Genomskinlig kärlek

Kan du skriva mer nu????

Nej!! Jag har glömt det igen!!! Herregud....

Nu får ni ett nytt kapitel!! OCH GLÖM INTE: DET ÄR SJUNDE ÅRET NU!!!

Kapitel 3
Ben såg in i spegeln. Eresidspegeln, som flyttats från Hogwarts och sedan flyttats tillbaka igen.
Först såg han bara sig själv. En pojke (man?) på kanske 170 cm, bakåtstruket hår, blåa ögon, långa slanka ben och ljusrosa läppar.
Han var inte sig lik. Inte alls.
Sen såg han Elsie. Fast... hon var genomskinlig. Alldeles vit och hon rörde sig utan en vindpust, utan en ryckning, bara svävade hon fram som om hon flög.
Vilket hon på ett sätt gjorde.
Ben tvingade sig själv att titta ner. Han hade tittat här så många gånger, samma sak, samma besvikelse. Han orkade inte. Men den här spegeln med Elsie var hans enda, ynka livslåga.
"Jag är förändrad", mumlade han men intalade sig att sluta; det var ju bara i spegeln Elsie fanns... bara i spegeln...
"Jag vet det, Elsie", sa han, "jag vet. Men jag är fortfarande jag" - hans röst blev starkare - "och jag älskar dig lika mycket som förut, som den dagen då du... då du..."
Han kollade in i spegeln. Ingen var där. Bara hans långa gestalt. Som om han redan hade fått det han önskade sig.
Det hade han inte. Förstod inte den idiotiska spegeln det?
"JAG FÖRSÖKER BARA LEVA!" skrek han och orden ekade i rummet. Sedan sjönk han ner igen.
En plötslig kyla spred sig igenom hans kropp. Som en kall vindpust. Bara en ynka.
När han såg upp visste han. Han hade allt han önskade sig nu. Precis allting.

___
KOMMENTERA TACK!

Bra kapitel vill bara ha mer!!!!

Thanks!! ^^

:'( Gud vad fint!

Tack..
lite synd ändå de kan ju inte kramas.
♥3
Buhu.

NEEEJ!!! HAR DU INTE LAGGT UPP MER!!!
DET VAR JÄTTESUPERMEGAAWESOMEBRA!!!! MEEEEEER!!!!!

Bra!

Förlåååt!! Nu kommer mer!!!

Kapitel 4
Elsie la märke till att Bens röst var mörkare och stadigare sen de sågs senast. Nästan sju år...
"Du?"
"Mm?" sa Ben med sin mörka röst.
"Hur klarade du dig?"
"Vadå?"
"Ja, utan mig?"
Han blev tyst en stund.
"Jag vet inte", sa han till sist.
Sedan blixtrade det till i hans ögon.
"Du vet att jag var där va?"
Han nickade. Elsie blev varm i kroppen.
"Jag kunde väl inte överge dig heller."
Ben ryckte på axlarna.
"Kanske inte."
Det blev tyst. Båda svängde av åt höger så att de kom till Slytherins uppehållsrum. Elsie åkte raskt igenom väggen innan Tjocka Damen märkte något, Ben mumlade ett hastigt "chokladpudding" och gick in.
"Åååhh..."
Elsie mindes allt (även om hon själv varit i Gryffindor). Knastret av brasan och hur Ben alltid hade tyckt att hon pluggat för mycket och hur de hade kysst utanför kontoret, de höll alltid ihop...
Alltid.
"Du?"
"Mm?"
"Ben, jag bara undrar... är vi fortfarande tillsammans? Jag menar, jag är.."
Elsie kollade ner på sig själv. Så genomskinlig.. så död...
"Såklart!" utbrast Ben förvånat. "Hur kunde du tro att..."
Elsie slutade höra på. Hon kände hur hon ville vara levande. Hur hon ville känna Bens läppar igen. Det var smärtsamt att vara spöke, det visste hon. Men inte såhär..
"Vad är det?" sa Ben förskräckt.
"Jag är så död", viskade Elsie, "jag är en topp kropp utan mänskliga behov, jag åker igenom dig och allt annat..."
Ben öppnade munnen men stängde den. Han visste att Elsie hade rätt.
"Kommer du hålla fast, Ben? Vid mig ändå? Kommer du hålla mig vid liv?"
Han nickade, långsamt. Sedan gick han fram till henne.
Hon kände hans arm mot sig, som förut. Trots att den bara gled igenom henne kände hon långt inifrån hur den fanns där ändå.
"Elsie", sa han lugnt och beslutsamt, "det är fortfarande kärlek. Men en annan... art. Förstår du? En annan sorts kärlek."
Han klev närmare, så nära att hon kunde höra hans andedräkt - inte på riktigt förstås - och känna hans hår. Utan att tänka sig för sträckte hon ut armen för att dra bort hårslingan. Men den gled igenom.
Elsie snyftade igen.
Ben satte sig på huk och kollade på henne.
"Elsie", sa han mjukt, "det blir genomskinlig kärlek."

JÄTTEBRA!!