Hogwarts nya rektor

Tack så jättemycket


Taack ♥

Här kommer nästa kapitel Det kommer nog inte mer denna veckan, för jag har slutprov i matte men kommentera gärna, tar tacksamt emot kritik

Kapitel 7

”Var jag en av kandidaterna?” Frågade Cassie skeptiskt. ”Vilka fler var det då?”
”Från Hogwarts var det du, Flitwick, Snigelhorn och Larch, från ministeriet var det Harry och Throwbridge.”
”Flitwick och Snigelhorn var ju inte helt oväntat... Och Amanda Larch är en duktig lärare och omtyckt av eleverna, måhända lite ung?. Winston Throwbridge, varför valde de honom? Och var kommer Harry och jag in i bilden?” Cassie tänkte högt för sig själv. Hon hade hoppat in som heltidsanställd vikarie under ett och ett halvt år då Lucy Lake var sjukskriven, var det tillräckligt för att kandidera till rektor? Och Harry, nog för att alla vet vem han är men han har aldrig arbetat på Hogwarts. Även om Cassie på alla sätt trodde att han skulle göra ett bra jobb där så var det trots allt lite oväntat...”Vem tror du vinner då?” frågade hon sedan Mike nyfiket.
”Jag tror inte det är någon som vet det säkert, jag tror det är ganska jämnt hittills... Jag skulle väl personligen säga att jag ser fördelar och nackdelar med samtliga kandidater. Flitwick tycker jag känns som den med bäst chans, jag kan tänka mig att många Ravenclawelever röstar på honom. Ja, jag röstade på honom...” Tillade han när Cassie tittade menande på honom. ”Han har varit på skolan i evigheter och det känns som det är hans tur att komma upp sig i rankingen nu. Snigelhorn har också varit på skolan länge, men han har inte varit lika omtyckt av eleverna som Flitwick är. Dessutom tjänar han inte på att Slytherin har två kandidater i valet. Även om de äldre Slytherineleverna kanske hellre röstar på honom än på Amanda Larch så gör nog inte de lite yngre det eftersom Larch är en mycket respekterad lärare om än inte så välkänd. Du själv är en av Hogwartselevernas favoritlärare. Säg inte emot.” Sa han när Cassie öppnade munnen. ”Jag hade exakt samma diskussion med Harry för ett tag sedan och på honom lät det som James och de flesta han kände på Hogwarts skulle rösta på dig. Däremot kan du förlora röster på att alla vuxna vet hur duktig du är på ditt nuvarande arbete och hur mycket du har kämpat för att få denna organisation på benen att de tycker du bör stanna kvar. Throwbridge är gammal och har erfarenhet. Han känns som ett typexempel på en rektor mer än någon av er andra. Han har erfarenhet av skolan även om han inte har varit lärare där, han har bland annat utvecklat GET-proven däremot är det knappt någon som känner till honom. Harry känner alla till och hans namn kommer ofta upp i sådana här sammanhang. Men han känns inte som något seriöst hot mot posten, med tanke på att han inte har någon erfarenhet av något liknande... Dessutom finns ju alltid möjligheten att folket gått ihop om en helt annan kandidat som vi inte vet om.” Han insåg att han pratat både snabbt och länge, och vände sig rodnande mot elden.
”Wow!” sa Cassie med ett leende. ”Du har verkligen tänkt på det där...”
”Tja, det finns många vinklar att se på ett problem när man är ensam i en tom lägenhet.” Han flinade lätt.
”Så du har flyttat nu? Vad hittade du för lägenhet?” Frågade Cassie, som hört om Mikes flyttplaner.
”Det blev en lite större lägenhet strax utanför London, jag kommer närmare jobbet nu i alla fall”, svarade han och gäspade stort. Klockan hade passerat midnatt medan de åt, pratade och hade trevligt och de bestämde sig för att gå till sängs. Cassie njöt i fulla drag när hon fick sova i en säng för första gången på många nätter, även om den slitna tältsängen inte var den bästa framstod den som ett himmelrike jämfört med lövbädden hon gjort sig i skogen. Det tog inte många minuter innan hon kunde höra Mikes tunga andhämtning som tydde på att han somnat. Han låg på andra sidan i tältet, som var ovanligt litet för att vara ett trollkarlstält. Bara ett rum på ca 15 kvadratmeter och ett litet badrum. Cassie kunde inte somna. Hon hade tagit ytterligare en bägare av trolldrycken innan hon gick och lade sig, och nu när hon slappnade av kunde hon känna hur det ryckte i hela kroppen när magin kom tillbaka. Dessutom tänkte hon på vad Mike hade berättat, att hon var en av kandidaterna till posten som rektor på Hogwarts! Hon visste inte vad hon skulle tycka... Året på Hogwarts hade varit underbart. Men som Mike sa, är det värt att lämna allt hon byggt upp under så många år?
Till slut somnade hon, i den lugnande tanken att Flitwick skulle komma att bli rektor, han förtjänar det och skulle sköta det på ett utmärkt sätt. Hon vaknade inte förrän många timmars obruten sömn senare, av ett skrik av chock. Hon rycktes ur sömnen och tittade på Mike som glodde på henne, men han hade lyckats kväva sitt skrik nu. Hon reste sig på sina fyra ben. Fan, fyra ben? Tänkte hon och tittade ner på ett par stora svarta vargtassar. Hoppsan! Där gick den hemligheten åt skogen tänkte hon samtidigt som hon förvandlade sig tillbaka. Hon tittade på Mike och log som om ingenting hänt. Det fungerade inte...
”Vad i helvete var det för någonting?” Sa han, fortfarande med ögonen uppspärrade av chock.
”En animagus?” svarade hon som om han var dum i huvudet. ”Men jag kan använda magi igen!” Tillade hon med så sprudlande glädje att inte ens Mike kunde låta bli att dra på munnen. Men han slutade hastigt igen och såg granskande på henne.
”Din animagus är en räv.” sa han. ”De är små och röda, denna var stor och mörkgrå.”
Kunde han inte sluta lägga sig i! Tänkte Cassie och stormade ut ur tältet och satte sig vid lägerplatsen. Morgonluften var sval och fuktig och lyckades kyla ner hennes morgonhumör. Hon tog en bägare av trolldrycken som var skyddad inuti en magisk sfär. När hon druckit ur den kunde hon inte längre vara arg på Mike, det var trots allt tack vare honom hon kunde förvandla sig till animagus igen, vare sig det var en räv eller en varg... Hon betraktade stillsamt Mike när han avvaktande smög sig ut ur tältet, redo att igen bli attackerad av en utskällning. Han såg så bekymrad ut över vad han sagt att Cassie inte kunde låta bli att resa sig upp och krama om honom. Hon viskade ett förlåt i hans öra och hon kände att han log. De satte sig bredvid varandra vid den slocknade elden.
”Förlåt.” sa Cassie igen. Och tittade honom djupt i ögonen. ”Jag borde inte blivit så arg...”
”Det är jag som ska be om ursäkt,” invände Mike. ”Jag borde inte anklagat dig sådär, men jag blev chockad...”
”Jag förstår...” svarade Cassie och vände bort huvudet. ”det är mycket du inte vet om mig...” Mike lade handen på hennes.
”Ja, det är väldigt mycket jag inte vet om dig... Det verkar inte vara många som vet så mycket om dig. Men om du tillåter skulle jag känna mig hedrad om du vill minska min ovisshet.” Hon kände hur han sökte hennes blick, men hon tittade ner på deras händer. Det lät så sorgligt när han sade det på det sättet, som om hon varit isolerad från omvärlden och vägrat ha mänsklig kontakt... Hon nickade sakta, men visste inte riktigt vad hon instämde i.
”Jag lade märke till något med din animagus... ögonen är tvåfärgade. Är det därför du döljer ansiktet med håret?”
Hon kramade hans hand och tittade rakt på honom. Ja, tänkte hon för sig själv han förtjänar det. Sedan drog hon undan luggen. Något hon bara gjort för en människa tidigare...

Superduperbra!
Spännande!
AWESOME!
Magiskt!
Jättebra!

Tack vare era snälla kommentarer kommer här ett kapitel till Insåg att jag måste skriva nu för jag ska lämna tillbaka datorn nästa tisdag:'(
Hoppas ni tycker om det!

Kapitel 8

Mike såg Cassies tvekan när hon lyfte handen upp mot ansiktet. Skulle han verkligen få ta del av hennes väl dolda hemlighet, han kände sig både stolt och lite, lite rädd.
Det första han såg när luggen var borta var ett isblått öga titta tillbaka på honom. Han hade haft rätt! Sedan insåg han att det kanske inte var färgen hon dolt, utan det långa ärr som löpte rakt igenom ögonbrynet och vidare över ögat. Hela ärret var ungefär en decimeter långt och hade en läskig rosa färg, såret som hade åstadkommit det var säkerligen ganska djupt och dåligt läkt. Mike förde varsamt upp handen för att känna på det, vaksam för att hon skulle stöta bort honom. När han följde ärret med fingret slöt hon ögonen, och han såg att det även gick över ögonlocket.
”Hur länge har du haft det här?” Frågade han henne stillsamt.
” Sedan jag var tio...” svarade hon.
”Varför har ingen tagit bort det? Det borde du ju klara av? Eller hur fick du det egentligen? Varför har det läkt ihop så dåligt?” Han kände att det blev många frågor på en gång och han ville inte att hon skulle tro att det var ett korsförhör. För att hon skulle förstå att han bara brydde sig om henne satte han sig närmare. Cassie verkade uppskatta gesten men tvekade innan hon svarade.
”Det är gjort med en mugglarkniv, och det borde gå enkelt att få bort men jag har alltid velat ha det kvar som ett minne. Att det läkt så dåligt beror på att jag höll mig undan utan att visa såret för någon medan det läkte.” Han såg på henne att hon inte tyckte om att prata om ämnet då hon hela tiden vek av med blicken då han sökte kontakt. Men han ville ändå fortsätta tills hon själv undvek ämnet, ville hon prata om det ville han finnas till hands, så han fortsatte ställa frågor.
”Varför höll du dig undan? Och om du vill ha kvar ärret, varför visar du det inte?”
”Jag var tvungen att hålla mig undan eftersom mamma och pappa låste in mig... Det var egentligen inte meningen att jag skulle dölja det, men första dagen på Hogwarts var det för att jag var nervös, och sedan när allt blev som det blev med skolan vågade jag inte avslöja sanningen av rädsla att förlora de få vänner jag hade.” Hon såg så olycklig ut och Mike fick tårar i ögonen av hennes historia. Nog att han vetat att hon var annorlunda när hon gick på Hogwarts, eftersom hon saknade elevhem och gick en klass över sina jämnåriga, men han hade aldrig tänkt på att hon kanske saknade vänner. Insikten fick honom att känna sig skyldig eftersom han hade inte gjort något för att förändra hennes situation. Hon verkade se hans vånda och log snett mot honom.
”Äsch, sluta fjanta dig, jag antar att jag inte byggde upp för kontakt heller? Och allt blev bra i slutet, och så levde de lyckliga i alla sina dagar...”
”Nej, men jag ville verkligen prata med dig. Men jag trodde du hade vänner, och du var alltid så upptagen...” han tänkte på hur hon alltid varit glad och trevlig när de hamnat i samma grupp på lektionerna, men hur hon på kvällarna alltid satt i ett hörn av sällskapsrummet omgärdad av tjocka böcker och långa anteckningar. Nej, när han tänkte efter var hon ingen man lade märke till och stiftade någon djupare bekantskap med. Han valde att byta ämne, trots att han kände sig feg som gjorde det.
” Du har inte berättat hur du fick såret än.” påpekade han försiktigt. Cassie såg värderande på honom, men insåg att har hon sagt A får hon säga B.
” Lova att du inte berättar...” bad hon. ”Det är bara Harry som vet. Men det hela började med att jag var ute på tomten och lekte, eller lekte gjorde jag nog inte, jag hade precis hört mamma och pappa prata om hur oroliga de var för att jag var en ynk. Jag var tio år och hade ännu aldrig visat prov på något som tydde på magi. Så jag var ute och försökte förtrolla allt jag kunde hitta. Vad jag inte visste var att grannkillarna, ett gäng mugglarpojkar stod och spionerade på mig på andra sidan staketet. De tyckte jag hade något skumt på gång och jag var deras favoritmobboffer. Just den dagen var jag så arg och ledsen att jag gick med på deras idé om ett slagsmål ute på gatan. När jag kom ut hoppade de på mig och började skratta åt mig som vanligt. Mina föräldrar var konstiga, jag gick inte i skolan och jag hade fula kläder. Dessutom såg jag ut som ett missfoster med mina ögon. Sedan helt plötsligt kom en kniv upp från ingenstans, killarna var väl runt elva år och det var jättecoolt att ha en fickkniv på sig i hemlighet. De höll fast mig medan deras ledare skulle skrämma mig genom att hota att amputera mitt öga. Han menade inte göra det, men någonting triggade honom och han slant med kniven över mitt ansikte. Jag blev så arg och rädd! Och i den stunden använde jag magi för första gången, och jag stod ensam med fem döda killar runt mig. Pappa låste in mig på mitt rum och sedan löste han problemet så ingen skulle få veta att det var jag. Pojkarnas föräldrar visste inte längre om att de hade haft söner...” Cassie grät när hon var färdig, och Mike kunde inte heller hålla tårarna borta. De satt länge med armarna runt varandra innan Cassie drog sig undan.
”Nu vet du lite mer om mig”, konstaterade hon. ”Nu är det din tur”

AWESOME!!
Kapitlet var jätte jätte bra!!!
Stakars Cassie!:,(

Va?? Men... Cassie? Va? Var det... Hennes första magi... Att... Mörda fem pojkar på en gång... Hemskt... Stackars Cassie...

Meeeeeera!

VERKAR JÄTTE SPENANDE MEN KAN INTE LÄSA DEN NU

Nu kommer äntligen mer! Har inte hunnit skriva förrän nu... Och nu sitter jag och sörjer att jag ska lämna tillbaka datorn imorgon, så jag vet inte hur ofta jag kommer kunna skriva
Men jag hoppas ni inte tröttnar! Detta kapitel är ganska tråkigt och långt. Men tror det behövs för att grunda historien, men jag lovar. Snart kommer den igång på riktigt! Hoppas ni har tålamod med mig

Kapitel 9

”Min tur”, frågade Mike förvånat. ”Det finns väl inget att veta om mig?”
”Och varför skulle det inte finnas det?”, frågade Cassie förbryllat. ”Nu har jag berättat nåt om mig, så nu är det din tur...” När han inte svarade fortsatte hon: ”Hur ser in familj ut? Var föddes du?” Mike tittade på henne innan han började berätta:
”Jag föddes i mars 1979 i centrala London. När jag var två var mamma trött på huvudstaden så vi flyttade till Brighton. Jag, mamma, pappa och mina två äldre halvbröder på mammas sida. Där fick jag senare en lillasyster, som du vet.” Cassie visste vem Mikes lillasyster Mathilda var, hon hade gått tre klasser under henne och vunnit schackmästerskapen på Hogwarts flera år i rad, nu arbetade hon på avdelningen för magiska spel och sporter. Hon nickade, och Mike fortsatte. ”Min mamma är mugglare och min pappa är trollkarl. Det är därför mina bröder inte gick på Hogwarts. Men mamma fick givetvis veta att pappa var trollkarl direkt när de började träffas, så det var inte chock och skilsmässa när jag fick brevet i alla fall... Sedan började jag Hogwarts och resten känner du till.” Här tystnade han, och Cassie rynkade besviket pannan. ”Jag vet troligtvis knappt någonting om dig, men om du inte vill berätta nu får jag väl reda på det lite i taget... Det är en lång resa hem.” Sedan ställde hon sig upp och gick in i tältet. Hon hörde hur han kom efter henne.
”Blev du sur?” Frågade han och lät ledsen, ”det är ju inte det att jag inte vill berätta, men det finns inget att berätta, och jag är inte bra på att berätta...” Cassie log mot honom.
”Varför skulle jag vara sur? Jag gick in för att packa ihop så vi kan förflytta oss en bit. Vill du inte berätta för mig så har jag all respekt för det.” Hon var allvarlig, men Mike såg tjurig ut fast då han märkte att Cassie inte skulle fortsätta konversationen hjälpte han henne packa. Efter ungefär en kvart stod de bredvid lägerelden, redo att ge sig av.

”Jaha, och hur gör vi nu då?” Frågade Mike. ”Hur långt orkar du resa? Och hur menar du förflytta dig?” Han hade inte tänkt på det problemet tidigare, och kände sig dum över att han inte tagit en kvast med sig till henne...
”Finns det mer än ett sätt att göra?” frågade hon med ett snett leende. ”Om du kan tänka dig att låna ut din kvast till mig, för jag tror inte det är en bra idé att låta Artemis bära mig hela vägen, så kan du väl transferera dig så kommer jag efter?” Hon fick det att låta så enkelt, men han ville egentligen inte släppa iväg henne nu när han väl hittat henne. Hon såg tydligen hans tvekan och lade huvudet på sned. Hundblicken, ja, han föll för det... ”Vart ska jag transferera mig då?” Hon såg förvånad ut över att han blivit övertygad så fort.
”Vi behöver ju inte hålla på allt för länge... Jag tror det är en bra bit kvar med skog, så kör på ca. åtta mil rakt västerut så kommer jag om ett par timmar.”
Han transfererade sig bestämd sträcka och fann sig stående i en skog, snarlik den de lämnat men här var det betydligt ljusare. Bara ett par meter iväg fann han en plats att slå upp tältet och han hann både fixa mat och eld innan Cassie anlände. Hon såg gladare ut än han sett henne på länge, och de högg snabbt in på maten så snart hon lämnat kvasten i tältet. När de ätit färdigt satt han och tittade på henne. Det var ovant att se henne utan luggen i vägen, hennes ansikte såg nästan mindre ut... Men hon var fortfarande söt, trots det hemska ärret. Cassie måste ha märkt hur han stirrat för hon höjde ögonbrynen.
”Vad är det?” frågade hon nyfiket. Mike kände hur han blev varm och kinderna blossade.
”Inget” svarade han undvikande.
”Nähä... Slipp då. Ska vi fortsätta med frågeleken? Vilken är din favoritfärg?” Mike överraskades av denna plötsliga humörändring, men funderade bara en liten stund innan han svarade.
”Mellanblå, som en varm molnfri sommareftermiddag ungefär.” Cassie nickade fundersamt, som om hon verkligen ville försöka se färgen framför ögonen, som om hon brydde sig.
”Nu är det din tur!” Sa hon sedan. Mike tvekade, det var så mycket han ville fråga. Men han ville inte göra intrång på hennes mest personliga...
”Vilken är din favoritfärg?” Frågade han sedan. Cassie såg nästan besviken ut.
”Mörk grön. Typ tallbarr fast med mer lyster... Men det var en tråkig fråga, ta en till. Fråga vad du vill.” Hon log förväntansfullt mot honom, det leende han aldrig kunnat stå emot. Men det var så mycket han ville fråga, han visste ingenting!
”Vad vill du att jag ska fråga då? Jag har känt dig i flera år, men aldrig lärt känna dig...”
”Du får det att låta som jag levt i isoleringscell... Men det är klart. Vill du inte så vill du inte. Och då fortsätter jag...” Hon hejdade sig när Mike öppnade munnen.
”Okej...” sa han medan han funderade på en fråga. Det fanns en fråga han ville ställa mer än något annat, men inte här och inte nu. ”Du vet hur min familj ser ut, men hur ser din familj ut då?”. Han var nöjd med frågan.
”Tja... du vet att jag tillhör släkten Black, med allt vad det innebär. Där av mitt namn, Cassiopeia Algenib Black.” , hon spottade ut namnet i avsmak. Mike hade aldrig hört henne säga det högt tidigare, enda anledningen att han visste att Cassie bara var ett smeknamn var när han hört Hermione använda det fullständiga namnet för att skälla på henne en gång... ”Både mamma, Vega, och pappa, Castor, var förstås från Slytherin. Fast mamma var faktiskt kusin med James Potter, tro det eller ej... Så det blev ett jäkla liv när jag inte kom i Slytherin. Men de kom faktiskt över det ganska fort och hjälpte mig istället. Pappa var tidigare dödsätare, men han var inte tillräckligt snabb tillbaka, så han blev dödad. Det blev mamma med, ett par år senare.” Hon såg inte ens ledsen ut över vad som hänt och Mike fick intrycket att Cassie verkligen behövde någon att prata med, och han kände sig stolt över att vara den utvalda. Mer än allt annat ville han ha Cassies tillit, om den fanns...
Medan de båda satt och funderade över livet med blickarna djupt in i elden kom en stor uggla flygande över dem och satte sig framför Mike.

A-W-E-S-O-M-E!!!!!!

Bra