~Demonsystrar~

Awesome!!! Mer!?

Du skriver så fint och vackert och gaah.

Jag typ... Älskar att titta på pumpor, så... Eh... Om ni undrar, så är det därför som kapitlet slutar med PUMPOR! ^w^
_____________________________________________

''Är du vaken nu, Lissa?'' hör jag en röst säga. En väldigt välbekant röst. Casey.
Jag blinkade och försökte se hennes ansikte.
''Vad är klockan?'' stönade jag.
''Klockan är sju.''
''På kvällen?'' var jag tvungen att fråga.
''Jajamänsan. Sovit gott?'' frågade Casey och log.
''Nej. Mardrömmar. Och så har jag ont i kroppen. Rörde jag mycket på mig när jag sov?'' sa jag.
''Du såg ut som ett lik. Jag trodde nästan att något hade gått fel.'' sa hon.
''Gått... Fel?'' sa jag oförstående.
''Vi kan ta det i morgon. Du borde nog sova nu, syster.'' sa Casey och flinade.
''Men jag vaknade ju nyss!'' utbrast jag.
''Sov. Du kanske får någon mardröm i natt, lite som ett efterskalv. Vill du att jag ska stanna här medan du sover?'' Caseys svar övergick till en fråga.
''Nej. Du måste också sova. Vi ska ju på bio i morgon med Tom och Gustav! Du vill väl inte att Gustav ska se dig med ringar under ögonen?'' frågade jag och flinade busigt. Men det fick inte den effekt jag trott att den skulle få. Casey såg rädd ut. Nej, inte rädd. Ledsen.
''Vet... Vet du vilken dag det är?'' frågade hon i stället.
''Det borde väl vara... Lördag?'' sa jag oförstående.
''Nej. Det är torsdag.'' sa hon sorgset.
''Haha, den var bra!'' skrattade jag. Men av den lilla känslan i kroppen som inte var min fick jag en känsla av att det kanske var sant.
''Hur kan det vara torsdag idag om det var fredag igår?'' sa jag surt.
''Kan vi ta det i morgon? Du behöver sova lite till.'' sa hon.
En liten diskussion bröt ut men till slut fick jag erkänna mig slagen. Eftersom att jag redan låg i en säng -hur kom jag hit?- så bara vände jag på mig och somnade om.
Casey hade rätt. En liten mardröm till.

''Godmorgon, Lissa! Jag har med mig frukost till dig.'' sa Casey och kom in genom dörren.
På brickan som hon höll i händerna stod det jag antog var min frukost. Lite fil med hallon i.
''Godmorgon, Case. Men jag är hungrig!'' gnällde jag, ''Det där är ju jättelite!''
''Tro mig, din mage klarar inte mer än så här.'' sa hon och satte sig på sängen.
''Kan du sätta dig upp?'' frågade hon.
''Det är väl klart att jag kan!'' sa jag. Men kroppen kändes klen och skör, så det tog en stund innan jag var uppe.
''Tadaa!'' sa jag triumferande.
''Ät din fil så får jag berätta om vad som hänt. Det är fredag i dag, och du har varit 'borta' i exakt två månader. Efter att du hade somnat i trädkojan bar jag hem dig så att du kunde sova här. Titta på din handled. Det har växt igen nu, eller hur? Alla trodde att jag fick mitt ärr för att jag skar mig när du försvann.'' började hon.
''Vad menar du med 'försvann'? Och hur i hela världen kan det ha gått två månader!?'' nästan skrek jag. Det var jobbigt att skrika.
''Efter att jag burit dig till vårt hus så sa jag till Anat och Adonis att jag skulle gå ut och leta efter dig. De visste ju vad jag höll på med, men jag behövde ett alibi. Så upptäcktes det att du var borta på lördagsmorgonen. Det var polisbilar och journalister överallt. Alla ville veta om du hade blivit kidnappad.'' fortsatte hon.
''Men... Mamma och pappa då? De vet väl om att jag är här?'' sa jag osäkert.
''Det var de som anmälde dig försvunnen. Tom blev jätteledsen för att du var borta, ska du veta. Han berättade faktiskt för mig att han skulle ha sagt att han tyckte om dig på bion. Och han grät.'' berättade Casey. ''Jag är så ledsen.'' tillade hon.
''Ledsen? Ledsen!? Du kidnappade mig! Varför!?'' tjöt jag.
''Jag var tvungen, Lissa!'' sa hon med tårar i ögonen, ''Det var förutbestämt att vi skulle vara systrar! Allt står i profetian. Snälla du, var inte arg på mig. Det måste vara så här.''
''Vilken profetia? Allvarligt?'' frågade jag ilsket.
''Det berättas i den om att konungens dotter ska hitta sin like i de dödligas värld och att de ska förenas genom blod. Föreningen kommer låta dödlig bli odödlig och därmed evig i den ålder konungens dotter valt. Föreningen kommer endast att bli fullständig och lyckad om den dödliga självmant och helhjärtat går med på föreningen. Den dödliga kommer att vara den sanna härskaren som ska regera med konungens dotter. Konungen kommer att acceptera den enda som accepterat hans dotter helt och fullt. Föreningen kommer att förhindra världens undergång och evigt mörker.'' berättade hon och lät som om hon hade memorerat alltihop från en bok.
''Vilken konung? Och vadå odödlig? Vad är det jag har missat, Casey?'' sa jag hotfullt. Eller, så hotfullt jag kunde med tanke på att jag kände mig så klen.
''Konungen är min pappa. Den odödliga är jag, och du är den dödliga som blivit odödlig. Förstår du?'' förklarade Casey.
''Okej. Anta att jag tror på allt du just sa. Vad är din pappa? Och säg inte att han är en kung, du vet vad jag menar.'' sa jag.
''Han har många namn.'' sa Casey svävande och tittade upp i taket.
Jag stirrade ilsket på henne tills hon berättade.
''Okej... Satan är min pappa. Vilket gör mig till en demon. Fast starkare än andra demoner.'' sa hon lugnt.
''Demoner? Seriöst, Case? Demoner? Drömmer jag typ detta eller? Eller så är du bara galen.'' pladdrade jag. En liten röst inom mig sa att Casey aldrig skulle kunna bli galen.
''Demoner finns. Och du'' sa hon och petade mig i magen, ''är en av oss nu. Du har genomgått en förvandling ända sedan vårt blodbyte i trädkojan. Det är därför du har haft ont i kroppen. Och just det, det är därför du har sovit i två månader.'' berättade hon.
''Men... Om det nu finns... Demoner...'' jag tvingade fram ordet, ''Finns det... Änglar också, då?''
''Ja det gör det. Men de har blivit mycket svagare sedan alla dödliga blev så själviska.'' sa Casey trött.
''Men... Kidnappade du mig för det?''
''Snälla Lissa! Var inte sur på mig! Det måste vara så här, förstår du inte?'' svarade Casey med tårar i ögonen, ''Jag har planterat pumpor. Vill du se? Kom igen Lissa, du gillar ju pumpor.''
Jag såg på henne. Hon såg så liten ut där hon satt med tårarna rinnande ner längs kinderna och bad mig att inte vara arg på henne. Och innerst inne älskade jag ju henne som en syster.
''Okej. Visa pumporna.'' sa jag till slut. Casey tog min hand och ställde sig upp.
''Eftersom att du har... Sovit ett tag så kommer du nog att ha problem med att gå i början...'' sa hon ängsligt, rädd för att jag skulle bli arg på henne igen.
''Då får du bära mig.'' flinade jag.

Omg herregud vad bra! 8D På tal om det här med den odödliga och den dödliga som blivit odödlig, har du läst Neff och bortbytingen? ;D

Awesome! ^^ Älskar att du tog änglar som exempel xD (eftersom att jag kom och tänka på min novell då xD )

nope! ^^

tack! ^^

AWESOME!!!!

GUUUUUUUUUUD!! FÖRLÅÅÅÅT! T_T Jag har inte varit inne så mycket på sistone, så nu blir det jättelångt... :c
_____________________________________________

Jag kunde verkligen inte gå. Det kändes som att mina ben svajade, till och med när jag stod still, och de kändes otroligt instabila. Det slutade med att Casey faktiskt bar mig på riktigt. Casey bar mig på ryggen ner för en lång trappa som jag aldrig sett förut. Vi kom ner i en jättestor hall, gick in genom en dörr och kom ut i en vinterträdgård. Alltså ett rum med glastak och väggar som satt ihop med huset. Jag trodde att pumporna skulle vara här så jag gjorde en ansats att försöka ta mig ner från Caseys rygg, men hon fortsatte ut genom skutdörrarna av glas. Det hade blivit mörkt ute. Vi hade pratat hela dagen.
Huset hade den största trädgård jag någonsin sett.
''Ser du? Längst ner i trädgården är pumporna. De har inte vuxit till sig riktigt, så de är pyttesmå.'' sa Casey.
Månljuset lyste över trädgården och avslöjade att pumporna verkade vara det enda någon hade gjort med trädgården.
''Kan vi gå närmare?'' frågade jag tyst. Jag ville inte förstöra den magiska känslan genom att prata för högt.
''Visst.'' viskade Casey tillbaks. Hon verkade veta vad jag tänkte, för hon gick tyst och försiktigt. Eller, hon hade nog alltid gått tyst, till skillnad från mig som alltid varit klumpig som ett kylskåp på skridskor.
Pumpornas långa stjälkar sträckte ut sig över marken som fingrar.
''Ooh!'' suckade jag. Mamma hade aldrig låtit mig ha pumpor i vår trädgård, hon tyckte att det var vulgärt, men jag älskade verkligen synen av pumpa-stjälkar som virade sig runt stora orangea pumpor. Fast, som sagt, pumporna var inte gamla, så istället för stora och orangea var de små och gröna.
''Vill du testa att stå själv?'' frågar Casey.
''Nej.'' jag skakar på huvudet. ''Jag fryser. Kan du bära in mig igen?''
''Okej madam.'' säger hon tillgjort och skrattar.
''Tyst, slav!'' säger jag, och vi skrattar båda två.
Hon bär in mig igen och upp för trappan.
''Vart är vi? Vi är ju uppenbarligen inte hemma hos dig.'' påpekar jag.
''Appropå det...'' säger hon och skruvar på sig, ''Så har vi... Flyttat.''
''Jahapp.''
Till slut kommer vi upp till rummet där jag tydligen sovit i två månader.
''Godnatt, Lissa.'' säger Casey och ler.
''Natti, natti.'' svarar jag och kryper ihop lite under lakanen.
Äntligen får jag sova ostört, varken avbruten av mardrömmar eller väckarklockor.
När morgonen gryr kommer Casey in.
''God morgon.'' säger hon.
''Morrn.'' stönar jag. Jag har aldrig varit morgontypen, som de som vaknar med ett leende på läpparna. Jag vaknar med ett stön och med mordbegär efter den som väckte mig. Suck.
''Jag tänkte att du kanske ville byta kläder. Du har ju sovit ganska länge i de där... Vill du det?'' frågade hon med liten röst.
Jag nickade, och hon kom in genom dörren.
''Jag köpte några såna här i olika färger.'' sa hon och höll upp en knälång, fladdrig klänning.
''Vilka färger?'' undrade jag.
''Gult, turkost, grönt, lila, blått, vitt, svart, cerise.'' rabblade hon upp, ''De är väldigt bekväma.'' sa hon sedan.
''Köpte du alla i affären?'' skrattade jag.
''Nix! Jag specialbeställde dem.'' sa hon glatt.
''Kan jag ta den... Turkosa?'' frågade jag.
''Absolut, de är dina. Ska jag hjälpa dig in på toaletten så att du kan byta om?'' frågade hon.
Nej. Jag vill kunna gå själv.
''Ja, tack.'' svarade jag.
Hon halvt bar, halvt släpade mig in på toaletten och räckte mig galgen med den turkosa klänningen.
Jag drog igen dörren lite och kollade på klänningen. Den var väldigt söt. Fladdrande tyg som var aningen genomskinligt, och under det en ogenomskinlig underklänning. Tunna axelband, och tyget var gjort av något som glittrade lite lite grann.
Först när jag hade dragit på mig den insåg jag att prislappen fortfarande satt kvar. Jag drog av den och fick en liten chock. Fem. Tusen. Kronor. Klänningen var väldigt bekväm, och snygg också, men allvarligt? Fem tusen? Sen kom jag på att det var sju andra klänningar som väntade på mig. Fyrtio tusen kronor för ett par klänningar!
Jag försökte andas normalt, sedan ropade jag på Casey.
''Casey? Kan du hjälpa mig ut?'' frågade jag.
När hon hjälpt mig ut försökte jag skaka om henne.
''Fyrtio tusen för ett par klänningar!?'' halvskrek jag hysteriskt.
''Vi bryr oss inte om pengar. Vi har mer än vi behöver.'' försäkrade hon mig.
Jag var fortfarande stirrig medan hon hjälpte mig att halta ner så att vi kunde äta frukost i matsalen.
''Jag vill sitta i köket.'' protesterade jag. Jag fick som jag ville, så istället för att sitta i den kalla matsalen satt vi i det varma köket där Caseys ''mamma'' Karin flängde runt.
''Godmorgon, Anat.'' sa Casey. Och hennes mamma svarade på det!
''Godmorgon Casey, och godmorgon Lissa.'' sa hon och log, sedan återgick hon till att plocka kryddor från en gigantisk låda med levande kryddväxter.
''Anat!?'' viskade jag till Casey.
''Karin var liksom en täckmantel... Anat är det riktiga.'' sa hon besvärat.
Anat log för sig själv, som om hon hade hört vad vi sagt.
''Frukost?'' frågade Casey rakt ut i luften.
''På köksbordet, vännen.'' svarade Anat och övergick till att slänga ner alla kryddorna i en gryta.
Vi satte oss ner och började ta för oss. Det fanns sjukt mycket mat på bordet. Och då menar jag riktig mat, som kyckling och ris och lasagne. Sen fanns det vanlig frukost också, som flingor och mackor.
Men efter bara typ två tuggor av en lasagnemacka (min egen uppfinning – lasagne på macka) blev jag så mätt att jag mådde illa.
''Det är bara för att din mage har krympt. Du har inte ätit på ett tag, så nu kan du inte äta så mycket.'' sa Casey urskuldande.
Plötsligt blev jag arg. Jag ställde mig upp på vingliga ben och tog tag i stolen för att inte ramla. Jag började skrika på Casey.
''Jag bad inte om det här! Du kunde inte ha frågat mig kanske? Din bästa vän!? Eller duger inte jag att prata med, kanske?'' skrek jag ursinnigt. En värme började sprida sig från axlarna ner i händerna.
''Lissa, sluta! Förlåt mig!'' skrek Casey för att överrösta mig.
Jag blev argare och argare för varje sekund. Och då hände det.
Värmen i mina händer steg och framför mina ögon började mina handflator brinna. Och det var ingen vanlig, flerfärgad eld, nej, den var rubinröd. Och det var som att jag hade två brinnande bollar som svävade ovanför mina handflator, det kändes inte ens.
Jag skrek igen, den här gången av skräck, och försökte kasta ifrån mig elden. Eldkloten flög iväg från mina händer och satte eld på stolen som jag suttit på. Jag vacklade bakåt när hettan slog emot mig.
När jag kommit en liten bit ifrån den brinnande stolen föll jag skrikande ihop bakom bordet med armarna över huvudet. Mina händer glödde fortfarande.
Anat skrek något som lät som ''Kom igen, Casey'' och Casey skrek att ''Det här är fel''. Det var kaos. Men så hände något konstigt. Casey viftade med armarna, och från hennes händer kom en stor vattenstråle. Det skvätte inte ut på sidorna från den, och den ringlade runt i luften som en orm. Och just det. Vattnet var svart. En tunn stråle lindade sig runt mina rykande händer, medan en tjockare stråle tog hand om stolen.
''Jag förstår inte...'' flämtade Casey.
Jag gav upp ett litet tjut.
''Lissa!'' ropade Casey och sprang fram mot mig.
''Backa undan Casey! Backa! Jag satte eld på huset. Jag satte eld på huset. Kom inte nära mig! Jag är farlig!'' skrek jag, men hon kom bara närmare.
''Såja, Lissa. Vi fixar det här. Lugna ner dig nu.'' sa hon med lugnande röst, trots att jag kunde se rädslan i hennes ögon.
''Elden. Och vattnet! Vad var det?'' flämtade jag och darrade på handen när jag pekade på den rykande hög som tio minuter tidigare hade varit en fullt fungerande stol. Det stod i en pöl av svart vatten, och det rykte fortfarande lite om den.
Casey satte sig ner bredvid mig.
''Varför har du elden?'' frågade hon tyst.
''Vad menar du? Det är inte normalt att kasta eld!'' jag började skrika igen.
''Sch! Ssssschh! Lugna ner dig, Lissa. Det är meningen att jag ska ha elden som upprör, och du ska ha vattnet som lugnar. Detta är fel.'' sa hon med intensiv blick.
Anat kom och satte sig på min vänstra sida, så att jag hade henne på ena sidan och Casey på den andra.
Jag ser frågande på Casey.
''Vad menar du med upprört och lugnt?'' frågar jag hysteriskt.
''Profetian.'' svarar Anat i Caseys ställe.
''Men varför har Lissa elden och inte jag?'' utbrister Casey, vänd till Anat.
''Jag vet inte. Men det kommer att gå bra. Bara ta med dig Lissa upp så att hon kan lugna ner sig.'' svarar Anat med mjuk röst.
Sagt och gjort, Casey hjälper mig upp så att jag kan lägga mig.
''Men. Men. Men det är ju frukostdags!'' säger jag.
''Bara vila lite nu. Det här med elden känns säkert bättre när du vaknar.'' säger Casey och ser ut genom fönstret.
Jag ser också ut genom fönstret och försöker lugna ner de kaotiska tankarna som virvlar genom min hjärna. Det känns som att hela mitt liv vänts uppochner, och jag har ramlat av och står och ser på. Hela min verklighet känns surrealistisk.
Men när jag vaknar i tid för lunch så känns det faktiskt bättre.
_______________________________________
förlåt, förlåt... T_T

AWESOME!! ^^ Jättebra!!

AWESOME!!!