De fem rikenas undergång. (privat)

Ramuh hade sjunkit djupt ned i medvetslösheten. Han märkte inget av vad som hände runtomkring honom. Istället befann han sig i en dröm fylld utav de mest mystiska saker. Han vände och vred på sig. Svetten lackades hans febriga panna. Några osammanhängande ord kom över hans torra läppar.

[Väldigt kort jag vet. xD]

Jag stänger igen dagboken och går ut till mor som kollar förundrat på mannen jag just helade.
"Kan du inte testa på mig?" frågar hon. Jag sväljer hårt. Hennes klara period är över...
"Mor, du har ingen skada. Låt oss gå på en promenad, du kanske mår bättre då?" frågar jag och går fram till henne och griper tag i hennes arm och leder ut henne så att vi kan ta vår promenad.

"Ska vi... ska vi döda honom?" frågade Najid osäkert och såg upp på Tyron, och sedan vandrade blicken över till Vic.
Svettpärlorna i pannan och det otydliga mumlet gjorde Aliena orolig, men han skulle överleva om han fick sjukvård.
"Nej!" skrek hon då hon, med stora ögon, insåg att Vic höjde svärdet för att genomborra mannens hjärta, "Nej!" upprepade hon och lade händerna på Vics bröst och ledde honom bakåt, bort från mannen.
"Vi ska inte lägga tid på läkemedel hos en man som kanske kom för att döda oss från första början!" morrade Vic.
"Jag... jag läker honom. Ingen förlorar tid utom jag - snälla", tillade hon då hon såg Tyrons och Vics ogillande miner.
"Visst", suckade Tyron och svor på ett annat språk, sitt modersmål.
Aliena bet sig i läppen. Vad tänkte hon med? Hon kunde ingenting om läkekonst! Och det var precis vad Najid tänkte. Hon såg det i hans blick.

Aliena doppade trasan i spannen full med vatten bredvid henne och vaddade mannens panna. Tillsammans med Vic, Tyron och Najid hade de burit honom in till en enskild hydda med nästan bara en säng som inredning. Hon hade gått ner på sina bara knän för Rewna - en av doktorerna i byn - och bett om hjälp. Och nu satt hon bredvid Aliena på sängkanten, och mosade örter och andra konstiga saker som de skulle lägga på hans tunga. Varför, det visste inte Aliena, men hon lite på Rewna som var betydligt mycket bättre på läkemedel än henne.
Rewna böjde sig framåt då hon var klar och placerade en liten klick i munnen på honom.
"Han kommer må illa när han vaknar upp", berättade hon och ställde undan skålen.

Ramuh vaknade upp med ett ryck. Lukterna, ljuden, allt var främmande för honom. Han hade en konstig smak på tungan och halsen var extremt torr. Kroppen värkte på honom men trotts det satte han sig upp. Hyddan han befann sig i verkade uppbyggd av böjligagrenar, isolerad med mossa och med ett grästak. Den bestod enbart av ett rum som innehöll en halmbädd, där han låg och jämte honom stod en liten hink av trä med en blöt trasa. Han kollade ned på sin kropp och insåg att någon hade tagit hand om hans skador. Blåmärkena hade börjat skifta i gröngula, såren var om bandagerade. Ramuh var näst intill naken och hade enbart på sig ett par underbyxor. Så hörde han steg, någon var på väg in. Han tog sig snabbt till hyttans dörr som endast bestod av ett draperi av tyg. Ställde sig vid sidan om draperiet och väntade spänt på vem det än var som var på väg.

Aliena drog undan draperiet och hoppade till med ett skrik av överraskning. Hon mötte mannens blick, som nu hade vaknat och stod på egna ben.
"H-Hejsan", mumlade hon och skrattade till lite nervöst. Hon drog en hårslinga bakom örat och inspekterade mannen, "Hur mår du?"

Ramuh hade inte förväntat sig en ung kvinna. Hennes röst var mjuk och vänlig men han var trotts det misstänksam. Ett steg och han befann sig tätt intill henne. Han grabbade tag i henne, vände på henne och pressade hennes tunna kropp emot sin bara, muskulösa överkropp.
”Var är jag?” väste han i hennes öra.
Trotts att han visste att någon, troligtvis hon hade tagit hand om honom så var han fortfarande i fienders händer. Vem visste, kanske de enbart hjälpt honom för att tortera och få ut information av honom.


[Selma...: Vi måste rolla in dig!! " Har tyvärr inga idéer "/ ]

Mor och jag kommer tillbaka från promenaden och möter Tatiana utanför huset.
"Angel!" skriker hon och slänger sig om mina ben. Jag skrattar och tar upp henne i famnen.
"Har några fler personer kommit förbi?" undrar jag.
"Hm... Ne... Utom en person..." mumlar hon och lägger sina små armar om min hals.
"Var han allvarligt skadad?" frågar jag men oroar mig inte särskilt mycket. Folk här är sällan allvarligt skadade.
"Nej. Han sa bara massor om att du var tvungen att gå till Lathave, och sånt. Han skrek och..." börjar hon och letar efter det rätta ordet. "Gastade!" lyser hon upp. "Ja, han skrek och gastade om det, men ingen annan såg honom, alla hade försvunnit in... Han sa att det eviga kriget kunde ta slut om du hjälpte till", säger hon och nickar. Jag skakar på huvudet, hon pratar otroligt bra för att vara tre, och så är det bara massor med påhitt.
"Kom så går vi in, det börjar bli mörkt", säger mor som har blivit sig själv igen efter promenaden.


Jag vaknar kallsvettig och kollar på mot mor och Tatiana , de sover fortfarande.
Det där var ingen dröm...
Den där mannan grabbade verkligen tag i henne och väste frågan... Jag måste dit...

Jag knackar på dörren.
"Vem!?" hörs en sömndrucken röst efter flera minuters väntan, och ännu fler knackningar.
"Det är jag! Angel!" ropar jag lågt tillbaka och kollar oroligt omkring mig.
"Angel!" utbrister Jonathan när han öppnar dörren.
"Shh!" väser jag. "Jag måste låna en häst..." mumlar jag.
"Vad i all sin dar ska du med en häst till?" undrar han förvirrat och fortsätter prata lika högt med sin bullriga röst.
"Jag ska till Lathave..." viskar jag. Han kollar misstroget på mig.
"Vad ska du göra där? Du kommer tappa bort dig innan du kommer fram", varnar han.
"Jag måste bara dit. Och jag kan vägen", säger jag och känner att jag har rätt. Jag kommer komma fram dit på ett eller annat sätt.
Han fortsätter kolla tvivlande på mig sedan börjar en bebis gråta i bakgrunden.
Han börjar le och kollar mjukt på mig.
"Det är det minsta jag kan göra som tack, din mor räddade både min fru och mitt barn från döden", ler han. "Ta Riddols, han är stark nog."
Jag nickar och ger mig av bort mot stallet. Hittar Riddols och slänger mig snabbt upp på honom och ger mig ut i natten.

Aliena kände mannen mot sin rygg. Han hade henne i ett hårt grepp och hon skulle inte kunna ta sig ur det även om hon försökte med alla sina krafter.
Hon försökte behålla lugnet, även om blodet rusade i hennes ådror och hon blev alldeles varm. Borde hon skrika på hjälp? Han hade inga vapen vad det verkade. Men kanske hade han andra knep för att döda någon?
"I Lathave", svarade Aliena tillslut och försökte snegla bak på mannen. Bäst att ta det lugnt för tillfället.

Han tog ett hårdare grepp om henne, lät en av armarna slingras runt hennes strupe.
”Som om jag inte var medveten om det”, väste han i hennes öra.
Frågan var i Lathave. Han spanade ut genom den lilla springan som fanns mellan draperiet och dörrkarmen om man nu kunna kalla det för dörrkarm. Utanför kunde han inte skymta mycket. En annan hydda, skog och en man som såg stark ut. De var klädda mycket märkligt fast han hade ju inga kläder så vad hade han att ifråga sätta?
”Var är mina vapen?” frågade han.
Svärdet, vapnena över huvud taget var viktiga för honom.

Nu var det hennes tur att fråga.
"Vad var ditt syfte i Lathave från första början?"
Hon fick smått panik när armen tryckte på hennes hals. Hon gillade inte känslan att inte kunna andas ordentligt.
"Du vet att om jag skriker kommer folk därute att höra. De kommer antagligen döda dig om du gör något mot mig", påminde Aliena då hennes rädsla steg i kroppen. Men hon visade inte att hon var rädd - tvärtom lät hon modigare i tonläget än vad hon kände sig.