Invaded.

Jessie skrek till och höll armarna över huvudet som ett skydd då en hög explosion inträffade, inte alls långt därifrån.
Melissa hade också hoppat till och stannat tvärt. Hon väntade spänt på om något mer skulle hända innan hon tog sin lillasysters hand och började springa åt andra hållet.
"Skynda dig", viskade hon till Jessie, "De kan vara nära!"
De sprang genom ruinerna av de gamla bostäderna, lägenheterna, på en trasig asfalterad väg där bilar en gång hade kört. En explosion till, och glaset från en ranglig skyskrapa gick i kras och kastade splitter på flickorna.
Melissa skrek till av smärta och släppte Jessies hand för att istället placera den på sitt högra lår.
"Melissa!" tjöt Jessie och vände sig om med paniken i rösten, "Åh herregud, hur gick det?" Hon själv hade fått ett snitt i pannan, men det var ingen större fara.
"Det är bra, det är bra", flämtade hon men undvek sin systers blick, "Vi måste bara fortsätta."
Jessie hjälpte Melissa med att fortsätta att gå.
"Titta", sa hon och pekade mot en skylt, "Det ska ligga ett sjukhus inte alls långt härifrån."
Tillsammans fortsatte de gå, den ena haltade. Och ju närmare sjukhuset de verkade komma, desto mer skott från gevär hörde de.


[Jag vet inte om det här är så bra eller inte, men skit samma. ^^]

"Vi måste ut", utropade Miles samtidigt som en ny salva med skott genomborrade sjukhusets väggar.
Aaron kastade sig svärande till marken och likaså gjorde Miles. I nästa sekund kunde de höra ett skrik, olikt något annat ifrån trappan.
"Håll käften", hörde de en annan röst, Jasons röst.
Snart såg de Jason, Mike och Sean komma nedför trappan utan någon slags packning förutom sina gevär. Mike var skjuten i buken och de andra två bar honom. Det var tur att det var Mike som blivit skjuten, han var liten och nätt. Då man såg honom kunde man inte tro att han var så tuff som han var tillskillnad ifrån de andra killarna. Jason lång, enormt muskolös, det såg ut som om han gick på steroider och Sean som var tjock mer åt det andra hållet.
Vid det lagret så hade Aaron och Miles tagit sig ifrån golvet och till trappan.
"Bakdörrarna", stammade Mike med sammanbitna tänder.
Han var blek, otroligt blek och hade troligtvis tappat mycket blod.
"De håller inte bakdörrarna", muttrade han och Aaron förstod.
"Var är Rex?" frågade Jason som hade befälet över dem allihopa.
Aaron tog sig igenom stället och till bakdörrarna med dem andra efter sig. Allt skedde snabbt och smidigt.
"Död", svarade Miles med en neutral röst.
Ingen av dem verkade reagera. Även om Rex varit en idiot så hade han varit med i deras enhet men ingen hade tid till att sörja honom. Aaron kollade ut genom dörrarna innan han slog upp dem. Gatan var fri. Några bilar som stod på den skulle bli bra skydd och om de bara kunde ta sig till något sånär säkert ställe skulle han kunna ge sig iväg för att leta reda på Lilly.
I samma veva hade han tagit sig ut ur sjukhuset och hade börjat ta sig ifrån bil till bil med de andra en bra bit efter. Då smällde hela sjukhuset. Aaron kastades flera meter av tryckvågen och värmen slickade hans kropp. Han slog i någonting hårt innan allt blev svart och han föll in i medvetslösheten.

När de nådde botten av kullen hörde de på avstånd hur massa explosioner skedde vid, man kunde knappast säga att man hörde dem, det var mer som ett svagt ljud. Även om man hörde att explosionerna var flera kilometer därifrån blev alla rädda, en tjej började gråta. Mes, man hör ju inte ens explosionerna väl, tänkte Nathalie innan hon fick skuldkänslor, hon var också rädd. Alla stelnade till någon sekund och sedan började letandet på gömställen febrilt att ta vid, snart syntes inte ett spår ifrån dem. Nathalie gömde sig uppe i ett av de få träden tillsammans med någon tjej med rödflammigt hår.

När alla väl insåg att explosionerna var många kilometer där ifrån började dem komma fram från sina gömställen igen, hotet var inte mot dem.
"Ska vi fortfarande rakt framåt?" frågade någon tyst och alla blickade framåt, mot stället där explosionerna hörts ifrån.
"Ja, antagligen så attackerar dem människor och det måste finnas någon som överlevt explosionerna, vi måste dit och kolla. Plus så när vi kommer dit har de säkert varit borta i flera timmar" svarade Nathalie bestämt och började gå igen. En del tvekande, men strax kom de på bättre tankar och följde hennes exempel. Nathalie började bli trött på att gå, de hade gått förbi massa små städer och de hade faktiskt hittat lite hästar, men inte tillräckligt många som kunde ta 14 stycken. Så de började sin vandring mot explosionerna till fots.

Melissa och Jessie stelnade och glodde storögt när sjukhuset som låg framför dem sprängdes i bitar. De var tillräckligt nära för att känna tryckvågen, men tillräckligt långt bort för att inte kastas bakåt av den. Hoppet om sjukvård sjönk som en sten i bröstet på Jessie och hon såg upp på sin syster med gråt i halsen. Tänk om det där såret blev infekterat och hon... dog... Tanken fick henne att känna tårarna bakom ögonen och blinkade snabbt för att få bort det. Hon ville inte gråta. Hon gillade inte det.
"Det måste finnas folk här omkring", sa Melissa förtvivlat, "Annars hade de inte sprängt sjukhuset!"
Och just då hörde de även röster. Jessie letade med blicken och såg rörelser bakom bilar en bit bort. De ropade och skrek åt varandra. Att någon, som antagligen hette Aaron, blivit medvetslös.
"HALLÅ!" skrek Jessie och viftade med armarna.
"Är du tokig?" snäste Melissa och tog tag i hennes båda handleder, "Tänk om de ser oss!"
"Vi måste dit", svarade Jessie bestämt och ryckte sig loss från sin systers grepp. Hon började springa innan Melissa hunnit reagera. Rusade så fort hennes svaga ben orkade med. Det blonda håret fladdrade bakom henne. Och då hon kommit tillräckligt nära kunde hon se att människorna var klädda i militärens färger. Så om de fick följa med dem hade de skydd! En gnutta hopp tändes hos Jessie för första gången på länge.

[Mort, du får rolla vad de gör och säger. ^^]

[Tänkte mig att de skulle dött i explosionen men kör på detta. Gillar inte att rolla andra karaktärer än min eller iallafall som inte är ifrån "min" karaktärs synvinkel så låter honom vakna. x) ]

Aaron hörde sitt egna namn, svagt ropas. Hans syn var suddig och hans huvud gjorde rejält ont. Trotts det visste han att han var tvungen att ta sig upp, om inte för sin egen skull för Lillys. Tanken på henne gjorde att han kunde kravla sig upp under någon metallgrej. Han hann inte mer än stå förrän han föll emot den hårda asfalten igen. Det hade huggit till vid sidan av hans bröstkorg och foten gick inte att stödja på. Även om blicken fortfarande var suddig kunde han urskilja två figurer inte långt ifrån honom. Åter igen kravlade han sig, stönande upp på fötterna eller foten. Han kunde se att den ena skrek något och att den andra talade men trotts att han borde hört deras ord klart och tydligt var det som om de viskade till varandra. Han lät handen vandra emot det vänstra örat som var vänt emot dem och kände blodet rinna nedför hans skalle.
Precis då han åter igen kände yrseln och var på väg att falla så kände han hur någon greppade tag i honom, stödde honom. Jason, insåg han ganska snabbt och försökte peka emot de två figurerna och Jason nickade svagt. Miles som fortfarande på något sätt hade kvar sina vapen började snabbt röra sig emot dem, mycket försiktigt.
”De andra?” frågade Aaron hest men Jasons blick var allt svar han behövde.
De var borta, borta likt Rex.
”Stå stilla och rör er inte”, hörde Aaron Miles säga då han vinklat sitt högra öra emot dem.
Jason stödde Aaron och de började också röra sig emot dem men Aaron kunde inte förstå varför. De kunde vara vilka som helst och han ville inte ha med någon att göra. Han önskade bara att Lilly var där med honom.
”Kolla deras nackar”, beordrade Jason.
Skillnaden mellan hans `vanliga´ röst och hans befälhavarröst var stor. Ifall den lilla apparaten fanns i deras nackar, den som fick De att kunna kontrollera dem så var de döda. Inte bara de två figurerna som Alex nu kunde se var två flickor utan Alex, Miles och Jason också.

[Åh... Okej. cx
Väntar på att Esalica ska svara innan jag själv gör det. :'3]

| Nej fortsätt rolla ni, jag tänkte hoppa lite i tiden framåt i mitt nästa inlägg & då blir det konstigt om ni är i samma tid som innan hoppet xD |

Jessie stannade vid dem och Melissa likaså. Systrarna hörde dem tala och tillsist kom främlingarna fram till dem.
Jessie böjde självmant på nacken när männen gick bakom ryggen på henne för att kolla. Hon sneglade över på Melissa och såg att hon tvingades att kröka på nacken, med en kraftig hand som puttade huvudet framåt.
"Har de gett sig av?" frågade Melissa tyst och såg på främlingarna när de tittat klart. Hon menade förstås utomjordingarna.
Jessie däremot hade tankarna på annat. Hennes blick låg fäst på två ben som stack ut från rasmassorna av sjukhuset. Blod. Död.
Hon svalde hårt.

[Kan man få joina? ]

[5_lollipop_5, det får du så gärna så. ]

Miles nickade svagt till Jason och bekräftade att de inte var under deras kontroll. Aaron började med Jasons hjälp ta sig fram till dem och hörde frågan från den unga kvinnan med blont svallande hår. Varje steg var som om någon drämde en kniv in i revbenen på honom och korsade hans fot men med sammanbitna tänder tog han sig framåt.
”Jag tvivlar på det”, sade Jason och Miles började kolla sig runt omkring igen. ”vi måste söka skydd någonstans.”
De befann sig utan de minsta skydd ifall de skulle bli attackerade men förhoppningsvis trodde dem att de varit inne i byggnaden då den flugit i luften. Det fanns inte mycket kvar av den alls. Trotts att Aaron lyssnade på konversationen kände han sig utmattad och kunde inte riktigt uppfatta allt som sade men ett beslut verkade tagits. Jason fortsatte att stödja Aaron då de började ta sig utmed husväggar bort ifrån det håll deras läger legat åt. Aaron ville skrika åt dem men han orkade helt enkelt inte.