A ghost story [PRS mellan AlexZz, Mily och Matizze]

" Jag vet inte sa Alex som hade blivit lite yr av det glada spöket.

Vid näst högsta våningen anser Luke med vitt uppspärrade ögon att det räcker. Hela idén att han ska behöva ta sig ända upp till taket är vansinnig och inte minst barnslig. Vad har han att bevisa egentligen? Och inte minst, vem har han att bevisa det för? För lat för att orka gå ner igen när han tagit sig hela vägen upp, och för att han verkar ha en hel evighet att slå ihjäl, bestämmer sig Luke för att det är dags att försöka tänka på något annat än knarklangare eller höghus och glidgår fram till närmsta ytterdörr. I livet var Luke aldrig så värst intresserad av andra människor, men det kanske inte är för sent att bli?
"Knack knack", säger Luke med ironi i rösten innan han går rätt igenom dörren och in i, vad som i Lukes ögon ser ut som, en fantasy-värld. Är han i himlen? Lukes huvud skrattar snabbt bort den dumma tanken och pekar mot kanterna av papprena som tapetserar väggarna.
"Whoa", utbrister Luke. "Vem som än har gjort alla de här kan inte ha något liv!"

(oj glömde detta roll oups)

" Em jag sa Alex och tänkte att nu hade han två spöken i hans rum höll han på att bli galen??

"Ehm, jag", hör Luke hur en röst säger och hans blick faller på pojken i rummet. Han undrar varför pojken pratar för sig själv, kanske var det någon sorts övning till en pjäs. Att pojken skulle prata med sig själv redan i så här tidig ålder är för tragiskt för Luke att ens vilja överväga och då han vet att levande människor inte kan se honom är det i alla fall inte Luke som pojken pratar med. Det pojken sade har ändå absolut inget sammanhang med det Luke tidigare sade högt för sig själv. Vänta... hade Luke just varit den där tragiska personen som pratat för sig själv? Luke vill bara inte tro att det är sant! Vad pinsamt!
Något som gör det hela ännu pinsammare är att Luke just har insett att han inte är det enda spöket i det här rummet. Luke har alltid haft svårt att skilja spöken från levande personer då de ser rätt lika ut om spökena fortfarande låtsas lyda gravitationens lagar, men då kvinnan svävar en bra bit över marken med en anigen tilltufsad motorcykelhjälm kan inte ens Luke missta henne för en levande person.
"Öhm, hej", säger han med ett nervöst leende. "Vad gör du här? Du vet om att han inte märker dig va? Är det någon djup släktgrej som håller dig kvar, eller?" fortsätter han i hopp om att lyckas släta över sitt eget misstag. Självklart är han inte särskilt intresserad av svaret.

" Em vad jag gör här är att här är mitt rum sa Alex och såg på spöket han ville inte se spöken men det gjorde han

Loretta vänder sig mot den andre och låter liksom motorcykelhjälmen vila på sin höft när hon vilar sin "vikt" på den ena foten.
"Käften nykomling." Säger Loretta till killen som dykt upp, eller mannen möjligen. Som om det är någon jäkla skillnad när han är död iallafall. Fantasyälskaren är ju den första under hennes många och långa år som hon varit fast här på jorden som faktiskt kan se henne - och som kan se nykomlingen också troligtvis.

Han la sig i sängen och blundade om han öppnade ögonen så kanske spökerna var borta men dom var kvar. Alex suckade han hade nu bevistat att han hade blivit galen

Det andra spökets ord ekar i Lukes huvud och hans gnisslande tänder får de röda i kanterna i Lukes synfält att expandera och äta sig inåt. Hans knutna nävar dunkar av något som borde ha varit blod blandat med adrenalin. Om Luke fortfarande varit levande det vill säga.
Det är dock något som får Lukes ilska att blåsas bort på någon sekund och han vänder förvånat på huvudet mot pojken som på något vis har lyckats teleportera sig till sin säng på den korta tid som gått sedan Lukes blick lämnade honom.
"Svarade du just mig?" frågar han långsamt och borrar in sina gråblå ögon i pojkens.

Alex såg in i killens ljusblå ögon med rädd blick han visste inte vad spökena ville honom men de tycks vilja skrämma honom han försökte andas lugnt

Att pojken inte svarar på Lukes fråga är inte något bra tecken, men envis som han är (och med risk att bli utskrattad av det andra spöket) fortsätter han att stirra stint in i pojkens ögon utan att blinka. Luke hade varit bra på det redan när han var i livet och som spöke finns inget tvång att blinka.
"Hallå? Jorden anropar", säger han högt till pojken och viftar häftigg med handen framför hans ansikte för att försöka få kontakt. Han minns att han hade gjort just det precis i början av sin död också. Försökt få kontakt med någon - vem som helst. Antagligen skulle det här försöket bli lika patetiskt som de förra.