Clara Longbottom

Kap 5: ANKOMSTEN: Jag ser slottet ut genom vagnens fönster. Det är verkligen stort men inte lika snyggt som vårt. Det står massa elever på den stora gården som ivrigt tittar upp och pekar. Jag känner hur de
bevingade hästarnas hovar slår i marken och vagnen saktar ner farten. Äntligen framme!!! Jag hör hur någon beordrar eleverna att gå in och ljudet av springade fötter. Jag går till det stora badrummet vi har i vagnen och sköljer ansiktet med kallt vatten.

Någon timme senare står vi utanför
den så kallade ”stora salen” i ett prydligt led. Bakom oss står killarna från skolan Durmstrang. Alla killarna har en pälsrock och vandringsstavar. Jag känner lite igen killen
längst bak. Han heter typ Viktor
Krum och spelar quidditch. Jag är inte särskilt förtjust i quidditch. Det är ju rent livsfarligt! Nu hör jag deras rektor prata är inne. Han presenterar oss och vi börjar gå in. Vi går snyggt och jag känner hur blickarna smälter för mig. Alla älskar oss. Jag gillar verkligen den känslan att alla beundrar, AVGUDAR mig! När vi kommit fram får vi brakande applåder. Vi går och sätter oss vi Rawenclawbordet. Mat som är så god att man kan äta hur mycket som helst dukas fram men jag äter såklart inte alls så mycket för måste ju tänka på figuren när man går på Beauxbatons! Jag sitter mitt emot en kille som heter Thom vid bordet. Vi pratar och har hur kul som helst. Han var ju ganska söt också…
Men han såg hela tiden ut att vara ledsen fast han låtsades le. Mitt när vi sitter och pratar böjer han ner huvudet. Jag ser frågande på honom,
då känner jag en våg av smärta huvudet. Bilder spelas upp, en stor svart hund på en bakgård som attackerar en flicka. Jag känner oändlig sorg och förstår att detta måste vara vad Thom är. Jag rusar fram men det är försent. Flickan finns inte mer.

Jag sitter åter vid bordet. Tom ser skräckslaget på mig. Jag mumlar till de andra att jag inte mår bra och springer jag därifrån. Jag springer och springer ända tills jag inte kan mer och sjunker ner på golvet.

Superbra! Vad sorligt det är för Thom och flickan.
Kanske mest för flickan.
Är Clara en tankeläsare? Coolt!!
Längtar tills nästa kapitel!!!

Super!
Längtar efter mer :3 ^^

Super!

Tack finisar!

Nu kommer jag inte kunna skriva på länge så ni får ett kap till nu!

Kap 6: Jag vaknar av att ett par stora, gröna ögon tittar ner i mina. De är så vackra… jag slumrar till igen men personen ruskar tag i mig och tvingar mig att ställa mig upp. Jag kan knappt öppna ögonen och det smakar svagt av spya i munnen. Det luktar unket i rummet, jag måste ut, fort!
”Ut…” lyckas jag få fram och personen ändrar rikting och för mig ut i den kalla, svala kvällsluften.

Thom: Vi satt bara där vi bordet. Jag pratade med en vacker tjej som hette Clara. Jag fick ett av mina vanliga anfall. Plötsligt såg jag att Clara också såg. Jag blev skräckslagen. Något sånt har aldrig hänt förut. Hon vaknar ur anfallet och lämnar salen. Jag följer förstås efter men hon snabbare än jag. Efter en stunds letande hittar jag henne medvetslös i en korridor på tredje våningen. Jag väcker henne och hon ser in i mina ögon. Hennes bruna ögon är så vackra. Hon slumrar till men jag ger mig inte. Hon måste helt enkelt vakna. Ingen får hitta oss såhär. Jag för ut henne i den kalla luften ner mot Beauxbatons vagnarna.

Clara: Jag vaknar upp i min bädd i vagnen, jag minns inenting, bara Thom. Väggarna snurrar. Jag gör ett försök att ställa mig upp för att gå till badrummet men ramlar efter ett par steg. Jag känner att Fleur lyfter upp mig och stöder mig tillbaka till sängen. Där lägger hon en blöt handuk på min panna och pratar lugnande med mig. Hon är riktig kompis Fleur!

Super! ^^

Fantastiskt!!!

Superduperbra!

Okej som ni alla förstår har jag typ inte varit inne på mugglarportalen på typ ett halvår såååå... äh den här skitdåliga berättelsen tar tyvärr slut där

Ida2001 nej!
Vad synd!