Percy Jakcson - rollspel

Amy satt hemma den dagen. Hon var sjuk. Hon tog hopplöst upp en bok från soffbordet och kunde efter ca 1/2 minut läsa titeln. Det stod 'Fantastiska Fartyg' med snirkliga bokstäver. För en dysletiker som Amy kändes det som bokstäverna inte ville bli lästa, de rymde från pappret. Det blev inte ett dugg bättre av hennes svaga ADHD. En bok hade hon läst i sitt liv. Det var 'Percy Jackson - född till hjälte'. Lättläst. John, Amys pappa jobbar med att göra om böcker lättlästa.
Efter hon läst boken hade hon börjat fundera på om hon faktiskt var ett halvblod.

Detta rs tycks ha stannat av så jag fortsätter.

~

Vid slutet av lektionen har Mira lyckats stava fel på tavlan framför alla- två gånger- och läst fel vid högläsningen. Pinsamt. Så när skolans sista lekion är slut packar hon ner sina saker i väskan och springer hem. När hon nått baksidan av skolbyggnaden saktar hon ner farten, här är hon ensam. Plötsligt tar någon tag i hennes axel. Mira flämtar när hennes ryhg träffar skolans hårda sten vägg. Sebastian står framför henne.

Då kör jag :3


~~~~~~~~~

Skolan slutar och Alex går med de irriterande rösterna ut från skolan. Äntligen slut.
Han ska precis gå ut genom grinden när han får syn på en tjej som står mot en vägg med an pojke framför henne.
"Du där!" Säger han och rusar fram mot killen.

'Berättar du dett för någo-', påbörjar Sebastian sin mening. Mira drar tittar åt vänster, där rösten kom ifrån. Någon, en tjej hade sagt 'Du där!' och hon sprang nu mot dem. Sebastian svär till och lutar sig närmare mot mig. 'Vill du gå på bio med mig nån gång?' säger han och sedan springer han iväg. Först spottar han såklar på Mira men inget annat. Mira sjunker ihop och tittar förvirrat ner på sina händer. 'Tack', viskar hon till flickan, som nu står framför henne.

(Han är en kille :3 han heter Alexander )

"Jag gjorde inget särskilt" sa han och hjälpte flickan upp på fötter. Hon såg ut att vara ett år yngre än Alex.
"Vad heter du?"

Mira tittar närmare och ser att det är en pojke och rodnar när han pratar med henne. 'Tack ändå.' säger hon tyst. 'Jag heter Mira. Du då? Och...känner du Sebastian? Ni verkar vara lika gamla...'

"Jag är Alexander, fast du kan kalla mig Alex" sa han och log.
"Han går i samma klass som jag" förutom en, han tänkte på särklassen.
"Hur gick det?"

Mira nickar. Alexander. Var det killen som rycktades hade lila ögon? Mira kollar och, jo det har han. 'Gud vilka vackra ögon du har!' utbrister hon. Mir komme på sig själv med vad hon sagt och rodnar. Hon försöker dölja sina varma kinder gnom att lägga händerna över dem och titta ner. Hon svara inte på Alex fråga.

"Eh... Tack, antar jag" sa Alex och började rodna. Han hade aldrig fått en sådan komplimang förut.
"Hur gick det?" frågar han igen.

Då pojken rodnar rodnar Mira ännu mer. 'Bra, antar jag. Fast jag är lite förvirrad...och han spottade på min sko. Sebastian, alltså.' säger hon och tittar nästan anklagande på sin nerspottade sko. 'Ehm...kan du göra mig sällskap hem? Jag vågar no inte gå själv.' frågar Mira sedan och tittar blygt på Alexander. Han är söt, tänker hon, och rodnar direkt av tanken.