~ Caperone ~ Fyrmannaroll

[Då kan vi ju krossa den onda makten x)
Nej, men om någon är i samma by som mig så blir det roligt att se vad som sker om vi stöter på varandra xD )

[Alltså angående om vi alla är i samma by så behöver ju alla inte träffas samtidigt? Det verkar ju på alla våra karakäter som att de reser mycket så jag tror nog att vi kommer träffa varandra i sinom tid...]

Can ser sig villrådigt om i den mörka gränden men kan inte se någon annan än liket och honom själv. Inte för att han bryr sig mer än att han, om det hade funnits någon mer, hade haft någon att ta ut sin ilska på. Ja, Can känner sig arg, arg på sig själv för att han föll och arg över att någon idiot hade lämnat ett jävla lik liggande tvärs över gatan.
Då Can med hetsiga rörelser reser sig upp och sparkar iväg den lealösa kvinnan tar det inte mer än tre sekunder innan han ångrar sig och går fram mot liket igen. Om han hade kunnat hade han velat göra något för henne, men han nöjer sig med att mumla ett "Förlåt".
"Det är er lyckodag!" hör Can plötsligt en röst som säger. "Jag har precis fyllt på med blod. Stick!" Helt plötsligt vill Can göra allt annat än att sticka, men han nöjer sig med ett "Äh, dra åt helvete med ditt blod, jag går där jag vill!" En del av Can hoppas på ett svar men en annan del önskar att han för en gångs skull kunnat hålla sin stora mun.

Jag stannar tvärt och Kirara börjar morra dovt. Jag kollar in i den mörka gränden och ser en kille med eldrött hår.
"Ursäkta?" säger jag och börjar närma mig gränden.
"Vem fan har pratat med dig om man får fråga?" säger jag och tar upp min kniv medan Kirara argt viftar med svansen och låter tungan komma ut en snabbis.
"Svara, innan jag tröttnar på dig", säger jag och tar ännu ett steg framåt.

Can kröker föraktfullt ena mungipan i ett knappt synligt leende. Han hade blivit hotad med kniv så många gånger att han förlorat räkningen och hans hand letade sig automatiskt mot en av de stora fickorna på hans vida byxor.
"Jag skulle tro att det var du?" säger han som svar på tjejens fråga. Katten bredvid tjejens fötter... morrar? Det var något nytt, Can hade aldrig hört en katt morra förut. Han undrade vad den skulle göra om han sparkade in den i en tegelvägg?
"Jag har precis fyllt på med blod, stick!" härmar Can med falsettröst. "Jag vill inte behöva gå tillbaka och tigga om mer!"

[Katten är enorm, högre än människor xD ]

Jag fnyser och kollar på honom.
"Du måste vara helt hjärndöd, jag sa det till människorna som höll på att bli dödade av Kirara", säger jag och stryker henne henne över ryggen utan besvär eftersom att hennes huvud är 75 cm högre upp än mitt egna.
"Shh..." viskar jag och Kirara lugnar ner sig.
"Vi ska inte döda honom, inte än i alla fall", säger jag och kollar på henne.
Jag vänder åter blicken mot killen.
"Nå, du svarade på något som inte ens var ämnat åt dig, vad har du åt ditt försvar?" frågar jag medan det börjar blåsa hårdare än på flera år.
Luften känns stark.
Min vind... tänker jag nöjt. Jag känner förvirringen stiga. Vaddå "min vind"?
Jag kollar bara stint på killen medan mitt hjärta fylls av längtan. Jag vill att det aldrig ska sluta blåsa, låt det gripa tag i mig, låt saknaden av vinden fyllas med den här starka vinden. Min vind...
Kirara sätter sig ner och spinner nöjt medan vinden "stryker" och "klappar" henne över pälsen.

[haha, konstigt, jag vet x) ]

[Whoopsie... tja, Can kanske... det är skillnad på att vilja och göra >_>
Förresten, kommer Kirara möjligtvis från InuYasha? :3]

Vinden piskade Can i ansiktet och han kastade huvudet bakåt i ett rungande skratt.
"Försvar?" skrattade han. "Det här är fan ingen domstol och du är knappast någon domare." Han skrattade igen. "Vet du vad det är för likhet mellan dig och en domare? Båda två gömmer sig bakom något större och farligare för att de inte vågar attackera själva." Can känner en nästan febrig värme genom kroppen, han gillade verkligen inte den här tjejen som betedde sig som att hon ägde hela världen.

[Haha, ja! Älskar den serien x) ^^
Kommer nu visa hur skicklig jag är]

"Driver du?" säger jag och hoppar snabbt upp på Kiraras rygg. Tar ett skutt från hennes rygg, hoppar mot väggen och stöter ifrån, gör en volt i luften och hamnar med hela kroppen på killen.
Jag låter knivs egg sakta röra hans hals medan jag välter honom.
Jag lägger benen över hans ben och håller kvar honom nere på marken med en hand medans den andra nästan genomborrar hans hals.
Men något får mig att låta bli.

[Aw mai! Den är helt åsum!
Kommer nu att visa min skicklighet i att ducka undan för "pp" x)]

Då tjejen gör en ansats att landa på Can vet han att han knappast kommer att hinna rulla undan så istället drar han blixtsnabbt upp benet i en båge. Foten siktar mot handen i vilken hon håller kniven men om han missar kommer han åtminstone hamna under henne på ett sätt som gör att hon inte kan träffa honom med kniven innan han träffar henne.

[jag kanske styrde för mycket på förra inlägget xD ]

Jag duckar och hoppar bakåt istället och fångar kniven som han lyckades få ur min hand i luften.
Han är duktig...
Kirara hoppar upp och försöker försvara mig. Plötsligt känner jag att jag får luften att blåsa hårdare och Kirara backar långsamt bakåt, fast kollar fortfarande med oss med ögon som inte blinkar.
Jag kastar kniven jag håller i samtidigt som jag snabbt, och osynligt, får tag i en av mina andra många knivar och lägger händerna bakom ryggen.
Kniven jag kastade var inte ämnad för att döda honom.
Varför dödar jag bara honom inte?! skriker jag inom mig.

[Åh nej då, jag har varit med om värre. Det är bara jag som är lite anarkistisk av mig när det kommer till rollspel XD]

Can ser kniven komma och vet att han måste stoppa den innan den träffar. Han skulle ha kunnat försökt kliva åt sidan men det var gammalt och tråkigt, och tjejen skulle säkert förvänta sig det. Dessutom behövde Can en kniv. Så när kniven kommer farande i Cans riktning gör han ett försök att greppa tag i skaftet på den.
"Tch!" Can kan inte hindra sig själv då han ser blodet som rinner från sin knutna hand. Han hade fått tag i bladet. Can kan inte göra annat än att låtsas att det var meningen och ta tag i skaftet med den andra handen. Han maskerar smärtan med ett leende.
"Tack för kniven", säger han. "Det verkar som att det har blivit ombytta roller nu."