Robin Hood (fyra personer)

De tycks inte vara efter henne mer, men hon kan inte vara kvar här längre. Inte i denna skogen, inte då de visste att hon var här, hon Sidara. Hon var trött på att jämt leva på flykt, jämt på flykt och aldrig umgås med någon för att de kan ange henne antingen frivilligt eller motvilligt.
Sidara är på väg att lämna sitt gömställe då hon hör hovtramp, hovtramp från sheriffens män och de var på väg in i skogen, varför? Hon hör dem gasta Hood, Robin Hood då de rider så nära att hon kunde sträcka ut sin hand och känna hästarnas hovar.

Han begav sig ned till sitt egna rum som varken var lika fint eller ståtligt som Marys men han var inte heller någon fin dam. Istället hade han fått ett litet, obekvämt rum med endast en säng och en bokhylla i. Till och med Ferrn hade det finare men det var av helt andra orsaker. Sakta sjönk han ned längst stenväggen och slog sitt huvud i den. Först löst men sedan hårdare. En sak var säker han ville inte hålla på med det han gjorde längre. Om nätterna kunde han knappt sova längre då de som han skadat direkt eller indirekt besökte hans drömmar men det var inte bara det. Allt det som en gång varit viktigt var det inte längre och han var rädd för att förlora sig själv, rädd för att bli det monster han hade kommit att bli. Rädslan sträckte sig längre än så, han hade redan förlorat sin bror och hade endast sin syster kvar men snart skulle också hon vara borta. Sakta smekte han över ärret som gick längst underarmen, där huden var som mjukast och mindes dagen då han fått det.
Hans tankar avbröts av en hård knackning.
”Gourvux, behöver dig.”
Ash suckade men begav sig emot Gourvux rum.

Midna tittade sig omkring och var förvånad över att alla männen försvann in i skogen för att leta efter Robin. Sheriffen log och började gå runt i byn medan Gisborne höll hennes arm i ett hårt grepp.
"Vart är du Hood?" frågade Sheriffen och en man hoppade ner från taket.
"Här är jag" svarade Robin och lutade sig emot bågen. Midna studerade honom, hon hade hört mycket om honom, det mesta var så klart överdrivet. Hon undrade vad han kunde göra?
"Folkets hjälte" sa Guy och drog upp Midna på fötter. "Skall du inte rädda henne?" frågade han och Robin log.
"Inte jag, men Much" sa han och Midna tittade när Guy sjunk ihop på marken.
"Ädla dam" sa Much och Midna log, hon var inte någon dam längre men hon nickade och såg sedan nyfiket på dem.

Men en av hästara stegrade sig och mannen föll av, eller ja soldaten. Då han liggandes på varken skrek han till för att ropa männen tillbaka, ett hjält skrik som hördes vida. "Det blir ditt sista ord." mumlar hon in i hans öra innan hon drar sin dolk och skar av halsen på honom. Snabbt kommer hon sedan på fötter, männen hade återvänt och Sidara tänkte kämpa för sitt liv. Vad spelade lagarna om för henne? Hon var redan dödsdömd, så lite mord kunde inte göra saken värre. Snabbt drar hon sitt svärd och då den första närmar sig gör hon sig beredd, och snart gör han den andre på marken sällskap.
Men de var många fler och hon visste att hon lekte med döden, men hellre dog hon i strid än torterades till allmän beskådan.

Ash betraktade rummet som nästan låg helt i mörker om man bortsåg ifrån de ljuslyktor som lös upp. Varför han alltid hade det så mörkt och varför han aldrig vädrade kunde Ash inte svara på. Han avskydde Gourvuxs rum. Gourvux själv satt bakom ett stort fint skrivbord och han lät endast en liten solstråle smita in bakom gardinerna på det ställe där han satt och läste sina viktiga papper.
Ash stod tyst och väntade. Även om han inte såg någon annan i rummet kändes det alltid som om det fanns en närvaro där.
”Pengar, varför kräver alla pengar hela tiden”, muttrade Gourvux tyst för sig själv.
Hans gods, där Ash bodde då han inte var utskickad bestod av den stora fina herrgården och markerna utanför där Gourvuxs ägor togs hand om det vanliga folket. Ash visste att de svälte men gjorde inget åt det, vad kunde han göra?
”Sir”, sade Ash frågande och försökte locka mannens uppmärksamhet.
Genast for de gråa smala ögonen upp på honom. Gourvux var för mesta dels en bra herre och hade alltid behandlat Ash någorlunda bra.
”Åh, Ash”, sade han som om han missat att Ash anlänt. ”Jag har ett uppdrag till dig.”
Den äldre mannen log och började berätta en historia om ett ställe som kallades Lockslay.

[Har inte så jätte stor koll på vilka alla i Robin Hood är osv, har bara sett Disney variationen och något avsnitt av BBCs serie men tyckte det sög så la av. ^^]

[Det är lugnt xD vi har ju som sagt ingen story vi direkt följer ]

Midna såg på dem, hon var verkligen inte säker på vad som skulle hända.
"Damen här tar vi hand om" sa Robin och Midna såg förskräckt på henne, om hon försvann hur skulle då hennes familj klara sig?
"Nej" sa Midna och backade bakåt.
"Är det tacken" muttrade Much men Robin såg på henne.
"Se nu vad du gjort. Du har skrämt henne" sa Robin till Sheriffen som såg sig omkring när Robin gick emot honom. Robin avväpnade honom snabbt och log sedan när han tog hans pengar.
"Du skall få betala för det här" sa Sheriffen och sparkade till Gisborne som vaknade och de red snabbt därifrån. Minda såg när Robin och Much gick emot henne och stod stilla kvar.
"Du behöver inte vara rädd" sa Robin och hon fnös.
"Jag är inte rädd för er. Jag är rädd för vad som kommer hända min familj nu" sa Midna.

(Jag har också bara sett Disney varianten xD)

Hon förlorar slaget, men har ändå övervunnit sex döda män innan hon binds hårt och avväpnas. Sidara svor grovt åt dem men det enda svaret blir slag tills hon for blodsmak i munnen och halvt om halvt avsvimmad dras hon upp på en av de döda männens hästar och de binder fast henne där. "Vi har inte fått tag på Hood, men henne har vi letat i tre års tid." skrattar en av dem och rider ut i byn och började leta av resten av sitt följe. Desperat försöker hon ta sig loss, det vill säga få ut den gömda dolken och skära sig loss.

Ash vandrade längst landsvägen. Kvällen hade blivit natt och natten hade blivit morgon och Ash var på väg. Ifrån träden kunde han höra fåglarnas kvitter, vindes svala bris längst sin hud och allt var nästan perfekt. Även om han inte visste så mycket om skogen och naturen så gillade han den. På något sätt lugnades han ned av den och hans bekymmer verkade inte längre vara så stora och jobbiga.
Så tycktes han höra ett ljud, ett ljud av en gren som knäcktes men han kunde ju ha inbillat sig. Han fick känslan av att han var iakttagen och inte ensam längre och han tänkte på den berömda Robin Hood och hans banditer. Ash dolde sitt leende men fortsatte stillsamt gå längst landsvägen som ledde in emot skogen.

(Yeay nu är jag hemma igen så nu kan jag äntligen skriva igen xD)

Midna såg på de båda herrarna som verkade bekymrade.
"Du är anklagad för att stjäla" sa Much och såg på henne "Och du oroar dig över din familj?"
"Det var inte Midna som stal, det var jag" sa Mirtha och Midna tystade henne.
"Gå in till mor" sa Midna och Mirtha såg på de båda herrarna och gick sedan in i huset.
"Min familj är det enda jag har kvar så ja jag oroar mig över dem" sa Midna och lutade sig mot staketet som gick runt huset.
"Att stanna här kommer bara ge dem mer lidande, Sheriffen kommer komma tillbaka" sa Robin och Midna såg på honom.
"Vad tänkte Locksley att jag skulle göra då? Rymma ut i skogen som han själv" sa Midna och höjde ett ögonbryn och Robin såg på henne.
"Det är ett alternativ" svarade han och Midna suckade. Hon övervägde sina alternativ. Hon kunde stanna här och vänta på sheriffen och att Mirtha skulle försäga sig, hon kunde försöka lämna landet med sin familj, eller följa med dem in i skogen och fortfarande skydda sin familj. Hon skakade på huvudet och suckade.
"Jag följer med er" sa hon och gick sedan in i huset och förklarade för sin mor som såg sorgset på henne.
"Jag försvinner inte för alltid" sa Midna och hennes mor nickade och hon kramade om dem båda innan hon packade ner lite kläder, pengar och tog på sig sin mantel. Hon stoppade kniven i stöveln och hängde kogret med pilarna på ryggen och tog bågen i handen.
"Måste du gå?" frågade Mirtha och Midna nickade.
"Jag är inte så långt bort" sa hon och kramade om sin syster. "Men var en duktig flicka och uppför dig nu"
"Jag skall" svarade Mirtha och Midna nickade innan hon gick ut till Robin och Much.
"Kan du använda den där?" frågade Robin och Midna suckade.
"Jag hade inte haft den med mig om jag inte kunnat" svarade hon och började gå emot skogen.

(Vart har du varit?)

Sidara lyckas slutligen få loss sig själv, när männen var så korkade att låta henne fastbunden visserligen mne ändå rida längst bak såfick de skylla sig själv. Men de hade tagit hennes vapen och packning, hon ville ha dem tillbaka, hon ägde inget annat i värden. Snabbt sänder hon iväg dolken i en av de närmsta männen som ramlar av hästen och hon lyckas dra hans svärd. Men nu var de åter alla över henne och den enda fördelen hon hade var att hon var i skogen och soldaterna kände inte till skogarna så bra som en utbyggdsjägare gjorde. Så vem visste? Skulle hon klara kampen? Man kunde ju hoppas på att de dödade henne i alla fall.