Heart of Silver (SV)

Åhhh, jag bevakar!!

Blev så glad när du skrev att du ville läsa min ff:n...
Åh tack du ♥ Uggla mig, så pratar vi mer ♥

Här har du den nya (Fortsättning på DM)
http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=37418&page=26#p2496929

Börja på dden ist, har bara skrivit tre kapitel.. har spoilat ettan i den, så du kan hänga med ♥ Men uggla mig!! I want to prata med dig. Och du.. DITT KAPITEL VAR FANTASTISKT!! Mer snart, hoppas jag ♥

För er som faktiskt fortfarande följer:


Kapitel 5. En kyss, ett svek (Georges perspektiv)

Efter lite (mycket) alkohol och vilt dansande kände jag att jag behövde lite luft så jag gick ut i korridoren utanför. Förutom tågflickan var där ingen och jag tänkte att så länge hon inte såg mig skulle det väl inte spela någon roll!?
Jag satte mig ner några meter bort och lutade mig mot väggen. Jag kunde riktigt känna hur tomatröd jag var i ansiktet på grund av värmen och hur svetten rann längsmed ryggraden. Jag kände mig också lite lätt illamående och världen snurrade runtomkring mig.
”Ursäkta”.
Jag kollade upp och såg att tågflickan stod lutad över mig. Jag suckade teatraliskt och blängde surt på henne.
”Vad vill du?” fnös jag pinsamt medveten om hur sliten jag såg ut.
Tjejen såg förvånansvärt nog faktiskt ganska skamsen ut och log försiktigt.
”Jag ville bara be om ursäkt! Jag vet att jag betedde mig som en idiot. Jag var bara så sjukt stressad över att börja som ny på denna skola och jag är inte van vid att bli behandlad eller behandla andra vänligt.” sa hon och lät otroligt ångerfull.
”Jag heter Reine” tillade hon och sträckte fram handen.
”George” sa jag och tog den.
Hon log glatt mot mig och satte sig ner bredvid.
”Du går i Gryffindor va? Jag har hört att våra elevhem inte kommer så bra överens … hur kommer det sig?” frågade hon.
”Ja jag går i Gryffindor, och jag har faktiskt ingen aning. Vi har väl olika värderingar antar jag, och nästan ingen har något problem med varken Hufflepuff eller Ravenclaw. Plus att ditt elevhem har en vana av att mobba andra och vi tycker verkligen inte om det!” svarade jag.
”Jag växte upp i en familj som älskade att plåga andra. Det har gjort mig till att plåga andra också. Även om jag kanske egentligen inte vill.” sa hon och vände bort ansiktet.
Men trots att hon hade vänt bort ansiktet hade jag redan hunnit se tårarna som glittrade i ögonvrårna.
Jag tog tag om hakan på henne och sa:
”Hey, bara för att din familj gör en sak betyder inte det att du måste. Du kan ändra på dig själv om du vill.”
”Tror du det?” frågade hon.
Jag nickade och hon kysste mig. Jag blev otroligt förvånad men tog mig samman och kysste henne tillbaka. Självklart kommer Angelina ut precis då. Hon springer där ifrån med tårar i ögonen.

Sjukt bra!



Piiiinsamt George..

Kapitel 6. Lättlurad (Reines perspektiv)

Jag gick flinande genom korridoren bort från George. Han hade gått på mitt ’jag är så osäker och vet inte vad jag ska göra’ skådespeleri. Jag snurrade en lock av Georges röda hår mellan fingrarna samtidigt som jag nynnade tyst för mig själv. Jag hade stulit det medan jag kysste honom. Han hade inte märkt någonting. Nu kunde jag utföra förtrollningen jag skulle utföra för att få lite ögon och öron inom Gryffindor. Enligt min uppfattning var George nämligen en välinformerad Gryffindorare. Jag skulle göra honom till min villiga slav. Jag skulle kunna använda honom till att göra vad jag en ville.
Jag gick in i Slytherins sällskapsrum och var genast omringad av Pansy, Daphne och Draco.
”DU KYSSTE EN GRYFFINDORARE” skrek Pansy med gäll röst.
Tur att sällskapsrummet var tomt.
”Vill du chilla lite eller? Jag ville bara stjäla lite hår så att jag skulle kunna utföra en liten förtrollning.” svarade jag med lugn röst.
”Vadå för förtrollning?” frågade Draco nyfiket om än ovilligt.
”Jag tänkte skaffa mig en liten slav bara” sa jag nonchalant.
”VA” ekade de tre i kör.
”Hur då?” frågade Daphne!
”En liten förtrollning som min pappa lärde mig bara”
De kollade på mig med stora runda ögon och gapande munnar. Jag ryckte på axlarna och gick in i sovsalen. De följde efter som hundar i koppel.
Jag tog fram min kittel som jag redan påbörjat en trolldryck i. Jag lade i Georges hårlock och sa:
”Nevliportuus”.
Sedan hällde jag drycken i en mugg och drack.

Jag vaknade av att tre huvuden svävade framför ögonen. Långsamt började saker och ting få fokus. Jag log brett. Det hade funkat, jag kunde känna Georges medvetande bredvid mitt eget, flytande, väntandes på att jag skulle ta kontroll över det. Och jag tog kontroll över det.
Det tog ett tag innan jag vande mig vid att se genom en annans ögon, höra någon annans tankar men när jag vant mig var allting magnifikt. Jag kunde inte styra Georges rörelser men jag kunde sända förslag och idéer om saker han skulle kunna göra.
För tillfället satt han i en fönsterglugg och pratade med sin bror.
Avsluta samtalet och leta upp Harry Potter. Kolla vad han har för sig och ge information till mig sen.
Jag drog mig ur Georges huvud och log igen.

Nej.
Så kan hon inte göra.

Prutt på dig.

Sjukt bra kapitel!

Verkligen jätte bra!

Stackars George! Vilken bitch Reine är ... JAG ÄLSKAR HENNE!

Det är svårt att få tag på ffs som handlar om genom onda trollkarlar/häxor nu för tiden.

Stackars George! Dumma, elaka, genomonda, stygga Reine, hur KAN hon göra så mot George?! Jag älskar henne! Äntligen en fanfiction som handlar om någon på den mörka sidan!!!!!!! Skriv mer Ormtunga!

Så, så så så ledsen att jag inte skrivit på över ett år. Jag har haft jävligt mycket i skolan och i allmänhet så har min kreativitet bara försvunnit och jag har helt enkelt inte haft tiden, energin eller inspirationen till att skriva något. Men jag är tillbaka nu och jag ska försöka uppdatera alla mina berättelser en gång i veckan eller sådär. Så hopefully I'm back on track.

---------------------------------------

Kapitel 7. Dumt, dumt, dumt misstag (Dracos perspektiv)

Det var otroligt, helt frikkin otroligt. Hon hade skaffat sig en slav. Jag visste inte ens om att det var möjligt men hon, Reine. Hon hade gjort det. Jag var så förundrad så star strucked att allt jag kunde göra var att stå där och gapa när hon skrattade och skröt om hur hon lyckats med det.
Jag måste erkänna att det störde mig lite hur hon hade kysst George, trots att jag visste att hon egentligen inte brydde sig om honom.
Med en växande fasa insåg jag att jag inte enbart beundrade Reine för hur ond hon var, utan ... nej, nej, nej. Hon var vacker, ja, hon var smart, ja, mina föräldrar skulle acceptera henne, ja. Men om jag berättade för henne om mina nyligen funna känslor, skulle hon skratta mig rakt i ansiktet eller rynka på näsan äcklad.
Så mitt alternativ var, undvik, undvik tills hon inte märker mig längre.
Långsamt smög jag mig ut ur uppehållsrummet och ilade genom korridorerna tills jag hittade en lite vrå där jag kunde sitta i min ensamhet och banka huvudet i väggen.
Vad sjutton skulle jag ta mig till?
Efter några minuters bankande gjorde huvet så ont att jag helt enkelt var tvungen att sluta, en liten strimma blod rann ner för min panna och landade, som om den planerade det enbart för att jävlas, mitt i mitt öga. Blinkandes och gnuggandes och svärandes märkte jag inte hur ett bar fötter stannade framför mig. Det var inte försen foten otoligt började stampa och hur någon suckade ljudligt, som jag märkte att någon stod där.
Jag vände upp huvudet och trots att allt jag såg var rött och suddigt lyckades jag urskilja professor McGonagalls ursinniga ansikte.
"Har vi glömt bort reglerna Mr Malfoy?" frågade hon irriterat.
Jag kände mig förvirrad och gnuggade fortfarande frenetiskt i ena ögat.
Även om jag inte kunde se det kunde jag känna hur hon himlade med de sura ögonen och jag kunde höra hur hon tänkte på hur korkad jag var.
"Ehrm, jag är ledsen professorn, men jag är inte riktigt säker på vad jag har gjort för fel." sa jag med svag röst.
"ALLA elever måsta vara i deras elevhem efter att klockan är TIO" vrålade hon och jag våndades över att jag hade blivit upptäckt av en lärare som normalt var sur men som nu måste ha haft en riktigt dålig dag eftersom hon var argare än vanligt.
"Förlåt, jag har visst tappat bort tiden. Jag ska genast återvända till fängelsehålan" sa jag med något tydligare röst.
"Hmh, låt mig få reda på när du har hittat den igen" sa hon och grep tag i min arm och släpade mig genom korridorerna tills jag hamnade framför Snapes arbetsrum.
"Stanna" snäste hon innan hon gick in för att prata med Snape.
Rätt som det var när jag stod där gick Reine, Pansy och Daphne förbi. När de såg mig, strandad som jag var fnittrade de och räckte ut tungan. Fast i Reines fall var det mer som ett hånskratt.
Åh, varför kunde jag inte bara gått upp till sovrummet istället? tänkte jag och började banka huvudet i väggen igen.
Jag hörde hur fotsteg närmade sig och när jag vände mig om stod Reine där och log.
Hon viskade något som jag inte riktigt uppfattade och innan hon gick därifrån klappade hon mig vänligt på armen. Längre bort kunde inte Pansy och Daphne hålla sig längre och de brast ut i ett totalt asgarv. Men de blev genast hyschade av Reine som själv såg ut som om hon försökte hålla sig för skratt.
Någon minut senare och de hade tack och lov försvunnit. Men nu var mitt andra problem väldigt påtagande då McGonagall just kommit ut från arbetsrummet och pekade mot Snape som för att säga:
'Gå ta ditt straff och jag gick och jag tog mitt straff.
Snape såg förvånansvärt nog inte speciellt arg ut och det var inte försen mycket senare som jag fattade varför han nästan log när han kollade på mig. Allt han gjorde var att ge mig kvarsittning i en vecka och skickade mig sedan till sängs.

När jag återvänt till uppehållsrummet var där mycket fler elever. När de såg mig skrattade de och några gick fram och slog till mig på armen. Jag kunde verkligen inte förstå varför men jag bestämde mig för att ignorera det och gå och lägga mig istället.
Väl uppe i sovrummet tog jag en titt i spegeln och fattade äntligen varför alla skrattat åt mig. Och bara tanken på det fick en rodnad att stiga över halsen upp mot kinderna och det fick mig att förundras över att jag faktiskt gillade Reine med tanke på den förtrollning hon lagt över mig.
I min panna hade det formats en mening utav mitt blod:
"Jag är ganska korkad. Snälla slå mig"
Jag försökte desperat tvätta bort det men det var som om hon karvat in det i huden på mig. Vilket jag efter en sekund fattade, var precis vad hon hade gjort.
Argt knöt jag näven och mot min vilja började tårar rinna från mina kinder. Åh, om man bara kunde försvinna.

-------------------------------------------
I know, lite off topic. Mer om George och det i nästa kapitel. Och igen snälla förlåt att det tog så lång tid att skriva detta kapitlet.

Åh gud. Stackars Draco. Superb dock