PRS Fantasy kärlek

Har han?! Okej
-------

Han kan läsa tankar! Fan! Tänkte jag. Jag visste hur man "stängde av" eller stängde honom ute så jag slöt ögonen en sekund och blockerade. Sen flinade jag mot honom.
"Han har något emot svartalfer. Ni förstör och en massa annat. Och brukar du komma hit ofta då?" Jag fortsatte att flina mot honom och funderade över om jag skulle läsa hans tankar också. Det var inte snällt, men har var ju inte snäll. Eller?

Zone fick nog.
"Jag ska inte slösa min tid längre!" sa han och hoppade ner och sprang till Grottan.

Jag stog kvar några sekunder och lyssnade på honom. Han gick in i en grotta en bit härifrån hörde jag. Jag visste var han var nu och kanske var ofta eller rentutav - bodde. Men nu måste jag hem. Tänkte jag och vände mig snabbt som blixten om och började springa hemåt.

Den eftermiddagen drömde Zone om en alv, en alvprinsessa med blont långt hår och isande ögon. Andromeda...
I drömmen var han ensam utan för alveslottet. De stora portarna gled upp, och där stod hon... men plötsligt så sögs han bakåt av en osynlig kraft. Han försökte skrika, men det var omöjligt. Den osynliga kraften drog Zone hem till Grottan.

Han vaknade.
"Det är vägen till henne", sa han lågt. Och så fattade han, han hade blivit kär i alven Andromeda...

När jag kom hem så sa pappa att jag hade fått ett brev av en kille. Jag svarade okej och gick in i mitt rum och öppnade det.

Till Andromeda.
Jag vet att vi har varit med varandra välldigt länge och jag gillar verkligen dig. Mer än som en kompis. Jag älskar dig Andromeda och jag vill att det ska vara vi för evigt. Känner du likadant? Du får tre dagar på dig att tänka. Syns!
//Cato ♥

Jag kunde gilla honom om jag ville. Om jag försökte. Tänkte jag.

Jag ser Cato gå mot mig. Han är väldigt långt borta, men jag gissar att det är han. Jag springer in i hans famn och kysser honom. Jag stänger ögonen och njuter. Det känns fantastiskt. Så... Perfekt. Jag öppnar ögonen och ska precis säga "jag älskar dig" när jag ser att det inte är Cato. Det är svartalfen som jag träffade i skogen. Zone.

Zone minns vägen till slottet där Andromeda bodde som om det vore vägen hem.
"Irriterande sol", muttrade han för femte gången och drog bort ett stort palmblad.

Där var slottet, i sin stora prakt. Han klättrade upp i ett träd och såg i igenom alla fönster tills han fick syn på henne, Andromeda. Men plötsligt så såg hon åt hans håll.

Jag såg en svart skugga i trädet och kunde identifiera den direkt. Zone. Jag låssades att jag inte märkt något och gick ner till köket.
"Jag äter ingen frukost idag, tack." Sa jag till Liljanaa och gick ut genom dörren.

Hon hade ignorerat honom. Han suckade. Vad hade han väntat sig egentligen? Vad skulle han säga?
Han började gå hem.
((Förlåt för det korta inlägget, men har idétorka))

(Gör inget Jag tycker bara att det här rollet är så kul så det gör inget )

När jag hade gått i normal takt, det var väldigt jobbigt att gå så långsamt, en bit så visste jag att han inte kunde märka mig längre så jag vände mig om för att springa tillbaks. Jag sprang ljudlöst genom buskarna och kom efter en väldigt kort stund fram till dör han stod. Nu trodde han förhoppningsvis att jag inte skulle komma tillbaks på ett tag. Jag såg honom bakifrån. Jag skulle nog knappt ha sett honom om det var natt för att han var så svart, men jag hade ändå märkt honom. Han hade några speciella kännetecken... Undrar hur det skulle kännas att... Nej. Jag avbröt snabbt tanken. Vad var det? Han är en svartalf för Guds skull! Jag drog ett djupt andetag för att komma på andra tankar.
Ett. Två. Tre.
Jag hoppade fram bakom honom helt ljudlöst och sa kaxigt, utan att jag ville det: "Vad gör du här?"

Zone hoppade till. Där stod hon. Han såg på henne.
"Jag vet faktiskt inte", sa han. "Varför följde du efter mig?"