Little miss Rosie :3

Austin gick in i köket och satte sig ner mittemot den äldsta flickan, bredvid tjejen som han fångade upp hette Juliette. Olivia satt snett mittemot honom. Hon kollade på honom med en blick som han inte kunde läsa. Men eftersom hon alltid verkade irriterad när han var i närheten, antog han att hon var det nu också.
Hans mamma satte sig ner bredvid honom, och deras mamma satte sig mittemot henne. Deras pappa och den yngsta flickan satte sig på platserna som var över.
"Lisa är inte heller här, tyvärr. Jag tror hon är hos någon kompis eller så", sa Austins mamma, Katrin, "Men snälla, ta för er nu!"
Maten stod på bordet, redo att ätas.

Vendela såg sin pappa lassa upp mat på sin tallrik. Han gav också Alice, och sedan räckte han över besticken man tog maten med till Vendela. Hon tog emot dem och tog en liten mängd, så att det skulle räcka till alla.
Hon stoppade ena handen i knät och åt med bara gaffeln. Samtalet mellan hennes mamma och Olivias mamma var det enda som var igång.
"Har ni presenterat er?" frågade plötsligt Vendelas mamma, Susanne, och såg runt på sina barn. Ingen av dem sa något, så Susanne fortsatte:
"Aah, det här är då Vendela, min äldsta dotter. Och om jag inte minns fel så är väll din pojke lika gammal som henne?"
Vendela kände att hon blev smått röd i ansiktet. Hon gillade inte att bli talad om. Hon sneglade bort mot pojken och såg sedan ner i bordet.
"Och det här är Juliette, min näst yngsta. Och där borta är Alice, minstingen", avslutade Susanne.

Katrin nickade glatt.
"Jaa, men Vendela och Juliette kommer jag ju ihåg", log hon brett, "Men lilla Alice var bara ett eller något sånt när vi senast sågs."
Alice nickade tyst och såg ner i bordet medan en rodnad steg på hennes kinder.
"Det här i alla fall Austin", fortsatte sedan Katrin och pekade på honom, sedan vandrade fingret till systern, "Och det här är Olivia."
Olivia nickade sakta och mötte allas blickar en efter en.

Austin. Vendela log smått då hon såg på honom men såg sedan hastigt bort då hon kände att han kanske strax skulle kolla på henne. Hon ogillade att titta på folk som sedan upptäckte det. Det kändes som om man var så oförskämd när man stirrade.
Hon stoppade gaffeln i munnen och tuggade. Det var god mat, och hon var glad över det.
Då hon var klar sköt hon tallriken ifrån sig och lutade sig tillbaka i stolen. Hon suckade tungt och skrattade tyst till när Katrin tittade på henne. Mamman log till svar.
"Är du mätt nu?"
"Jadå", log Vendela.
"Säkert?"

"Ja, mamma. Snälla, sluta tjata", suckade Austin som följt med i samtalet mellan Katrin och Vendela.
Katrin såg snabbt på sin son och sedan bort mot Vendela för att ursäkta sig.
"Jag tar gärna lite till", sa Susanne med ett leende för att bryta tystnaden och flyttade tallriken närmare faten med mat.
Katrin såg länge på Austin. Hans tallrik var tom på mat och han hade, precis som Vendela, lutat sig tillbaka i stolen.
"Du och Vendela får gärna gå från bordet om du vill", sa Katrin och såg på de båda.
Austin såg hastigt upp på sin mamma och sedan bort på Vendela för att se hennes reaktion.
"Visa henne rummet vet jag!"
"Mamma, vi är inte tio år", muttrade Austin och reste sig upp från stolen. Men ändå väntade han på att Vendela skulle komma innan han gick.

Vendela log nervöst och reste sig upp från bordet. Hon tog tallriken, besticken och glaset och ställde det på diskbänken. Sedan såg hon upp på Austin och följde med honom ut ur köket. Bakom dem hörde hon Juliette säga:
"Får jag också gå från bordet?"
"Fråga Katrin", svarade Susanne.
"Ja, det är klart du får", sa sedan Katrin och gav Julie ett varmt leende.
Fjortonåringen reste sig hastigt från bordet, ställde undan sin disk och kom ut ur köket med mobilen i handen. Hon satte sig ner i soffan och kollade Instagram.

Austin styrde sina steg mot trappan och började sakta gå upp för den.
"Öh, alltså...", började han, "Du får inte förvänta dig något."
Han gick in till sitt rum och satte sig ner på sängkanten. Han kollade snabbt så att det inte såg alltför stökigt ut och började nervöst ställa i ordning lite saker han missat eller inte brytt sig om.
Han mötte inte Vendelas blick, utan satt tyst och besvärad över tystnaden.

"Nejdå", log Vendela som svar och följde efter honom in till rummet. Hon stod kvar vid dörrkarmen och skådade rummet. Hon upptäckte genast gitarren han hade och pekade på den.
"Kan du spela?" frågade hon och såg att han plockade i ordning några grejer. Hon tyckte det var gulligt att han verkade lite nervös. Men det var hon även lite själv. I alla fall osäker.

"Ööh..."
Austin såg bort på den akustiska gitarren och kliade sig lite i nacken. Sedan lutade han sig fram, sträckte fram handen och greppade om gitarrhalsen.
"Jag kan spela, men jag kan inte säga att det är så bra", mumlade han. "Vad vill du att jag ska spela?" frågade han sedan och såg för första gången upp på Vendela. Han pillade lite på strängarna medan han väntade på svar så att små toner hördes.

"Ääh", mumlade Vendela och tänkte. Det var en låt som hade dykt upp i huvudet från första början, men hon vågade inte säga det. Tänk om de hade helt olika musiksmak? Men då får vi väll ha det då, tänkte hon sedan bestämt.
"Har du hört talas om Lune? Jag har liksom nyss fastnat för en låt som heter 'Leave this world behind you', och jag sjunger på den hela tiden". Vendela skrattade till och såg på honom, "Men du kanske inte kan den...", sa hon sedan hastigt.

[Dog du? Rosie Lestrange]