Homo Bestia (5 rollare)

Omänskligt bra hörsel kan
ibland vara riktigt olämpligt.
Jag mumlar ett knappt hörbart
ursäkta innan jag snabbt kilar
iväg från alla misstänksamma
blickar. Jag hade hoppat högt
upp i luften när ljudet av trä
mot sten hade ljudit och skrämt
svansen av mig. Vad var det
som orsakade ljudet då? Jag
stryker snabbt iväg bland
skuggorna och följer ljudet av
ekot innan det dör ut. Jag tittar
upp och ser en stor dörr av ek.
Det luktar människa där innifrån
men också något... Vilt. Jag
ställer mig på tå och kikar in
genom en springa i murverket.

Lara
Efter att ha strosat runt i skogen i några timmar började jag fundera på att styra stegen mot byn istället. Där fanns det människor, och där det fanns människor fanns det mat.
Det var riskabelt, förstås, men vad var inte riskabelt när man var mutant? Det fanns alltid någon som ville ha en som slav, det fanns alltid någon som inte tvekade att plocka upp en mutant från gatan och tvinga den att arbeta.
Men jag var svag av hunger, och byn verkade vara den enda lösningen.
Jag tog några snabba språng mot en bäck som fanns i närheten och drack ett par hastiga klunkar. Det kändes genast klarare i huvudet.
Självklart. Byn var den enda lösningen.
Jag kom på fötter och började springa mot byn med snabba steg.

Jag har diskret gått omkring i byn i några timmar nu, i jakt på mat och vatten. Visst är det farligt att vara ensam i byn, även för en vanlig tjej på femton år. Om hon dessutom är mutant så blir det genast dubbelt så farligt, men har man något val om man inte vill svälta ihjäl?
Den konstiga saken med byn, är att alla tycks avsky alla sorters mutanter, även om vi är populära handlingsvaror. Om någon upptäcker att jag, en kvinnlig ung mutant går alldeles själv här, skulle de flesta inte tveka att försöka fånga mig, så jag måste dölja det väl.
Jag har en mörk kappa över mitt hår, mina öron och min svans som nästan släpar i marken, mörka enkla byxor och en tunika som inte sticker ut. Jag bär även handskar. Hela min hud är lite svagt tiger mönstrad. Att dölja händerna och resten av kroppen är ganska enkel, men ansiktet är knepigare. Om jag inte vill visa huden där så måste jag ha tyg framför ansiktet, och bara en centimeter tjock springa för ögonen. Om jag går klädd så ser jag ut som en tjuv, och då blir jag sällan insläppt på olika värdshus. Så jag brukar föredra att inte låta någon komma för nära mig för att se det.
Jag sätter mig ner på kanten av gatan i skuggan så jag kan få vila lite. Tro det eller ej, men även en tigermutant behöver vila sig ibland.

Jag ser en mörk skugga i ett
hörn av rummet, men det är
alldeles för skumt där inne för
att kunna se bättre så jag ger
upp och fortsätter gå. Jag kikar
då och då ner i min säck för att
se till att jag inte tappar några
mynt. Jag behöver allt jag kan få
tag på bara för att få råd med bröd.
Priset har stigit rejält sedan sist
jag var i byn och det kommer
förmodligen att stiga. Jag tittar upp
igen, just i tid för att inse att jag
snubblar över någons kappa.
Förtvivlat hinner jag ta tag i min
egen kappa precis innan den åker
av huvudet, men det gör att mina
händer är upptagna och jag faller
rätt ner i kullerstenen bredvid
personen, med huvudet först.

Jag såg upp då jag kände mig iakttagen och såg att en springa i murverket var täckt av en figur.
Tyst som en katt smög jag framåt, men precis när jag skulle lukta på gestalten gick den där ifrån. Det enda jag hade känt var en doft av vilt, och genast tog jag det sista språnget mot väggen för att försöka se på den genom springan. Men figuren var redan långt borta och jag suckade djupt. Återvände till maten och slukade det sista på en gång.
Sedan tassade jag bort mot dörren och lade ena örat mot den. Svagt hörde jag rösterna av Mr och Mrs Barret, men vad de sa var inte lika tydligt. De lät uppgivna, och jag lade huvudet på sned.
"Fråga en gång till", försökte Mrs Barret intala sin man, och han suckade.
"Visst", muttrade han och alldeles strax hörde jag steg komma mot dörren. Snabbt som attan tog jag ett språng tillbaka och pressade mig intill väggen. Dörren gled sakta upp och Mr Barret såg ner på mig. Och för en gångs skull såg han inte alls särskilt arg ut. Han öppnade munnen, men jag hann före:
"Jag kan följa med."
Mr Barret ryckte till av att jag talat så plötsligt och såg misstänksamt på mig då han smält vad jag sagt.
"Är du säker?" undrade han och höjde på ena ögonbrynet.
Jag nickade tyst till svar och tog några försiktiga steg framåt mot honom.
"Nåväl", mumlade han och ryckte samtidigt på axlarna. Han plockade fram ett koppel och närmade sig med det. Jag blottade tänderna och fräste mot det.
"Utan koppel!" morrade jag och stirrade på det i hans hand.

Lara
Mina grönaktiga, långa fingrar höll brödlimpan i ett fast grepp, tryckt mot bröstet. Jag tänkte inte låta någon stjäla mitt bröd.
Eller, "mitt" och "mitt". Det var rena turen att jag lyckats slita åt mig det när kvinnan som sålde bröd tittade åt andra hållet.
När jag gick där på kullerstensgatan fick jag syn på en flicka iklädd en mörk kappa och handskar som satt i skuggan. Jag tyckte att hon såg hungrig ut.
Om jag hade varit någon annan, dummare person hade jag kanske slängt åt henne en bit bröd, men det var jag inte. Jag var Lara, ödlemutanten som inte litade på någon, än mindre delade ut mat till främlingar.
Men så fick jag plötsligt en känsla jag inte känt på väldigt länge. Medlidande. Jag hade också varit hungrig och ensam.
Innan jag hann ångra mig bröt jag av en bit av det fortfarande varma brödet och kastade det i riktning mot flickan.
Sedan började jag gå därifrån med snabba steg. Jag ville inte skapa några kontakter.

((Jag kommer att vara bortrest och inte ha tillgång till dator lördag - söndag, just so you know))

(Okej, ha det så roligt Huff! )

((Jag antar att det var Rose du menade med en person med handskar Hufflepuff ? Jag kör på det i alla fall.))

När jag som bäst sitter och njuter av solen med slutna ögon, och försöker att strunta i min kurrande mage, (Utan framgångar) känner jag hur någon går på min kappa och sedan hör jag något svischar förbi, innan jag känner hur någon ramlar över mig. Jag öppnar förskräckt ögonen, och inser att min huva på manteln har glidit ner lite och blottat mitt vänstra tigeröra. Jag reser mig hastigt, drar upp huvan och hoppa att inga nyfikna ögon har sett mitt öra.
Jag mumlar ett hastigt förlåt till personen som ramlade över mig. Jag vet inte riktigt varför jag sa förlåt, när det var den andra personen som trillade över mig, men det är alltid bra att vara artig för säkerhetens skull. Jag går med raska steg till något annat ställe att vila på.
Jag har precis slutit ögonen igen på mitt nya ställe när jag känner någonting studsa på mitt ben. Jag öppnar ögonen direkt, och för en sekund så tror jag att det är någon snorunge igen som har varit tillräckligt smart att lista att jag är en mutant, och tillräckligt dum att kasta sten på mig, innan jag ser att "stenen" i själva verket är en brödbit.
Jag sniffar försiktigt på det. Det kanske är en fälla. Någon har kanske fyllt hela den här brödbiten med sömnmedel. Kanske någon bara väntar att få se mig däcka ihop så de kan ta mig till sitt hushåll och sätta mig i arbete. Jag vill aldrig tillbaka till något sådant igen. Jag bara ryser av tanken att vara instängd och förslavad.
Men brödet luktar helt okej, och brödet är fortfarande varmt. Inte skulle väl någon hinna lägga i någonting och ge det till mig när det fortfarande var varmt?
Jag ser mig omkring. Ingen verkade stanna här längre än fem minuter, och ingen har ögonen fästa på mig. Det borde inte vara farligt att äta det.
Jag tar mig en pytteliten tugga, och väntar mig att jag ska trilla ihop. Men det gör jag inte. Jag tar en liten tugga till. Inget händer. Det verkade som ett helt vanligt bröd, så jag tar in hela biten i munnen och äter upp det.
Troligtvis så har ingen upptäckt att jag är mutant. Än. Utom möjligtvis personen som trillade över mig.
Jag kan inte vara på samma ställe för länge, så jag reser mig upp och fortsätter jakten på mat.

(Ehum, Lily, jag tror att du missade mitt senaste inlägg när Jake snubblade över dig xD)

((Var det Rosalie? Haha, fattade inte det xD Jag ändrar mitt inlägg där uppe))