PRS kärlek

Jag sprang efter Clarie. Hon märkte mig inte för än vi var ute.
-Hej. Flåsade jag.

Jag hoppade till.
"Hej." Sa jag och ökade takten.

-Vänta! Jag ökade också takten.

"Gå här i från!" Sa jag gällt och började springa.

-Varför!?
Jag saktade in och låtsades att jag stannade. Sen sprang jag mot henne igen. Hon såg mig inte.
-Varför? Frågade jag.

Jag fortsatte springa och kom fram till en Boda.
Jag öppnade dörren och slank in. Sedan låste jag snabbt om mig.

Hon sprang in i den gammla förfallna bodan. Och hon låste!! Nej! Det där låset är ju omöjligt att låsa upp!! Och bodan kan rasa när som helst!!! Nej!!
-Lås upp nu!! Skrek jag genom dörren.

"Aldrig!" Skrek jag.
Sedan satte jag mig längst bort från dörren.

-Nej du måste!! Bodan är jättegammal och kan gå sönder när som helst!! Du kanske inte ens kan låsa upp!! Skrek jag panikslaget.

"Visst! Det säger du varade att du ska slå mig sedan!" Skrek jag.
I samma ögonblick knakade Boden till...
Jag skrek och försökte låsa upp, tillslut gick det och jag var ute i det fria.