Dagen då allt förändrades.

Tja, jag lever väl någonstans runt 1895 eller något just nu...

I will not promise any wonders...

Namn: Wilhelm "Will" Hunter
Ålder: 19 år
Kön: Manligt.
Utseende: Will är smal, men inte tanig eller gänglig fast han är hela 188 centimeter lång. Han har en smått kantig käke, framträdande kindben och en liten uppåtnäsa - inte alltför framträdande men på något sätt, enligt honom själv och syskonen, så fullbordar den liksom ansiktet på något sätt. Han är svagt fräknig, dessa fräknar brukar bli alltmer framträdande framåt sommaren. Han är naturligt blek och hans hår är alltid pojkaktigt rufsigt. Håret ifråga är dessutom i en tydlig nyans av rödblont och blir lite likt brons i solsken och när det är blött. De passar hans ögon som faktiskt är i fler än en färg. I den yttersta kanten är de mörkt gröna, för att sedan bli ljusare innan en brunbronsaktig färg som blandar sig med den gröna innan den blir i den bruna färgen vid pupillen.
Familj: En stor familj på sju personer. Will är den näst äldsta, och den enda killen, efter storasyster Nicolette som är 23. Han har en 17-årig lillasyster vid namn Danielle, ännu en lillasyster på 13 år som heter Felicia och två tvilingsmåsystrar på 10 år som heter Miriam och Miranda. Samt hans föräldrar Caroline och Stefan.
Övrigt: Wilhelm har i flera år skådespelat, han har utfört allt ifrån småroller i skolpjäser till några ytterst få, få roller i några filmer. Mest som statist och så, inget speciellt. Fast att växa upp med tjejer har inte riktigt gjort honom otroligt och ytterst manlig och full av otroligt uppvisande testosteron, snarare tvärtom. Han har gått på balett och dans, han har gått på konstkurser ett tag sjöng han i skolkören och de flesta har kallat honom flickaktig och det där vanliga som händer när man inte är manlig och sånt. Det gjorde ont såklart, det gör ont, så han gömmer sig bakom skådespel och det går bra för honom genom det.
Rollare: AlexZz

Jag borde inte få beskriva utseenden... it just... god. >_<''

[Ett dåligt första inlägg är i alla fall ett inlägg. Börjar samma dag då de ger sig av. Tänkte mig att de skulle befinna sig i Norrland någonstans, har inte så stor koll på Norrland just men där jag bor kan man inte vandra i ödemarken utan att komma till vägar eller civilisation. Så om jag skriver något dumt får ni säga till. ]

Alice hade packat den enorma ryggsäcken hon hittat långt in i ett av rummen som bara stod och samlade skräp. Den var gammal och ful men den skulle duga, det var den enda hon kunde finna som var stor nog. Hon hade sett fram emot utflykten hon skulle göra med de fyra andra. Egentligen kände hon ingen av dem sådär jätte bra men det var därför hon bestämt sig för att hänga med och för att hon verkligen gillade att vara ute i naturen.
Hon gav hästarna och fåren sitt morgonhö och släppte ut ankorna och hönsen innan Alice satte sig i den gamla Volvon. Hennes mamma sov ännu, även om klockan var åtta. Alice kastade en blick på deras lilla gård i backspelen då hon körde, en aning orolig över att hon skulle lämna allt åt sin mor i några dagar.

Alice stannade på den lilla öppna utkiksplatsen där de bestämt sig för att samlas. Hon var först vilket inte förvånade henne då hon var tidig som vanligt. Att vara sen var något Alice hatade. Hon tog ut sin ryggsäck, det lilla tältet och sovsäcken ur bilen och placerade de på bilens huv. Stället de skulle till hade hon varit på innan. Ofta hade hon begett sig ut på långa vandringar med King, deras hund som under helgen fått stanna hemma. Det var en ganska tuff vandring längst bäcken som slutade i en liten sjö. Invid sjön fanns det en liten eldplats och en öppen yta där de skulle kunna sätta upp tälten. Annars skulle de vara omringade av tätt skog och vildmark som många kallade det. Klockan hade börjat vandra iväg och Alice slog sig ned jämte sina saker på den ljusblåa Volvons huv och kollade ut över skogen som såg ut att aldrig ta slut.

Celia rättade prudentligt till klänningsfållen. I sista stund hade hon bestämt sig för den vita spetsklänningen. De mer praktiska kläderna låg ordentligt nedpackade i hennes ryggsäck. Ja, i hennes välordnade, prydliga hem som inte visade på något intresse för vildmarken hade hon funnit en ryggsäck. Den var gammal, men elegant. Den visade sig tillhöra hennes farmor, Eleonora, också hon en utomordentligt elegant dam som med stil flög jorden runt tillsammans med Celias farfar upptäckaren. Han hade inte funnit något på sina många räder över världshaven, men det verkade ha varit ett spänningsfylltt liv ändå.
Färdig för avresa gick hon från den gigantiska hallen i viktoriansk stil, ned till garaget under huset. Hon valde den minsta bilen, en liten mercedes som passade ändamålet, inte så pass dyr att den inte fick lämnas obevakad, men tillräcklig för att få en bekväm resa till skogen. Hon hade trots allt en lång bit att åka, närmare bestämt fem timmar. Dessutom var den snygg, och att visa sig oklanderligt inför folk var ett av Celias motton.

Efter ett antal timmar på vägen, nervöst hoppandes på att poliserna skulle vara på andra ställen, tog Celia en paus. Hon var nästan helt framme och bestämde sig för att lämna bilen på parkeringen utanför ett pensionat och gå sista biten. Sagt och gjort trippade hon snabbt utmed vägen för att inte komma försent. När hon nådde skogsbrynet var det ingen där. Med en suck satte hon sig ned på en filt och väntade.

Timothy satt på sin säng med benen i kors. Några solstrålar sken in genom fönstret i hans rum och gjorde dammet som svävade i luften synligt. Timothy sträckte ut handen och lät den föras genom det synliga dammet så att de små partiklarna virvlade runt. Han kastade en blick på sin ryggsäck, prydligt ställd i det ena hörnet av hans rum. Han önskade nästan att han inte hade packat den kvällen innan, han ville ha en orsak att inte åka än. Vad hade han gett sig in på? Han suckade tyst och satte fötterna på golvet för att sedan resa sig. Han tog fram ett par grå mjukisbyxor, en grön t-shirt och en vinröd hoodie och drog dem snabbt på sig. Sedan rufsade han till håret litegrann, tog på sig sin beanie och gick för att borsta tänderna. Efter det och en liten stunds stirrande på ryggsäcken lyfte han långsamt upp den och lade den över sin axel. Han smög till farsun, där han hade lämnat tältet kvällen innan, tog fram sina converse och började snöra dem.
"Timmy?"
Timothy vände sig om när han hörde den lilla flickans röst.
"Hej Eliza, du är tidigt uppe!" svarade han med ett leende innan han åter vände sig mot sina skor.
"Vart ska du Timmy?" Elizas röst var osäker.
Timothy reste sig upp, tog sin jeansjacka och drog på sig den.
"Jag ska gå campa, minns du inte det?"
"När kommer du tillbaka?"
Timothy satte ner sig på huk och såg in i Elizas ogön medan han log.
"Snart. Under tiden får du vara en dktig flicka och hjälpa mamma, okej?"
Eliza log lite. "Okej."
Timothy kramade om henne och bad henne att ge mamma en kram från honom innan han tog sina saker och gick ut.
Ute var det varmt, men en sval morgonbris fick ändå Timothy att huttra lite. Han skyndade iväg sig mot busshållplatsen och steg på bussen. I den spenderade han 20 växelvis panikslagna, växelvis förväntansfulla minuter. Han steg av på en busshållplats på ett ganska öde ställe och började gå längs med vägen. Ganska snart såg han en liten utsiktsplats intill skogen där en bil stod parkerad. Han funderade lite av och till om det var dit han skulle och bestämde sig för att chansa. Han skyndade lite på stegen, trots att tältet gjorde hans arm värkande på grund av tyngden.
När han kom fram till platsen såg han någon som satt på bilens motorhuv och saktade av lite på stegen. Vad skulle han säga? Vad skulle han göra? Det var därför han inte borde ha gått med på det här, han har ju ingen aning om hur han ska interagera med främmande människor. Han gick lite ärmare och harklade sig sedan försiktigt.

Alice suckade. Hon hatade själv att vara sen och avskydde likaså då andra var det. Okej, klockan hade ännu inte slagit men ändå började hon känna en pirrande känsla i magen. Hon hörde hur någon gick på gruset bakom henne men vände sig inte om förrän hen harklade.
”Hej”, sade Alice och hennes mungipor for upp i ett leende.
Hennes ögon mötte Timothys bruna. Timothy som var en av de lite tystare killarna och gick i en klass under Alice. Hon hoppade ned ifrån huven men lämnade grejerna.
”Vilken tur vi hade med vädret”, sade hon sedan.
Kunde hon inte kommit på något bättre att säga?
”Så hur är det? Gick allt bra på resan. Vi kanske skulle ha samkört men jag tänkte inte tanken och hade inte någons nummer.”
Orden, meningarna, frågorna strömmade ur henne. Alice hade alltid haft svårt för tystnader, i alla fall om det var pinsamma tystnader.

Wilhelm reser sig från soffan som han sovit i under nattens gång, han hade inte orkat gå till sitt rum när Alice i Underlandet tagit slut, fast syrrorna - de yngsta - hade tydligen lyckats då de inte låg kvar. Will reser sig, sträcker sig för att inte vara helt och totalt stel när han tar nästa steg och så fortsätter han gå ned mot sitt rum. Klockan är nu, ungefär 4 på morgonen och han har ändå inte packat ett dyft till den här campingturen. Fast han hade tält och sovsäck och allt sånt där i sitt rum, Will hade bara inte kunnat få sig själv till att packa. Han sjabbiga ryggsäck, som varit med om mer än Will själv då den från början varit hans farfars brors, sedan hans pappas och nu Wills. Wills farfars bror hade varit kräftfiskare eller något, så redan från början hade den blivit illa behandlad. Hans pappa är jägare så det var inte mycket till bra behandling där heller och till slut har den i princip legat och samlat damm i ett hörn av Wilhelms extremt stökiga och lilla källarrum. Hans tvillingsmåsystrar sover i rummet bredvid och det är väldigt mycket större. Will packar i allt han tagit fram, knyter fast sovsäck och tält upptill och nedtill - han stannar framför hans väldigt smutsiga väggspegel och tycker han ser lite vildmarksredo ut - och sedan sticker han upp igen och lämnar väskan i hallen. Wilhelm drar och duschar lite, byter kläder och käkar frukost allt detta går faktiskt på nära 2-3 timmar då han somnat efter att ha bytt kläder.

Fast till slut är han redo för att åka. Det är dock några timmar till mötesplatsen så han kommer nog vara en av de sista där ändå, tyvärr så är Wilhelm inte direkt känd för att komma i tid och vara punktlig så när han tar den gamla, slitet grönfärgade och rostiga pickupens nycklar från köksbänken så är han beredd på att komma sent. Även om han inte borde det, såsom han räknat på det iallafall.

Wilhelm tar ryggsäcken på ryggen och ska precis ut innan han stoppas av en hand på sin axel.
"Säg hejdå till storasyster åtminstone, killen." Säger Nicolettes välkänt vänliga och sömndruckna röst. Will vänder sig om och flinar mot den lite kortare kvinnan som liknar honom på ett nästan läskigt sätt. Det enda som är skillnaden är väl att hon har långt hår och hennes faktiskt är bronsfärgat. Samt att hennes ögon är mandelformade under tiden som Wills är spetsiga på båda sidor om ögat, liksom.
"Ses, Nico!" Säger Will fortfarande flinande och kramar henne.
"Ses, Will." Svarar Nicolette och kramar tillbaka innan hon halvknuffar ut honom ur dörren. "Du, sno med dig farsans renskinn, det ligger i baksätet." Säger hon och blinkar med ögat. Will vinkar bara och drar till bilen. Det tar ett tag för bilen att köra men snart, rätt snart åtminstone, är han ute och kör. Väskan ligger på passagerarsätet med ett halvt nedtryckt renskinn.

Då tjejen på motorhuven vände sig om upptäckte Timothy att det var den där ganska söta tjejen som gick en klass över honom. Alice hette hon visst?
Timothy log ett svagt leende som svar på hennes hälsning. Hon såg uppriktigt glad ut över att han hade kommit, vilket gjorde honom lite säkrare i alla fall.
Timothy lade varsamt ner sina saker på gruset och när han tittade upp igen hade Alice hoppat ner från motorhuven. Hon nämnde något om fint väder och han mumlade instämmande. Hon hade faktiskt rätt, de hade en enormt bra tur med vädret. Det blev tyst för en liten stund och Timothy lade händerna i fickorna och försökte tränga bort den obekväma känslan över den nästan pinsamma tystnaden. Han kände en våg av lättnad skölja över honom då Alice återigen öppnade munnen.
"Så hur är det? Gick allt bra på resan. Vi kanske skulle ha samkört men jag tänkte inte tanken och hade inte någons nummer."
Timothy drog efter andan då han insåg att han måste svara på det.
"Det gick väl bra, antar jag." Han gjorde en liten paus innan han fortsatte igen. "Kanske det var lika bra så..."
Han berättade inte varför han tyckte så, men det var för att han antagligen skulle ha panikerat och blivit ännu mer osäker och rädd. Det var bra för honom att han hade tagit bussen så att han själv fick vänja sig vid tanken på att han faktiskt ska umgås med fyra andra ungdomar de följande dagarna.

Felicia hoppar av bussen, hon hade gått upp tidigt för att ta bussen hit. Det var en bit att gå från busshållsplatsen, men vad gjorde det? Hon skulle ut i skogen för att leva med ett par ungdomar hon nästan bara sett i skolan, inte pratat med. Inte för att hon brukade prata eller vara med någon. Inte för att hon bblev mobbad eller så, det skulle ingen våga, men hon var udda och ingen visste nästan något om henne. Hon var tjejen som inte hade någon familj, eller kanske hade haft? Hon som hade åkt ut och in från olika fosterhem, missbruka alkohol och droger och ja, varit allmänt depprimerad.
Hennes räddning hade varit lajvandet hon hade börjat med genom en av de senaste familjerna och att bo i en egen lägenhet. Nu höll hon undan tankarna genom att sy och förbereda sig och läderarmbanden som hon egentligen hade för att skydda armarna då hon sköt med pilbågen döljde ärren och fick henne att tänka till och kanske stoppa sig när frestelsen att fortsätta blev för stor.
Hon hade hållt sig undan från det i över en månad vilket var ett rekord och psykologen hade tyckt att iden med att vara ute i vildmarken med de andra var ett bra alternativ och de hoppades båda att det skulle fungera.
Hon sätter på sig sin sydda skinnryggsäck och drar upp dragkedjan på skinnjackan innan hon börjar promenera mot stället de skulle träffas på och efter någon timmes vandring ä hon där och ser att två av dem redan är där, och en bil med. När hon kom närmare såg hon att det var Alice och Timothy, och hon vinkar glatt till dem, "Hej, hej." ler hon mot dem båda.

Alice leende stannade kvar på hennes läppar då hon såg hur Felicia kom vandrandes. Hon skulle aldrig kunna erkänna det för sina vänner som skulle tycka hon var knäpp men Alice hade alltid beundrat Felicia även om Felicia skrämde henne. Det fanns många som baktalade henne men Alice hade en teori angående det där, hon trodde dem var rädda för det som var annorlunda eller i alla fall misstänksamma. Alice kunde inte förstå det, ifall alla varit likadana vilken otroligt tråkig värld de hade levt i. Även om Felicia skrämde henne var det inte för de orsaker man kunde tro.
”Hej”, utropade Alice.
Antagligen lät hon en aning för entusiastisk och vänlig men Alice ville verkligen att denna helg skulle lyckas. Hennes blick for snabbt över Felicia. Som vanligt var hon lite udda klädd men Alice tyckte det passade in en helg som denna. Det var nästan som Felicia var den som passade in och inte hon och Timothy.
”Så tror ni de andra kommer? Är det någon som har hört av dem?”