. Den gammla kvinnan blev höll som bäst på att spinna en tråd på sländan. Hjulet på spinnrocken snurrade så muntert att prinsessan utropade,

'' Så underbart! Vad är det fär något? Vad gör du?¨

- Nyfiken i en strut,

- Va

- Eh

'' Å'', sa den gamla kvinnan. '' Det här är en spinnrock, det här är en slända, och jag spinner en tråd.

Prinsessan tittade beundrande på när sländan fylldes av vacker tråd.

- Vad spännande, sa Bill sarkastiskt.

''Snälla, får jag försöka,'' frågade hon.

Så träckte hon sig efter den snurrande sländan, och ivrig som hon var stack hon sig i fingret.

- Da da da,

- Det där är inte kul längre, sa Hermione.

- FRED GIDEON WESLEY!

- Förlåt mamma.

'' Aj!'' skrek hon och släppte sländan.

Plötsligt kände hon sig mycket sömnig, och ett litet ögonblick senare tyckte hon sig se den gamla kvinnan skratta åt henne.

- Vilken hemsk kvinna.

''Kära gammelmor'', grät prinsessan.

'' Jag känner mig så konstig. Kan jag få lägga mig på sängen där borta ett ögonblick?''

Lite senare föll hon in i en djup, djup sömn.

Sömnen tycktes krypa sakta genom slottet

- Hur kan sömn krypa?

- Det är ett uttryck Ronald.

som en tyst dimma.

Kungen och drottningen, som precis hade kommit hem, började gäspa. Detsamma gjorde hovmännen, hovdamerna och tjänarna, och snart sov hela hovet, precis sär de var.

Vakterna som stod vid slottsportarna tappade sina svärd och föll i djup sömn. Hundarna och katterna i slottet rullade i hop sig och somnade.

Hästarna sov i stallet. Fåglarna uppe på taket slutade kvittra och stoppade sina huven under vingarna och somnade.

- Tur att ingen försöker det med Hogwarts,

- Kanske...

- Fred och George Weasley, om ni gör något i den stilen svär jag att ni komme...

- Ja, ja

Till och med flugorna slutade surra och låg stilla.

I köket somnade kocken just när han skulle ge kökspojken en örfil.

- Bra, sa mrs Weasley.


Kökspigan som satt och grillade kycklingar på spätt, somnade också.

Till och med elden i spisen slutade spraka och dog. Vinden utanför slutade blåsa. Snart var hela slottet tyst och stilla, allt sov.

Nu började tjocka törnebuskar att växa upp runt hela slottet. Det växte och växte, tills man inte alls kunde se det- inte de gyllene portarna eller de höga stenmurarna, de gyllene tornets toppar eller ens de vajande flaggorna.

Till sist var slottet täckt av en tjock mur av törnesnår.

- Kunde de inte sagt det från början.

Runt om i landet viskade människorna om slottet som var gömt bakom törnesnåren. De viskade om prinsessan som låg djup förtrollad sömn, och de kallade henne för Törnrosa.

Snart kom prinsar från när och fjärran tIll slottet. De ville se Törnrosa med sina egna ögon

- Som om hon var en super modell.

och försökte ta sig igenom de tjocka snåren.

Trots att alla prinsar var modiga och starka, så lyckades ingen av dem nå fram till det förtrollade slottet.

Så fort de försökte skära sig igenom snåren, drog grenarna sig samman så hårt att inget svärd kunde komma igenom det.

- Slagna av en liten växt.

- Ha ha ha

Många modiga prinsar fastnade i törnet och dog.

- Vad uppmuntrande.

Åren gick och en dag kom en stilig ung prins ridande på en stig nära slottet. Han råkade höra en gammal man berätta om det förtrollade slottet som var gömt bakom törnebuskarna.

När de talade om Törnrosa, fick prinsen stark längtan efter att få se henne.

'' Var ligger slottet?'' frågade han den gamle mannen. '' Var snäll och berätta för mig hur jag kan finna det!''

Den gamle mannen bad honom att inte rida dit.

'' Jag ser att du är modig'', sa han till prinsen. '' Men många konungasöner lika modiga och stiliga som du, har dött då de försökt nå fram till Törnrosa.''

Så berättade han för prinsen hur de väldiga törnesnåren täckte slottet så väl att ingen kunde ta sig fram till det.

- Som om det skulle hindra honom.

'' Jag är inte rädd',

- Berömda '' sista orden'' replik, sa Hermione.

svarade prinsen. '' Jag måste få se Törnrosa!''

Den gamle mannen suckade och visade honom vägen till slottet.

När prinsen kom fram , hade de hundra åren just tagit slut. Dagen hade kommit då Törnrosa skulle vakna. När prinsen närmade sig snåren, blommade plötsligt stora rosor upp på grenarna.

- Oh oh oh.

Så delade grenarna på sig så att prinsen kunde gå in.

Prinsen red in genom slottets portar, över den sovande borggården och upp till slottet. Han lämnade sin häst och gick igenom tornrummen och förbi den sovande kungen och drottningen. Ingenstans i alla de salar och rum som han gick igenom syntes ett spår liv. Det var så tyst att prinsens hjärtslag lät starkt som trumslag.

Tillslut kom han fram till en smal trappa. När han gått upp för den fann en liten trädörr.

- Är det samma som hon?

- Ja

Han öppnade dörren och drog efter andan.

- Där inne var en str...

- Snälla boken är nästan slut.

- Okej, okej.

Där låg Törnrosa. Hon låg på en säng och sov djupt, som hon i hundra år.

- Vilken sjusovare!

Hon var så vacker att prinsen inte kunde låta bli att kyssa henne.

Just som han kysste henne öppnade Törnrosa ögonen.

Kunde inte Harry väckt mig så, tänkte Ginny.

Prinsen log mot henne.

- Och hon slog honom rätt i fejan,

-Sirius!

Hon såg honom djupt i ögonen, och det kändes som om hon redan kände honom. För det var honom hon hade väntat på i hundra år. Prinsen tog hennes hand, och tillsammans gick de ner slottet.

Medan de gick vaknade slottet upp igen. Hästarna gnäggade på gården, hundarna skällde, katterna spann och hönsen burrade upp fjädrarna och kacklade.

Vakterna vaknade och grep snabbt sina svärd. Och i köket gav kocken kökspojken en örfil.

Mrs Weasley började muttra för sig själv.

Kökspigan började vända på spetten med kyckling, medan elden åter började spraka.

Kungen och drottningen öppnade ögonen och såg sig förvirrat omkring, precis som deras hovmän, hovdamer och soldater. Prinsen frågade Törnrosa om hon ville gifta sig med honom,

- Det första de sa till varann?

- Japp.

och hon svarade ja. Bröllopet stod samma dag,

- Otroligt snabbt.

och ett festligare bröllop har aldrig skådats. Och prinsen och Törnrosa levde lyckliga i alla sina dagar.

Snipp, snapp, snut så var sagan slut.

- Ska vi äta nu? frågade Ron oåligt.

- Ja, kom alla in till köket om en halvtimme.

Harry satt och funderade en stund innan Ginny kom och satte sig bredvid honom. De började tala om quidditch, och hur lång tid det skulle ta att få ihop Ron och Hermione.

Det de inte märkte var att mrs Weasley iakttog dem ifrån köket. Hon hade ett leende på läpparna, och hon hoppades att de skulle växa upp och gifta sig, i en värld utan krig och faror. Hon suckade och började med maten, fortfarande med huvudet fullt av bröllopsplaner.
-----
Middagen var ganska tyst, de flesta bara satt och tänkte, eller bara njöt av mrs Weasleys matlagning.

Långt in på natten smög Harry ner till vardagsrummet. Några ögonblick senare kom Ginny in smygande.

- Eh, hej.

- Oh, Harry, vad du skrämms, sa Ginny.

- Så Ginny, eh när vi kommer till Hogwarts, skulle vi kunna gå ut någon gång? frågade Harry med pipig röst.

- Försöker du fråga om jag vill gå på dejt?

- Ja, men om du inte vill...

Ginny tystade honom med en kyss, som blev intensivare och intensivare, tills de tillslut hamnade hånglande på soffan. Då gick de upp för dem att de inte behövde läsa några fåniga sagor, eftersom deras liv redan var en saga.

Än en gång märkte de inte att mrs Weasley iakttog dem ifrån trappan.

Hon skulle ge dem ett litet samtal om att vara försiktiga, och sen kunde hon ägna sig åt att planera bröllopet hon alltid drömt om.

AWESOME!!

tack!

Farligare än Voldenort PÅSKHAREN!!!! XD

JÄTTEJÄTTEBRA!!!!!!!!!

Vänta lite ju! Är den slut?!

ja

Aww :C
Den var hur bra som helst ju!

Tack, jag skrev den 2011, men jag funderar på att kanske lägga till något, men jag har hursomhelst inga sagor här ute i sommarstugan