Zombies rollspel

”Du skojar med mig”, hörde Ronnie Miles något upprörda röst.
Inte bara Ronnie utan de andra två kollade dit han såg. En skylt, något förstörd men ändå läsbar informerade dem om var de var, eller i alla fall vad den större av de två städerna hette, New Canton.
”Du skojar med mig”, upprepade Miles och vände sig häftigt om emot Ronnie.
Ronnie spände käkarna, hon visste vad som väntade henne.
”Ronnie, vad fan. Vi har ju kört åt helt fel håll.”
Miles ansikte började skifta till rött som de så ofta gjorde då han var arg och Ronnie började dra sig undan. Han såg verkligen skräckinjagande ut med sin stora, muskolösa kropp och med alla de där vapen Ronnie visste att han kunde hantera på ett i alla fall skapligt sätt. Liam som var den han var gick i mellan.
”Men vi har ju funnit någon form av civilisation och det var ju det som var poängen.”
Både Ronnie och Miles visste hur Liam såg på saken, kanske även Maggi även om hon inte kände dem lika bra som de varandra. Liam skulle förklara det som om Gud guidat dem dit, att det var det som varit meningen hela tiden.
”Så hur tar vi oss dit?” frågade Maggi något ivrigt.
Det syntes tydligt på henne att hon var lättad.
”Vi får väl helt enkelt köra in”, sade Miles enkelt och som verkade fått något annat på huvudet än just Ronnies misstag.
Bilen de hade var förstärkt. Framtill hade den en slags skyffel som kunde dela en infekterad på mitten men dess största funktion var helt enkelt att fösa bort dem. Alla väggar och taket hade blivit förstärkt och glaset var skottsäkert. Förhoppningsvis skulle det räcka för att köra dem fram till porten och förhoppningsvis skulle dem bli insläppta men alla var redo att ta den chansen.

(Nu hittar jag bara på något eftersom jag inte sett detta.....så säg till om jag gör fel xD)

Tara tar sig ut bland ruinerna. Nu låg staden framför henne, eller ja stadsmurarna, frågan var hur tog man sig in? Och släppte de in vem som helst? De kunde ju lika gärna tro att hon var nån mänsklig zombie eller vad fan som helst. Hon drog handen genom det toviga håret, hennes hjärtrytm hade nu sakta ner till det normala. Fast hon gillade inte att vara här, utanför bakgatorna i ruinerna som hon kände utan och innan var detta något stort och annorlunda.

(Mort befinner ni er i en bil utanför staden eller? xD)

Jill gick bakom syskonen, hon ville inte störa dem. Hon hade trotts allt sluppit skiljas från Chris, de hade med få undantag hållit ihop sedan den där dagen då de först mött zombierna i det hemska huset, då Wesker hade föråt dem. Hon kände att Claire behövde sin bror, trotts att hon själv fått genomgå okända faror och var en stark kvinna, kunde hon ibland behöva sin storebror. Jill gick in genom dörren som Chris höll upp för henne och hon log svagt. Barry, Becka och Sam satt och spelade kort och Jill log, ibland var det roande hur normalt allt kunde verka. Eugene och Jack satt och prata gamla minnen och Jill log åt paret. Hon såg dock inte Maxine där och förstod att hon antagligen var i sjukhuset och försökte tillverka ett vaccin.
"Allihop det här är min syster Claire" sa Chris och personerna i rummet såg upp. "Claire det här är allihop" sa Chris och Claire nickade. Det var så klart inte alla på basen, men dem som de delade barack med. Jill log lite roat när människor genast började ställa frågor i mun på varandra för att få reda på mer om Claire och vart hon kom ifrån. Jill log svagt emot Chris innan hon smög ut genom dörren för att besöka Maxine.

[Detta är jätte lamt inlägg. x)
Vildvittra, det var det som var tanken. ]

Tillbaka i bilen var alla spända inför vad som väntade dem. Alla visste att Liam hatade att döda de infekterade lika mycket som att ta ett mänskligt liv. Han trodde att allt liv var värdefullt och att de infekterade fortfarande skulle gå att få tillbaka. De är inte förlorade…brukade han mumla i sömnen ibland. Han var så oskyldig på något sätt.
”Är ni redo?” frågade Miles som nu satt i passagerarsätet.
Med Liams motvilja föll lotten på honom att köra vilket också han gjorde gladligen. Ett instämmande hördes ifrån de alla och de började den korta färden som skulle verka lång. Alla förutom Liam var redo för strid. Motvilligt hade Ronnie tagit emot ett av skjutvapnen Miles gett henne. Hon visste vad som stod på spel och att hon inte gillade de kalla, tunga sakerna fick hon för en gång skull skjuta undan. Trotts det hade hon sitt armborst nära sig. Armborstet som var specialbyggt för henne, det gick att skjuta snabbare eftersom de hade en special mekanism som gjorde att det var halvautomatiskt. Fem pilar låg laddade även om hon var tvungen att dra bakåt stängen mellan varje. Så började den långa färden emot kanske något som skulle kunna likna ett hem.

Jill öppnade dörren till Sams kommunikationsrum, en av sjuksköterskorna hade sagt att Maxine skulle vara här.
"Maxine?" sa Jill och stannade när hon såg att doktorn grät. Jill stängde snabbt dörren bakom sig och gick fram till kvinnan. Hon var inte säker på vad hon skulle säga.
"Vad är det som har hänt?" frågade Jill försiktigt och Maxine tittade på henne.
"Jag lyssnade på Paulas meddelande" sa hon lågt och Jill såg frågande på henne. Hon visste att Paula hade varit Maxines flickvän, men försvunnit strax efter utbrottet.
"Runner 5 hittade ett band som Paula lämnat till mig" sa hon mellan tårarna och Jill såg sorgset på henne. Hon förstod hur det måste kännas. Hade det varit hon själv och Chris lämnat et meddelande till henne var hon inte säker på vad hon skulle göra. Hon gick fram till Maxine och la en tröstande arm runt henne.

(( jag hoppar tyvärr ur, sorry :c ))

(Nej vad tråkigt )