Ensamma kvar i världen?

"Du hade kunnat gå om du ville, det hade antagligen inte gått så bra men du hade kunnat" sa Jill och log ett svagt leende, det var sällan hon log i dessa tider, vad fanns det att le åt?
"Oroa dig inte, de kan inte komma upp på ett bra tag" sa Jill lågt och studerade dem där nere. Hon undrade vad de egentligen gjorde, hur de bara kunde stå där. Pratade de med varandra? Jill hade försökt lista ut hur de fungerade, men det hade varit svår forskning. Jill tittade på handen som Lithea höll fram, hon höjde ett ögonbryn men tog den och skakade den.
"Nej världen kan gå under om vi glömmer bort artigheterna" sa hon lågt. Hon chansade på att Lithea var något år yngre än henne. Jill var förvånad över att hon vandrat obehindrat på gatorna, vem var hon?

Lithea kunde inte undgå att märka det lilla leendet som spreds över Jills läppar. Hon hade en känsla att hon inte hade lett på ett tag.
"Jag vet, och även om de gör det" sa hon och tittade ner och pekade mot sitt bälte. "Så är jag förberedd" hon flinade. Lithea brydde sig inte om zombierna längre, de var en del av vardagen, inget att vara rädd för.
"Inte för att artigheter kan rädda den heller men affär inte?" Sa Lithea lågmält.
"Sååå, Jill vem är du?" Sa hon och flinade. "Eller? För tidigt att fråga den frågan?"

"Jag kan se det" sa Jill bara och nickade, hon var faktiskt glad över att hon stött på någon som inte var en idiot, eller en oförsiktig människa. Jill hade mött folk som trott att de kunde vandra förbi zombierna bara de gick långsamt, sprang fort eller något annat. Hon hade till och med mött en man som trodde att han skulle klara sig om han smorde in sig i lera. Jill hade suckat och sett på när mannen dött, oförmögen att göra något.
"Det är not inte mycket som kan rädda den" sa Jill lågt, mest till sig själv. Jill tittade upp.
"I en normal värld hade jag sagt att det var för tidigt, men vem har tid att vänta" sa hon och ryckte på axlarna. "Jill Valentine, Special Operations Agent, i Bioterrorism Security Assessment Alliance. Från början medlem i S.T.A.R.S." sa Jill och såg på zombierna. "Men det är något jag inte har användning för längre, grader inom militären och polisen kommer du inte långt med, men träningen är till stor nytta." sa hon enkelt. Det var det enda hon tänkte säga till Lithea just nu. Allt var egentligen från hennes gamla liv innan zombierna kom. Allt det andra som hänt henne var något hon inte var villig att tala om, inte just nu i alla fall.
"Vem är du själv?" sa hon och såg direkt på Lithea med sina klarblåa ögon.

Lithea ryckte till. "Militär, minsann" sa hon och nickade. Inte konstigt att hon var så seriös av sig. Det kändes som att Jill följde något från henne, men vem var hon att lägga sig i. Lithea ska ju bara glad att hon ens svarade på frågan.
"Jo, Lithea Bradshaw. Har ingen speciell utbildning eller militär träning. Min mamma var i militären innan hon gick bort så hon lärde mig hantera pistoler. Var även gymnast som mindre och därför kan göra massa konster. Knivar är också lite trevliga" Lithea skrattade till.
"Nu låter jag som värsta psykopaten! Ursäkta mig" Lithea log mot henne. Lithea drog handen genom håret och hoppades på att Jill inte skulle tycka hon var allt för konstig.
Trots allt hade hon inte pratat med en annan människa på månader, det var svårt att veta vad man ska säga och uttrycka sig.

Jill höjde ett ögonbryn, ibland undrar hon varför människor blir förvånade när hon är militär. Hon antog att människor hade svårt att se henne i militären för att hon var kvinna. Jill nickade, det var därför hon känt igen namnet, Litheas mamma hade varit militär. Jill hade inte känt henne, men namnet var ovanligt nog att fastna.
"Vi kan inte alla vara militärer och gymnast är ingen dålig egenskap i den här världen" sa hon och ryckte sedan på axlarna.
"Vem kan tala om vem som är normal och inte normal i en värld som denna." sa hon enkelt.

"Nej, jag vet. Hade antagligen gått med i militären, du vet. Följa mamma fotspår och sådant" började hon och log mot Jill. "Men så ändrades tiderna och ja.." Hennes röst dog bort. Lithea vet inte varför hon egentligen sa dessa sakerna till en fullkomlig främling. Hon antog att hon saknat att ha någon annan än sig själv att prata med.
Lithea skakade på huvudet. "Hur gammal är du då? Du verkar något år äldre än mig" Lithea log mot henne igen.

"Man har en tendens att följa i sina föräldrars fotspår" sa Jill bara och ville undvika att tänka på sina föräldrar. Hon nickade bara, tiderna förändrades sannerligen. Jill undrade om Chris var säker där ute eller om han var biten. Hon ville inte tänka tanken att han var död. Jill såg på Lithea när hon pratade med henne.
"Tjugotvå" sa hon och log svagt, hon kände sig mycket äldre. "Jag skulle chansa på att du nyss fyllt tjugo?" frågade Jill. Det var snarare ett konstaterande än en fråga. Jill log, Chris hade hatat när hon gjort så. Hon kunde reta gallfebern på honom.

Lithea skrattade till.
"Hur kunde du veta det? För att jag är så barnslig?" Skämtade hon. Lithea hade haft rätt, 2 år äldre. Det var ingen särskilt stor ålders skillnad. Det kunde ha varit betydligt sämre. För Litheas del så var två år inte så mycket men de verkade vara väldigt olika personer då Jill verkade mer mogen än vad hon själv var. Det om något kunde skapa problem.

Jill skakade på huvudet.
"Jag kan inte direkt döma någon på så kort tid. Nej jag gick på ditt utseende" sa Jill och granskade henne igen och log svagt. Lithea såg bra ut även om det inte var läge att spana in folk.
"Så vad förde dig till London?" sa hon undrande.

"Tja, då får jag väl helt enkelt vänta med den frågan" sa hon och blinkade med ens ögat mot henne.
"London, London London, vad för en inte hit? " sa ho och suckade.
"Det var min hemstad och alltid varit en av de vackraste städerna i mina ögon, hatar att se det sådär. Helt förstörd, men om man tittar noga kan man fortfarande se glimtar från hur det var innan. Det är väl därför jag är kvar." Allt det sa hon i en väldigt lugn ton och inte så glad och sprallig som hon var innan.
"Varför är du här? Alla vet att storstäderna är de ställena man ska undvika. Ändå är du här"