Savages (PRS för Mort och Ninniku31)

Vilden stannade till och höjde ett ögonbryn medan hon såg mot ''odjuret'' med en konstig blick. '' Varför skulle jag tillhöra er?'' En lätt fnysning lämnade de mörka läpparna. '' För att klanerna är inte särkilt förtjusta i er '' För en sekund så såg hon sig omkring med en letande blick. Bara för att försäkra sig så att ingen såg henne med denna man.
Plötsligt puttade Awendela ner den unge mannen så att han föll ner mot marken och hon själv landade på honom. Hon höjd ett finger, ett tecken på att han skulle vara tyst.
Om man lyssnade noga kunde man höra stora steg och något som morrade men efter en kort stund så försvann Pumorna.

Gavin hinner inte besvara denna besynnerliga kvinna innan hon kastade sig över honom.
”Vad…” började han säga men såg hennes min, hennes gest.
Hennes mörka, muskulösa kropp låg tätt intill hans och det enda han kunde höra förutom de vanliga ljuden i djungeln var hennes andhämtningar blandas med hans.
Han kunde inte hjälpa att fundera hur länge hon befunnit sig där ute, ifall det fanns fler av dem. Efter en stund höjde han frågande på ett av ögonbrynen. Han hade varken sett eller hört något konstigt så vad höll hon på med?

Utan några större problem så kom vilden upp på fötter igen men hjälpte inte den unge mannen då hon tyckte att han kunde klara det själv. I sin ögonvrå hade hon fått syn på hans frågande min.
'' Pumor '' mumlade hon hörbart till honom och såg sig omkring en extra gång för att försäkra sig att dem var borta. Åter igen gled hennes blick över till honom. '' Gå. Gå innan mörkret slukar ljuset '' Hon gjorde en sjasande gest mot honom. Awendela hade ingen större lust att hamna i trubbel tack vare denna udda människan.

Gavin drog sig upp på fötter igen och borstade av sina mörka, camouflerade kläder som han bar. Han rättade till vapnet över axeln för att titta upp på henne då hon åter igen talade på det där besynnerliga sättet.
”Och vart ska du gå?” frågade han och gjorde inte en gest att börja gå.
Han visste ju inte ens vart han borde gå ifall det nu var så.

[Kanske det ska ha gått mer än 10 år? Känns inte troligt att de kan ha utvecklas så där "super" mycket på 10 år, fast vad vet jag? ]

[Hm... Ska vi säga 20 år istället? ;3]
'' Till en plats som inte ni känner till '' Awendela hade tänkt att gå till det vattenfall där hennes bästa vän som var en björn höll till. Det var också där hon tillverkade sina vapen och just nu så behövde hon ett nytt spjut.
'' Jag dig ett val namnlöse,antigen så går du tillbaka till din klans näste eller så stannar du kvar här och rör inte en fena förens solen kommit tillbaka'' Hennes röst var lika hård som metall när hon sade detta och samtidigt så kollade hon åter igen in i hans ögon.

Hennes ord som var hårda lät inte som särskilt bra alternativ i Gavins öron men de skrämde honom inte. Även ifall hon verkade vild, vildare än någon annan han träffat med sina snabba oförutsägbara rörelser, sitt sätt att röra sig och prata så var det ändå något milt över henne, harmonsikt.
”Jag är Gavin”, sade Gavin och räckte fram handen för att hälsa.
Han visste att hon kanske inte förstod gesten men vad gjorde det, han förstod ju inte hennes alltid. Även om han nu skulle hitta tillbaka så skulle han aldrig nå muren innan mörkret fallit.

[Sounds great. ]

Nu var det Awendelas tur att höja på ögonbrynen. Hon såg på hans hand som om den vore full av sjukdomar. Visst kände hon mycket väl igen gesten men hon hade ingen större lust att skaka hand med en främling som kom från andra sidan av stängslet.
Men hon ville också visa att hon var en bättre person än honom och alla andra som tillhörde hans klan. '' Awendela '' Kvickt men hårdhänt skakade hon Gavins hand. De olikfärgade ögonen såg plötsligt upp mot skyn då hon fått syn på månen vars starka strålar sökte sig in i skogen. Ett tecken på att det var dags att gå. Hon vände på klacken och började mer eller mindre att springa.

Awendela, ovanligt. Längre hann han inte innan hon försvunnit igen. För ett ögonblick debatterade han att följa henne men såg det inte som något klokt. Istället stod han en stund som en fåne och kollade efter henne men började sedan röra sig i en riktning han antog kunde leda tillbaka till stängslet. Dagens ljud tystnade ut och nattens tog vid. Det verkade som om det aldrig var riktigt tyst i skogen, djungeln.
Gavin hittade en torr pinne, drog av sig alla kläderna på över kroppen för att komma åt linnet han bar närmast kroppen för att linda det runt pinnen. Det var ju tur att han var den han var och hade med sig inte bara kniv, gevär utan också tändstickor. Han hade också med sig en tändare som inte längre funderade pga att oljan tagit slut och olja var något som det inte fanns gott om. Nu var den mer som en symbol för tur, en lyckoamulett.
Mörkret hade fallit och han banade sig fram genom den täta djungeln. Ännu en gång kändes det som om han var iakttagen men kunde inte se någon. Han kunde höra hur en hund skällde inte långt borta. Hundarna hade också börjat löpa amok och alla som funnits i städerna hade blivit skjutna. De hade varit några av de sista djuren som funnits innan djur blivit förbjudna, för allas säkerhet men tydligen hade de överlevt här ute.

Lättad över att Gavin inte följde efter henne men hon fick en stark känsla av att han skulle orsaka trubbel...
Det dröjde inte länge innan hon var framme vid ett stort vattenfall och runt om fanns det en sjö. Under vattenfallet fanns en grotta där hennes bästa vän björnen brukade hålla till och Awendela hade turen med sig. Han var där inne.
Efter att Awendela berättat för honom vad som hänt så gav han ifrån sig ett ryt som ekade genom hela skogen men han gav sig inte på henne trots att man skulle kunnat tro det. Awendela lämnade sin vän ifred och gick istället ut från grottan för att skapa ett nytt spjut.
Medan hon satt ner och höll på med mitt nya spjut som verkade bli bättre än det gamla så kunde hon inte sluta fundera. En tung suck lämnade henne. Hon skulle leta upp den där Gavin efter hon gjort färdigt spjutet. Som tur tog det inte särkilt lång tid för Awendela att göra ett spjut då hon påbörjat detta spjutet för ett tag sedan men det var inte förens nu som hon blev färdigt med det. Vilden klättrade smidigt uppför ett av träden och kallade på en av sina fågelvänner som redan fått syn på Gavin och visade henne vägen bland trätopparna. Som den jägare hon var så visste hon mycket väl vilka faror som lurades i mörkret...

Gavin visste att han gav ifrån sig ljud som vanligtvis inte tillhörde djungeln. Han hörde morrandet innan han såg besten, djuret. Inte för att han såg särskilt mycket i mörkret för facklans ljus bländade honom något men trotts det ville han inte släcka den.
Tydligen jagade de i flock för i nästa stund hördes ännu ett morrande bakom honom. Den framför honom reste ragg och visade sina vita tänder som nästan lös i mörkret. Sakta förde han upp facklan vilket verkade vara det enda som stoppat vildhunden från att attackera. Samtidigt som han höll upp facklan hade han höjt sitt vapen med den andra.