Underytan. (Privat)

[Alexs gåva tar inte deras gåva ifrån dem utan mer "kopierar" den. ]

[aha :-), ändrade mitt inlägg nu]

Den unga kvinnan gick och han släppte sitt grepp om henne i samma stund som ambulansförarna kom inrusande. Strax efter dem kom polisen och Alex kravlade sig upp på fötter och började ta sig därifrån. Han hade ont, som han alltid hade efter att knät hoppat ur, detta var inte första gången. Efter om och men så började han skutta fram på ett ben, om någon hade sett honom hade han skämts men nu var han fortfarande osynlig. Han kunde se den unga kvinnan även om han enbart såg henne som en svag skugga, ta en plånbok ur en mans jackficka. Alex kände hur det knöt sig i hans mage. Trotts att han själv inte var något helgon, så hade han aldrig stulit något i hela sitt liv. Visst hade han ljugit och bedragit människor men om de var så dumma att de gick på hans lögner fick de skylla sig själva. Han behövde bara tänka på hur många gånger människor stulit ifrån honom för att känna avsky emot den unga kvinnan. Så slog det honom, det var henne han fått sin nya kraft ifrån. Rösterna runtomkring honom hade börjat avta. Innan hade de skrikit men nu var det mer som om de enbart talade i vanlig samtalston.
Sakta började han följa efter den unga kvinnan, visste hon i vilken fara hon var i?

Bella vände sig om och tittade sig omkring. Hon behövde lämna tunnelbanan. Hon joggade ut ur tunnelbanan, osynlig. Hon sprang ned till sitt egna hem, den gamla tunnelbanan. Hon hoppade ned på spåret och gömde sig under perrongen. Hon slöt sedan ögonen och stängde ute alla tankar, som hon inte orkade läsa. Hon öppnade dem och tog fram plånboken hon snott. Hon kollade innehållet, det fanns en bild, den var vikt på kanterna. Ett gammalt foto. Det var en bild på ett barn. Hon lät sitt lillfinger åka ned längs fotot. Hon suckade. En gång i tiden hade hon en familj. Nu hade hon bara dammråttor och en hård madrass som familj. Hon var ensam. Fullkomligt ensam. Hon fnös innan hon lade fotot i sin ficka. Hon lade sig på madrassen och kollade resten av innehållet. Några tusen lappar. Hon log nöjt.

Alex följde den unga kvinnan genom folksamlingen och mot den äldre tunnelbanan. Han såg hur hon hoppade ner på spåret och försvann. På något sätt hade rösterna nästan försvunnit helt nu. Han hade ännu inte haft tiden att utforska dem mer men misstänkte vad de var för några vilket gjorde honom ännu mer intresserad av den unga kvinnan. Det var inte vanligt att så många hade fler än just en gåva. De borde ha henne på sin radar men det var något med den unga kvinnan som fick honom att inte bara lämna henne. Sakta, ljudlöst tog han sig ned på spåret. Han insåg att vad han gjorde var dumt, hon skulle självklart bli rädd och rädda personer var farliga.
”De där är inte dina”, sade han då han såg hur hon höll upp några lappar.
Ena handen kramade han runt den mörka pistolen han hade bak i byxlinningen. Han hade låtit osynligheten gå.

Bella hoppade till. Det var mannen som hon försökt ta sig in i.
"Det har inte du med att göra" sade hon kyligt. Vem var han? Hon gömde pengarna i sin ficka. Hon hade inga andra pengar, vart skulle hon skaffa pengar om inte att stjäla?
"Försvinn!" hon var inte på humör för att didkutera.
Hon tittade ilsket på främlingen.
"Försvinn sa jag!" Hon väntade på att han skulle försvinna. Hon rörde sig inte ur fläcken, utan satt kvar.
Hon tänkte inte låta sig bli övertalad av någon dum människa.


[förlåt för kort. Satt på bussen...]

Fientligheten var inte vad han hade förväntat sig utan enbart rädsla. Den unga kvinnan med det blonda, långa håret, de blåa ögonen skrek enbart till honom. Vad hade han förväntat sig?
”Visst, visst men det är din begravning”, muttrade han och började röra sig därifrån.
Handen hade lämnat den svarta kalla pistolen i linningen. Hon hade rätt, vad hade han med saken att göra? Absolut ingenting var svaret. Det var inte hans sak att lägga sig i men trotts det hade han gjort det. Han hade förföljt den unga kvinnan. Förföljt, ordet fick honom att låta som en stalker.


[Tycker jag inte alls, Alldeles lagom!]

Begravning vad snackade han om.
"Begravning? Vad snackar du om?" frågade hon, det lät som ett stort skämt. Hon satt kvar, och väntade på om han skulle svara. Hon drog handen genom håret och försäkrade sig om att hon hade kvar pengarna i fickan. Hon suckade.
Sen när skulle hon ha en begravning.

[blev det för kort xD]

Han vände sig om emot henne igen.
”De kommer hitta dig om du inte är försiktig och det kommer bli din begravning.”
Alex röst var inte mer än en viskning. Han hade börjat få en huvudvärk.
”Hur får jag bort rösterna? Är det tankar?”
Då det inte var någon mer än dem i närheten hade rösterna tunnats ut och tystats ned men deras eko verkade sitta kvar i hans huvud. Sakta förde han händerna till huvudet, försökte banka ut dem men visste redan då han började att försöket var för jävels.
”Du borde byta ställe, det kommer krylla av dem här runtomkring. Det finns dem som känner av våran närvaro.”

"Röster? Vem är du?" Frågade hon innan hon tog ett djupt andetag.
"Detta är mitt hem. och dom skrämmer mig inte. Jag har mina metoder" sade hon och reste sig upp och lade armarna i kors.
"Jag skulle ju dock kunna ta mig in i någons hem...." hon tänkte högt.
"Följde du efter mig?" Hennes röst lät kylig. Hon ställde många frågor som hon ville ha svar på.
"Dem hittar mig aldrig här.." Hörde hon sig själv säga.

[...]