Törsten efter blod. (privat)

Alice log lite åt Rose irriterade röst, vad lätt retad hon var. Hon tog upp sin ryggsäck och gick genom dörren som ledde till badrummet. Badrummet var lika elegant som resten av skolan. Det var helt otroligt, hur de kunde lära sig det ´hårda´ livet då de levde som prinsessor och prinsar visste Alice inte. Hon började med att dra av sig sin jacka som skymde hennes vapen. Det lite längre svärdet, en Katana och den som var lite kortare, en daisho. Ett svärdssett, med tunna något böjda klingor. Hon bar också en vanlig dolk. Det var en farlig värld där ute. Det hade Alice senaste dygn bevistat. Hon lät det varma vattnet värma hennes frusna kropp. Tillslut slet hon sig och lade en handduk runt sig. Vems det var visste hon inte, brydde hon sig inte om. Hon tog med sig sina saker ut i rummet igen. De andra verkade ha somnat. Hon tog sig till sin bädd och efter hon hängt upp sina kläder på sänggaveln så lade hon vapen under täcket tätt intill henne. Det dröjde inte länge förrän hon hade somnat.

"Herregud!" viskar Cilla lågt.
"Jag vet!" viskar jag svagt tillbaka.
"Hon använde min handduk, vem fan tror hon att hon är?!" viskar hon ilsket.
"Säkert någon rik tjej som har rymt nu igen, kommer du ihåg Tatiana förra månaden?" viskar jag. Jag ser hennes huvud nicka svagt, trots mörkret.
"Det kommer bli roligt att se hur hon klarar sig på morgon träningen, och joggingrundan innan", fnissar hon lågt.
"Nu dömer du hunden efter hårstråna", påpekar jag.
"Jaja", viskar hon ointresserat. "Men det är ju sju kilometer!"
"Vi får se hur det går, jag längtar redan i vilket fall som helst", svarar jag. "God natt!" viskar jag och vänder mig om och känner sömnen svagt komma.
"God natt!" svarar hon.
Och jag kanske kan fråga ut Erik imorgon... Han springer ju tillsammans med oss...

Alice vaknade långt innan gryningen. Hon sov aldrig särskilt länge, aldrig mer än några timmar. Utanför hade ännu inte solensstrålar visat sig på himmelen. Kläderna som hon hängt på tork var nu torra. De svarta jeansen, den långarmade gröna tröjan och över det västen i läder som skyddade hennes bringa och organ ifrån hårda smällar, svärdsklingor. Det gjorde fortfarande ont men de var inte dödsbringande. Hon snörde också på sig stövlarna som räckte henne över knäna. Hängde på sig sina vapen och drog på sig sin skinnjacka som dolde dem. Det långa håret var frissigt efter hon lagt sig med det blött. Handduken slängde hon i en tvättkorg som stod i ett hörn. Ett tag debatterade hon ifall hon skulle lämna väskan i rummet men det slutade med att hon tog med sig den. Hon litade inte på flickorna i rummet. Så smet hon ut. Korridorerna var tom och Alice började utforska den enorma skolan.

När jag vaknar är Alice redan borta.
"Lika bra det", muttrar jag innan jag sätter mig upp.
"Vakna nu, Cilla!" ropar jag och skakar henne när jag går bort till hennes säng. Hon slår upp ögon, kastar av sig täcket och är uppe på tre sekunder. Jag skrattar till och kollar på henne.
"Vad?" undrar hon.
"Inget", ler jag. "Du är bara så himla pigg på morgonen fast när Klara knackade på igår natt så gick du verkligen inte upp", ler jag retsamt. Hon ler tillbaka och ställer sig upp.
"Hinner jag ta en dusch?" undrar hon.
"Skulle tro det", svarar jag. "Men du kommer ändå svettas om en halvtimma", påpekar jag när hon försvinner in i badrummet.
"Men, hallå!" utbrister hon plötsligt upprört.
"Vad?" frågar jag medan jag byter om till svarta träningsleggings och ett grått träningslinne.
"Min handduk! Den är borta!" säger hon surt och kommer in igen.
"Va?" undrar jag medan min blick söker i rummet.
"Där!" säger jag när jag ser den i tvättkorgen.
"Perfekt... Jag har fått en förbannelse över mig!" muttrar hon förbannat och byter snabbt om till gråa Adidas byxor och ett vitt träningslinne.
"Lika bra att dra", säger jag i ett försök att få henne att sluta. "Erik säger jämt att vi kommer för sent bara för att han kommer en halvtimma tidigt."
"Men du slipper väl från allt skäll nu", ler hon retsamt.
"Va?" frågar jag förvirrat.
"Ni ska ju på balen, det betyder ju att han gillar dig", fnissar hon medan hon går ut ur dörren tillsammans med mig.
"...Visst", mumlar jag och låser dörren.

Alice hade velat ta sig en titt på Lillith kontor men hon trodde inte det skulle vara en sådan bra idé. Hon gick dock förbi och såg hur en av hennes assistenter satt vid skrivbordet utanför hennes kontorsdörr och vaktade. Även om hon satt och bläddrade i papper så var Alice övertygad om att hon vaktade kontoret. Det fanns något där inne av värde för annars hade hon inte funnits där. Efter Alice vandrat runt en bra stund tog hon sig ut. Ett litet gäng av dem hade samlats utanför skolan. Många hade på sig träningskläder och Alice antog att de hade ett träningspass. Road över att se vad de gick för gick hon sakta emot dem. Några av dem kollade intressant på henne men hon ignorerade blickarna. Om sanningen skulle fram så gillade hon dem.
”Är du Alice, Alice Moor.”
En röst avbröt hennes tankar. En ung man kom emot henne. Hans mörka hår formades av vinden och de mörka ögonen verkade fånga in hennes blåa. Sakta nickade hon utan att släppa hans blick som rörde sig över hennes kropp.
”Du borde byta om, du ska vara med.”
Alice häpnade för en sekund men hämtade sig snabbt och vred munnen till ett leende.
”Jag tänker inte vara med och så är det bara.”
Hon sjönk ned i en skräddarställning och vred huvudet lite på sned. Många, i alla fall människor verkade falla för hennes oskyldiga blick men den unge mannens mörka blick avslöjade att han inte gjorde det.
”Du ska vara med”, sade han igen.
”Vem ska tvinga mig? Du?” frågade hon och log emot honom.

Jag kollar roat på det hela.
Hon har ingen aning om vad hon ger sig in på.
"Går du på den här skolan ska du vara med, annars är kan du lika gärna dra på direkten", säger Erik hårt (det var väl Erik du menade?)
Resten av eleverna börjar rastlöst trampa på stället och muttra argt.
"Det är väl bara att skicka upp henne till Lillith?" frågar jag irriterat. "Jag vill faktiskt ha min joggingtur", säger jag klart och tydligt.
"Nej. Hon är och... Ja, du vet vad hon är och gör, hon skulle bli förbannad om någon inte lyssnade på oss lärare idag", säger han med menande blick mot mig.
"Är det idag?" frågar jag chockat. Han nickar till svar och vänder sedan åter blicken till Alice.

Alice var inte direkt rädd för honom eller den där Lillith. Hon undrade vad det var idag Lillith gjorde samtidigt som hon betraktade de andra eleverna som verkade en aning rastlösa.
”Jogga ni, jag tänker inte hänga med er”, sade hon så tydligt hon kunde.
Hon hade bestämt sig och en gång då hon väl hade bestämt sig så gick det inte att få henne att ändra sig igen, vad hon än fick betala för det. Den där Rose var verkligen lätt irriterad och Alice var nyfiken på vad de där skolbarnen egentligen gick för. Trotts att Alice inte gått på någon av skolorna så hade hon lärt sig en hel del. De skrämde henne inte, inte ett dugg.


[Nu blir jag nyfiken vad det är för dag. ]

[Hon skaffar nya silverpålar! ^^ Flera vampyrer samlas och använder sina krafter ^^ (tror jag xD Haha, hittade på något)]

"Visst", fräser Erik. "Fast portarna är öppna för dig, dra åt helvete om du så vill. Min lektion är min, du ska inte förstöra den", säger han tydligt och springer snabbt därifrån. Jag börjar springa mitt snabbaste, vilket är otroligt snabbt, tills jag är före Erik och en bit fram innan jag börjar jogga i normal takt för mig, vilket motsvarar Usain Bolts snabbaste rekord.
Erik joggar ikapp mig och börjar prata lågt.
"Ska vi göra det idag?" undrar han och springer med mig.
"Ja", svarar jag kort. Han nickar.
"Klockan tre utanför grindarna, jag gör oss "osynliga" för vakterna med ande", säger han och springer före mig så att han leder oss alla.

Alice flinade stort. Han var tydligen lika känslig som Rose. Vad var det med dem? Hon förstörde inte hans så kallade lektion, hur kunde en joggingtur vara en lektion? Snarare ett träningspass och dem hade Alice fått nog av. Var det inte därför hon hade stuckit?
Alice satt kvar i sin skräddarställning en stund, solen smekte hennes något bleka hy även om den inte var sådär läskigt blek som många fullblodsvampyrer hade.
Hon koncentrerade sig på sin andning, blundade och började meditera i väntan på att de andra skulle återvända. Nyfiken vad som skulle hända härnäst men också för att det var vad hon hade blivit tillsagd till att göra. Hon hade inget val. Sakta reste hon sig upp och började långsamt göra rörelserna så som hon blivit lärd för att stärka kroppen och sinnet. Hennes kläder som den där unge mannen velat att hon skulle byta var inget hinder. Trotts att man kunde tro annat fanns det mer än en anledning till att hon bar dem. Då svetten började brytas fram drog hon av sig sin jacka, drog sina svärd och fortsatte med samma långsamma rörelser för att sedan öka farten igen och igen.

[haha, hon kanske får sitta där ett tag eftersom att det är träningspass efter, på direkten xD ]

Tiden går men kroppen njuter endast. Alla springer tillsammans och ingen klagar.
Vi som har valt allt bli jägare har valt att jobba så här hårt. Vi både älskar det vi gör medan vi vet att det är till hjälp.
Snart, alldeles för snart, så är den sju kilometer långa rundan över och vi försvinner in i träningshallen.
"Alice då?" undrar jag när vi stiger in.
"Joggingrundan tillhör lektionen, om hon inte vill vara med på den så vill hon inte vara med här heller", svarar han enkelt. "Para ihop er!" ropar han sedan ut.
Nicholas börjar rikta stegen mot mig innan han stannar precis framför en kropp som ställer sig framför mig.
"Hon ska köra mot mig idag", säger Erik. Det ser ut som om Nicholas för en sekund ska protestera men går istället och parar sig med Cilla.
"Vad håller du på med?" fräser jag. Han har väl ingen rättighet att göra såhär?
"Försök att inte döda mig bara", svarar han och ställer sig på den blåa träningsmattan. Jag ställer mig mittemot honom och kollar undrande på honom.
"Klara!" ropar han. "Kör!"
Han kastar sig framåt men jag duckar lätt undan.
Han börjar cirkulera runt mig och det är då jag förstår det.
Vi är lika starka...
Jag testar att måtta ett slag men han dansar skickligt undan.
Som jag trodde.
Han måttar ett slag och jag duckar igen och försöker med en spark. Han hoppar undan och försöker sedan med en hög spark mot huvudet som sedan följs med ett slag. Jag undviker smidigt båda och försöker se en glipa där jag kan attackera, men hittar inget.
Vid lektionens slut så är vi båda svettiga och lite andfådda men ingen av oss har ännu vunnit.
"Alltså... Erik, lektionen är slut. Jag går i vilket fall som helst", säger plötsligt Nicholas och går ut, men först slänger han ett surt och förbannat ögonkast på Erik.
"Jag med", säger flera och försvinner ut ur hallen.
Erik stannar upp när alla har gått ut men jag står fortfarande kvar så som jag står. Han ler svagt.
"Lektionen är slut, jag ska inte attackera", ler han. Jag tänker över det hela men ställer mig ändå sedan rakt.
"Ses sen då", säger jag och börjar gå mot utgången.
"Självklart", svarar han. "Men säg nej till Nicholas", tillägger han med ett nytt tonfall som jag aldrig tidigare har hört.
"Va?" undrar jag och kollar över axeln.
"Lova bara att säga nej", säger han. Jag rycker på axlarna.
"Jag lovar", säger jag. "Vi ska ändå inte vara kvar längre så det spelar ingen roll vad jag än säger." Han ler och ser plötsligt lite lättad ut.
"Tack, Rose", hör jag honom säga lågt när jag har försvunnit ur träningshallen. Men jag hör honom ändå, jag har trots allt luft, inget undgår mina öron,