Det bortglömda. (privat)

Adrian kände på dörren, tryckte sig emot den men den rubbades inte, den hade gått i lås igen. Hans händer darrade då han försökte få upp dyrken ur byxan och då han tillslut fick upp den föll den ur hans svettiga händer och ned på golvet med ett litet klink.
”Spring”, skrek Adrian och sprang emot trappan.
I ärlighetens namn så brydde han sig inte ifall den unga kvinnan var efter honom eller inte. Han var bara tvungen att rädda sitt egna liv. Då han nådde trappan insåg han att varelsen sannerligen var efter dem. Han kunde se att dess kropp liknade en panters men var enorm. Utav skräck stelnade han till och blev stående på första trappsteget utan att kunna röra sig.

Han behövde inte säga det två gånger och hon satte snabbt efter honom, men han var seg och snart hade han stannat, "Kom igen." fräser hon och knuffar på honom för att han ska ta sig upp adrenalinet strömmade genom henne och paniken över varelsen. Hon kan inte komma förbi honom så alternativet var att slå ner honom vilket hon helst inte ville.

Hans ögon mötte bestens. Dess ansikte var allt annat än en panters och då han kollade närmare på den liknade kroppen bara vid första ögonkastet en panter. Den var förvriden på något sätt. Adrian kände knuffen och började åter igen springa uppför trappan. Han märkte att även om huset verkade en aning förfallet så var trappan hel, vilket var tur. Då de var uppe på andra våningen störtade han in genom en av dörrarna och väntade med att stänga tills flickan kommit in.

Hennes skosnöre hade gått upp då de sprang upp för trappan och hon snubblar och slår upp knäet när hon nått övervåningen, "Fan." svär hon till men kommer snabbt upp på benen då hon känner andetagen av bestens andedräkt i nacken, nära att slå käftarna i henne. Snabbt springer hon in i rummet efter Adrian.

Adrian smällde igen dörren efter henne. Han puls var hög och han mer eller mindre flåsade.
”Vad i helvete var det där?” frågade han, nästan skrek han ut.
Först var det tyst en stund. Sedan kom smällen. Besten, djuret vad det än var försökte ta sig in i rummet.

"Vet inte." flämtar hon med hjärtat dunkande upp i halsgropen. Hon skriker skrämt till då besten hoppar på dörren och för var duns ger dörren vika, "Vi borde barrikadera dörren." skriker hon åt Adrian, "Kom igen." säger hon och börjar knuffa en stor tung byrå mot dörren.

Adrian tog sig fram till henne och hjälpte henne med byrån. Den var mycket tyngre än vad den såg ut att vara men tillslut lyckades de knuffa den framför dörren. Samtidigt som byrån kom framför dörren slutade dunsarna, nästan som om varelsen visste att det inte var lönt.
”Det var nära ögat de”, sade Adrian i brist på något annat att säga och log lite emot henne.

"Det var det." säger Avena och pustar ut och ler lite mot honom. "Vad gjorde du i skogen föresten?" sa hon och började se sig om, om det fanns någon mer dörr eller något. De var tvungen att stäng alla öppningar. Hon stannar upp och ser på honom, "Om du ursäktar så ser du inte ut som typen som frivilligt sätter sin fot i en skog." säger hon med ett flin.

Hon hade rätt. Hans skor som varit vita var leriga och förstörda i alla fall i Adrians mening. Inte heller hörde hans dyra jeans eller jacka hemma där.
”Sanningen”, sade han frågade men fortsatte sedan, ”jag försökte fly hemifrån i någon timme och se vart de fick mig.”
Ett litet leende spred sig över hans läppar.
”Jag är Adrian och du?”

(De hade ju redan presentera sig för varandra xD)

"Varför fly hemmet?" sa Avena förvånat men skakade sedan på huvudet, "Du behöver inte svara, det är inte min sak att veta det." mumlar hon sedan ursäktande och tänker sedan på den familj hon inte hade.
"Avena." säger hon lätt leende mot honom.