Flickan utan minne

Gullis ♥! Men du är en riktig slytherin även om du har blivit i ravenclaw lilla

Här är nästa kapitel! Lite kort kanske men det kommer mer!

Kapitel 9


De närmaste dagarna så fortsatte jag och Albus med mitt förhållande, vi liksom smög in det så att alla i familjen märkte det, men gradvis, så det blev liksom naturligt att vi var tillsammans. Men vi satt inte direkt i soffan och hånglade när de andra var där. Vi tog långa skogspromenader, och det var oftast då vi kysstes. På ett träd vid stenblocket där vi hade vår första kyss ristade vi in våra initialer och ett hjärta runt. Jag var glad över att vi fortfarande kunde prata och skratta som normalt, det här var utan tvekan det bästa som hänt i mitt liv. När jag låg i sängen en kväll så tänkte jag på hur mycket mitt liv hade förändrats på några veckor. Från att jag levde på stenåldersvis i skogen och jagade kaniner för att få mat till att jag levde i en trollkarlsfamilj, skulle börja i en trolldomsskola och hade en pojkvän som jag älskade. Nästa dag skulle mitt liv förändras lite igen. Jag skulle byta till att bo hos Rose.

Nästa dag vid tretiden kom familjen Weasley på besök och stannade för en fika. Jag och Albus hade nyss kommit hem från ännu en skogspromenad, och vi, Rose, Lily och Hugo gick ut och spelade quidditch. Jag hade blivit rätt bra på att flyga, men jag föredrog ändå en lite tyngre, kraftigare kvast än Åskviggen, som var snabb men blåste ur kurs lättare. Dessutom gillade jag den inget vidare sedan mitt första flygförsök.

Efter matchen så gick vi in och fikade lite, tog farväl och så följde jag med Weasleys hem. De visade mig mitt rum och sedan gick vi ner till maten. Rose satt och skrev ett brev.
”Vem skriver du till?” frågade jag nyfiket.
”Scorpius, en kompis i skolan” Vid de orden satte Ron, som just kommit in i rummet, kaffet i halsen.
”Scorpius Malfoy? Draco Malfoys son? Umgås du med honom?” han såg chockad ut. Rose suckade.
”Ja, han är jättesjysst. Vad har du emot honom?”
”Han är Draco Malfoys son! Han är Slytherin! Han är..”
”Du kan inte döma honom efter hans pappa! Han är sjuk och tjatar jättemycket om ”rent blod” och skit, men Scorpius är inte alls sån! Pappa, Scorpius är Gryffindor!”
”Men, han, det måste vara en konspiration, han ska spionera, han...Hela hans familj är Slytherin, varför skulle han vara annorlunda?”
”Ron, hela Sirius familj var Slytherin, men han var annorlunda. Döm honom inte, han kan inte rå för vad hans pappa har gjort.” Det var Hermione som lade sig i samtalet, och hennes argument verkade vinna över Rons, men han såg fortfarande lite missnöjd ut.
"Dessutom är inte de från Slytherin onda heller. Jag har några kompisar där, jag har vänner i alla elevhem. Det är inte som på din tid pappa, de flesta Slytherins är sjyssta! Ok, det är en del jobbiga människor där men inte alla!" Ron fnös men Rose brydde sig inte.
Jag började diskutera Hogwarts, jag hade redan fått veta vilka elevhem som fanns där, men jag ville veta mer om lektionerna och själva slottet. Jag och Rose var snart inne i en djup konversation. Efter maten satte jag mig och pluggade lite trollkonstshistoria, läraren var tydligen jättetråklig men boken var spännande, och jag läste till klockan halv elva innan jag gick och lade mig. Nu var det bara en vecka kvar tills jag började på Hogwarts...


Är det någon som är bra på att hitta på pairnames så kan ni gärna hitta på ett för Sofia och Albus om ni vill

Sobus låter kul, Alfia låter som en fe, Albia låter som ett riktigt namn, sofus, haha! Sofis är för lite Albus, jag tar nog Albia.

Albia är bra! Haha funderade själv lite på det och kom också att tänka på sofus, haha det låter konstigt. Men Albia gillar jag

Alfia då? Eller sobus? Låter som en zoobuss!

haha, zoobuss. Alfia låter som ett namn på en kvinnlig alf.

Ok nästa kapitel

Kapite 10

Det var två dagar kvar till den första september, och jag satt och packade min koffert för tredje gången. Fjäderpennor och pergament i det vänstra hörnet, böcker i mitten som avskiljare, kläder till höger... Jag log när jag tittade på fjäderpennorna. De var mycket bättre än mugglarpennor, de skrev jämnt och fint med svart bläck som aldrig tog slut. Men för bara tjugo år sedan så använde man bläck från bläckhorn. Jag fattar inte att man på vissa punkter var bakom mugglarna med så enkla saker som pennor och meddelanden! Men nu var det bättre.

En storm rasade utanför, regnet öste ner över, nej det attackerade snarare hustaken i byn nedanför och gjorde så att det såg ut som stora vita moln över dem. En blå ljusblixt lyste upp skyn.
”En...Två...Tre...Fyra...Fem...Se-” där kom mullret. Blixten var alltså i runda slängar ca 5 och en halv kilometer härifrån, men då räknas höjden också. Okej, jag har ingen aning om varför jag alltid räknar hur långt borta blixtarna är, men jag gör det alltid. Jag stängde min färdigpackade koffert och satte mig i mitt stora fönster och pressade kinden mot glaset medan jag betraktade åskvädret. Jag öppnade fönstret någon millimeter bara för att få känna doften. Jag gillade faktiskt åska, i lagom mängder. Det hade varit kvavt hela dagen och jag längtade efter att gå ut sedan när det dragit förbi och bara njuta av den skarpa luften. Men ännu var det långt tills dess.
Dörren öppnades och Rose kom in och satte sig på sängkanten. Hon hade med sig en påse med Bertie Botts bönor i alla olika smaker och en skål. Hon räckte fram påsen och jag tog en näve.
”Vad ska du ha skålen till?” frågade jag när hon ställde den på mitt nattduksbord.
”Att spotta de äckliga i. De är ALLA smaker, du kan få öronvax eller snorkråka om du har otur.”
Jag såg skeptiskt på bönorna i min hand. Jag tog upp en gul och stoppade den i munnen. Det var en smak jag aldrig känt förut och den gjorde lite ont på tungan, men när chocken över den starka smaken hade lagt sig så kunde jag nog gissa vad det var.
”Eld?”
”Smakar den eld? Har du smakat på eld?” Rose såg skeptiskt på mig.
”Nej men... Jag är rätt säker på att det är eld”
”Hmmm, det står här att det finns nya smaker, så du fick nog en eldböna” sa hon och tittade på en liten blå ruta på påsen som meddelade att det mycket riktigt fanns nya smaker.
Vi satt och åt resten av bönorna och förutom eld så fick jag rabarber, björklöv, fågelfrön, hallon, gräs, vatten, äpple och en extremt äcklig med bakpulver, som nog är det äckligaste smaken som finns på jorden.
När vi hade ätit upp alla bönor hade stormen lämpligt nog gått över. Jag öppnade fönstret på vid gavel och drog girigt in den friska doften i näsan. Men klockan var mycket och vi var tvungna att borsta tänderna och göra oss iordning för att gå och lägga oss. När jag somnade tänkte jag på att det bara var en dag kvar tills jag skulle få se Albus igen...

Jag har ändrat en grej i förra kapitlet för att det skulle passa in bättre i min story, bara så ni vet

Ooooooo jätte bra♥♥♥

Nästa kapitel, förlåt att det har dröjt lite

Kapitel 11

Morgonen var ganska lugn, Rose var väldigt organiserad och hade precis som jag packat ner allting i förväg. Jag var ganska nervös när jag tryckte i mig en skål gröt och tog med mig ett rostat bröd med marmelad som jag åt på vägen upp till badrummet. Jag borstade snabb tänderna och bytte om till mugglarkläder, lila t-shirt med text på och trekvartsjeans. Håret behövde jag inte göra så mycket med, det var för kort för att behöva ha i hästsvans och spikrakt, så allt jag behövde göra var att dra en borste genom det. Rose hade visat mig smink och hur man använder det, men jag är nöjd med mitt utseende och skulle ändå inte orka ta på mig det varje morgon. Dessutom skulle folk nog inte känna igen mig om jag tog smink.
Jag kom att tänka på Albus, och mitt hjärta tog ett skutt. Idag skulle jag träffa honom igen!

Jag gick ut från mitt rum och stötte ihop med Rose som bar på sin chokladbruna uggla Lova, som kraxade surt åt mig för att jag råkat skaka hennes bur. Rose var klädd i en bladgrön tröja och jeansshorts. På huvudet hade hon en jeansbasker som gick väldigt bra ihop med hennes lockiga röda hår, som hon idag hade utsläppt. Hon log mot mig och kastade in lite ugglenötter för att få tyst på Lova. Vi gick ner tillsammans och gick mot bilen som skulle ta oss till Kings Cross. Det var egentligen lite väl tidigt att åka, men det var bättre att komma för tidigt än för sent. Koffertarna låg redan i bagageutrymmet på bilen, som naturligtvis var förstorad på insidan så att alla lättare skulle få plats. Jag satte mig vid fönstret och Rose hoppade in bredvid mig. Hugo skulle inte börja på Hogwarts förens nästa år, men han ville med till stationen i alla fall. Det var bra enligt Ron, för han skulle han nog riva ner huset om han blev lämnad ensam. Jag tvivlade lite på det, men sa inget. Jag tittade bort mot det vita huset som blev mindre och mindre ju längre vi körde. Till slut försvann det utom synhåll. Jag skulle sakna det.

Snart var vi framme vid stationen och började lasta bagagevagnarna med våra koffertar och med Lovas bur. Mugglarna gav oss lite konstiga blickar, och man kunde ju inte klandra dem. Klockan var bara halv elva och vi hade gott om tid på oss. Hermione pekade på spärrväggen mellan perrong nio och tio.
” Du och Rose kan gå först, ställ er vid väggen och luta er bakåt så smälter ni igenom väggen. Det lät lite konstigt men vi gjorde som hon sa och mycket riktigt så befann vi oss på perrong nio och trekvart. Det mörkröda ångloket stod stilla och det var bara några få människor där. Vi ställde oss för att vänta, det var ju ingen mening att gå på tåget än, och snart kom familjen Potter genom väggen de också. Jag gav Albus en kram, jag kunde inte direkt kyssa honom när föräldrarna var där, och sedan började vi prata om vad som hade hänt sedan vi skiljdes åt. Jag berättade om den eldsmakande bönan och ett stort knallkortshus jag hade byggt som blev närmare sex våningar innan det exploderade och svedde mina ögonbryn(som hade fixats i ett huj av Hermione). Han i sin tur berättade om ett av James skämt som han hade råkat ut för, vilket involverade en tungtänjarkola och en ögonbrynsförhäxning som fått ögonbrynen att växa ner till golvet. När han var klar med sin berättelse skrattade vi alla tre högt. James kom tillbaka från att ha hälsat på sina många kompisar.
”vad skrattar ni åt? För om det var mitt skämt mot Albus så kan jag berätta att han såg definitivt inte särskilt attraktiv ut.”
”Nähä?” sa jag och gjorde en överdriven version av en förvånad min. Han flinade.
”Jag har faktiskt ett kort på det, här”
Han tog upp ett foto ut fickan och gav det till mig. Jag började gapskratta, Albus såg verkligen störtlöjlig ut med ögonbryn och tunga ner till golvet. Han påminnde om en sån där löjlig hund med fånigt lång päls i ansiktet med sin långa tunga. Rose såg över axeln på mig och började gapskratta hon med. Albus flinade bara.
”Det här måste jag sätta upp på min vägg!” sa jag medan jag torkade skrattårarna ur ansiktet.
”Du får det” flinade James,”Jag har många kopior”. Albus såg låtsassurt först på honom och sedan på mig.
”Isåfall får du ju faktiskt ha en riktig bild på mig också, så tror folk inte att du är ihop med ett freak!” Han stack handen i fickan och drog fram en liten kvartskula.
”Senaste modellen, fick den igår” förklarade han och petade lite på den med trollstaven. Den blinkade till och han höll upp den i höjd med ansiktet och tryckte till på toppen av den. Sekunden efter började den pipa och i ett litet moln av rök kom fotot fram. Han gav det till mig och flinade. Jag stoppade det omsorgsfullt tillsammans med det andra fotot i byxfickan.

Nu var våra föräldrar(jag kallade dem inte för mamma och pappa men såg dem ändå som en slags föräldrar) äntligen klara med allt meningslöst ”Hur gick resan då” och ”Hur har det gått på jobbet” och de började kånka upp våra koffertar på tåget. Det hade börjat spy ut rökmoln och vi hoppade ombord. Jag fick en kram av både Ginny och Hermione och en klapp på axeln av Harry, sedan gick vi in och letade efter en kupé. Vi hittade en tom ganska nära ingången. James gick däremot iväg till sitt gäng. Albus verkade hålla utkik efter någon, och när en kille med blont, nästan vitt hår gick framför vår kupé knackade han på rutan.
”Scorp! Vi sitter här!” Killen vände sig om och släpade tacksamt in sin koffert och stuvade upp den på bagagehyllan.
”Sofia, det här är Scorpius. Scorp, det här är Sofia”. Scorpius räckte fram handen och jag tog den.
”Angenämt” sa jag och skrattade. Han skrattade också och satte sig ner på sätet mittemot, där Rose satt. Albus satte sig ner bredvid mig och la sin arm runt min axel.
”Hur är det med din pappa nu?” frågade Rose.
”Tja, han tycker ju fortfarande att ”Rent blod” och så är viktigt, men han har accepterat att jag går i Gryffindor nu. Till skillnad från min farfar, han är helt extrem och tycker att jag måste gå i Slytherin och att det är förräderi mot hela släkten Malfoy att jag inte gör det. Men han är ju sån extrem som tycker att mugglare och mugglarfödda ska utrotas. Jag fattar inte vad som rör sig i hans hjärna, men han är helt sjuk och jag bryr mig inte om honom.” Scorpius suckade.
”Men orka prata om honom nu. Har det hänt något sen erat senaste brev?” Albus berättade om James skämt en gång till och jag visade bilden. Vi satt och skrattade när någon knackade på rutan. Det var två tjejer i vår ålder. Rose skyndade sig att öppna dörren.

ASBRA! (Nja, det räcker väl inte...)
NAJSIGT BÄST!
: )

Tack ♥! här är nästa del, lite kort kanske men ändå

Kapitel 12

”Hej, vad kul att ni kom!” tjejerna satte sig bredvid Rose.
”Det här är Michelle och Claire. De går i Ravenclaw” sa hon till mig.
”Vem är du?” frågade Michelle. Jag berättade om hur det kom sig att jag bodde hos Potters och Weasleys och varför jag började Hogwarts ett år för sent.

Det knackade på kupédörren en andra gång och den här gången var det en dam med en stor vagn.
”Vill ni köpa något?” frågade hon och jag såg att hon hade trollkarlsgodis som Bertie Botts bönor i alla olika smaker och chokladgrodor.
Det blev lite trängsel när alla skulle fram och köpa. Jag stack några siklar i handen på Albus och bad honom att köpa lite bönor åt mig också, så att jag inte också skulle tränga mig fram och skapa mer trängsel. Men när alla hade köpt sitt satte vi oss och började äta.
”Varning för de vita, de är bakpulver och det äckligaste ni kan tänka er” sa jag till Claire som också hade ett paket Bertie Botts. Jag såg att Rose hade chokladgrodor och bytte tre mot fem bönor.
”Men jag får korten om det är någon jag behöver!”.

Vi satt där och åt och pratade en stund till, men sedan kom vi på att vi behövde byta om till skoluniform. Eftersom det var fyra tjejer och två killar så fick Albus och Sorpius gå och byta om på toan medan vi drog ner rullgardinen och bytte om i kupén.
Hogwarts ganska nya skoluniform bestod av svarta byxor, man kunde välja mellan tunna eller tjocka beroende på väder, en tunn långärmad tröja och en väst över. Mellan västen och skjortan skulle man ha en kort slips(fråga inte mig varför) i sitt elevhems färger, och västen skulle även ha ett band i elevhemsfärgen, men eftersom jag inte hade blivit sorterad hade jag inget.

Albus och Scorpius kom snart tillbaka, och sedan dröjde det inte länge förens tåget stannade. Jag följde med de andra till en stor vagn som drogs av osynliga hästar. Albus och rose berättade för mig att det var testraler som drog dem, stora svarta fjälliga pegasushästar, som man bara kunde se om man sett någon dö. Jag antog att det inte gällde kaniner, utan människor eller i alla fall mer intelligenta varelser.
”När vi kommer upp till slottet så ska du följa med professor Cornettus, det är vår lärare i förvandlingskonst. Han är ganska lång och med brunt hår, jag ska peka ut dig för honom.” Albus pappa hade fått ett brev om vad jag skulle göra, och nu vidarebefodrade han instruktionerna till mig.
”På tal om lärare, undrar vem som blir den nya rektorn”.
”Jag har hört att det ska bli nån Amigure från ministeriet.”
”Pappa har träffat honom, han verkar bra”. Jag kände mig lite utanför i samtalsämnet.
”Ska Hogwarts få en ny rektor?”
”Ja, rektor McGonnagal gick i pension förra året.”
Eftersom jag inte kände till någonting om de personer de pratade om så deltog jag inte i samtalet utan tittade ut genom fönstret på den skrangliga vagnen och tänkte på Hogwarts.

Bra!