Army, War and Hard firendship. (Rollspel för erfarna)

Åh, du kan nog vänta till imorgon också om du har lust. ^^

Jag vet inte hur den blev, men det här är så mycket jag orkar med.


Namn: Evangeline Isabella Stryder
Smeknamn: Eve
Kön: Kvinna
Födelsedag: 8 maj
Ålder: 15 år
Etnicitet: Halvt fransk, halvt engelsk
Utseende: Evangeline har mörkrött, långt hår som går i vågor ned till revbenen. Oftast uppsatt i en fläta nedför ryggen. Hon är 1.65 cm lång och slank med smala axlar och höfter. Gröna, stora ögon med brett mellanrum och rak näsa och blekrosa läppar. Hennes hy är väldigt ljus, vit, typisk överklasshy och har ytterst få fel. Hon har höga kindknotor och smala käkar.
Personlighet: Evangeline är väldigt tystlåten. Det är inte så att hon är osocial, men hon är mycket blyg, hennes uppseendeväckande hårfärg försvårar hennes egentliga natur då många av någon anledning misstar henne för någon med stort självförtroende och många vänner. Hon har inga vänner, eftersom hon är svår att prata med blir de uttråkade lätt. Hon gillar att studera andra och sitter ofta och målar av det hon ser. Hon hoppas på att bli en konstnär. Hon är hyfsat smart och kan ta hand om sig själv.
Födelsestad: Född i Sommiéres, en liten stad i södra Frankrike, flyttade till Bono för några få år sen.
Familj: En far och en mor, båda från gamla adelsfamiljer, hade en yngre syster som drunknade, då orkade hennes föräldrar inte ha henne hemma, de blev så deprimerade att de skickade iväg henne till Bono.
Största rädsla: Att hennes föräldrar ska dö, precis som hennes syster gjorde.
Dröm: Att bli en konstnär, att bli mindre blyg.
Ev. Status*: Helmänniska
Ev. Kärlek (kan vara en framtida kärlek) : -
Ev. Djur**: -
Övrigt: Har en ganska dålig engelska och känner sig inte hemma i USA.

^ Snygg mall. 8D I'll just start... yeay. x3

--

Objekt 12892, aka Candie Cheng eller CC, reser sig från bänken hon och resterande del av mutanterna på barnhemmet beslagtagit vid början av den obligatoriska "ute-tiden". Vilket betyder att alla olika folkslag som finns tvingas till att vara ute en hel timme. Till och med de få vampyrer som finns tvingas ut, men dessa håller sig så nära utgången som möjligt under ett tak som är precis bredvid ungefär. I närheten hänger varulvarna som är fler än mutanterna som ändå är en grupp på cirka ett dussin personer. Sedan kommer halvmänniskor och människor som är mer än hälften av barnhemmets befolkning. De vuxna är väldigt bestämda på att de inte ska blandas - fast det struntar de flesta i när de vuxna inte längre ser och det är just därför Candie rest sig och är på väg rakt mot de så gott som instängda vampyrerna. De kan behöva att muntras upp.

((Må så vara att det är en usel början, men det är en början. XD))

Evangeline är ensam. Hon är så ensam att hon känner sig tom. Hon håller krampaktigt i sitt teckningsblock när hon går ut på gården för att tillbringa en timme ute, lika ensam som hon varit där inne. Hon brydde sig inte egentligen, hon lät sig hunsas runt och följde alla regler. På det sättet klarade hon sig utan uppmärksamheten. Hon satte sig på en bänk och drog upp benen under sig så att hon satt i skräddarställning. Sedan satt hon bara där och iakttog. Iakttog allt som hände på gården. Fascinerat betraktade hon vampyrerna som stod tysta och stela nära ingången. Sedan vände hon blicken mot hennes favoritmodell, en liten flicka med fantastiskt utseende. Varenda gång hon försökte fånga flickans natur gled den henne ur händerna. Evangeline var ganska säker på att hon hette Sophia och att hon hade bott på barnhemmet sen hon var väldigt liten. Hennes spinkiga kropp antydde hur som helst en uppväxt som saknade ordentligt med mat. Hon började ivrigt skissa på det gräddvita pappret och hon sjönk snabbt in i sin egna värld.

((Oj då, lite tempusändringar, sry...))

((Förlåt mig!! Men har haft mycket skola och ingen ork att logga in på mugglis senaste veckan. Förstår att någon annan fick ta min plats c: ))

Himlen är mörk av moln, verkar vilja anpassa sig till Felix sinnesstämning. Lika bra det, solljus skulle bara kännas som ett elakt skämt, en liten strimma av hopp där det inte fanns något.
De är dömda, allihopa, han vet inte ifall de andra vet, men så ligger det till. Krigets skugga hänger över barnhemmet, märks i de tunna portionerna av mat, det plötsliga sinandet av skänkta kläder och historierna, de om barn som skickas ut i krig vid tio års ålder, i en vandaliserad värld som finns alldeles utanför barnhemmets gränser.
De kommer att behöva "dra sitt strå till stacken", eller "bidra till landets säkerhet", vad det än kallas så är innebörden densamma. De ska skickas ut i krig. Han vet inte när, hur, var, men att det kommer, det vet han.
Felix stirrar mörkt ut mot grupperna av barn i olika åldrar, vissa närmande sig det vuxna livet. Vem som helst kan dö, en stor del kommer att dö.
Evangeline, som sitter ensam med sitt block och omger sig av en liten folktom bubbla, vid gränslandet för hel- och halvmänniskogruppen, bredvid honom men ändå inte.
CC som studsar runt och försöker muntra upp alla, med sin envisa tro på sitt paradis, hon som egentligen inte är en människa längre, men som ändå beter sig långt mänskligare än många andra.
Ryan, så otroligt rädd för att anses vara fel, med märkena på sin arm som blir fler och fler, de som ingen talar om.
Någon annan av alla dessa människor, vars namn inte ännu etsat sig fast på hans ögonlock, dunkandes när han sluter sina ögon. Inga känslor, inga band, det är bäst så.

Ryan gillade att vara ute i den friska luften. Trotts att himmeln var mörk bar han solglasögonen som gjorde att dagsljuset inte var så farligt att uthärda. Även om han inte brann i solen eller skadades så påverkade ljuset hans ögon, fick dem att svida och klia. Den friska luften verkade få hans sinne att lätta något även om han hela tiden hade den gnagande känslan inom sig. Han kollade runt bland de andra halvmänniskorna och fnös till lite. De trodde att de var så bra men han visste bättre, han visste att de var lika mycket monster som han själv. En kylig vind smekte om hans mörka hår. Det fanns något i luften, något var på gång.
Likt alla de andra hade han hört viskningar om kriget, hört viskningarna om att det var just dem som skulle skickas iväg till fronten. Det viskades om någon mästerplan som skulle få dem att vinna kriget.
Han hörde stegen innan han såg och luktade henne. Doften av människa stack ut även om det fanns dem som enbart var människor på barnhemmet. De var inte vanliga men de fanns dem som Evangeline och Felix. Denna människa, kvinna hade en svag parfymdoft av vanilj. Stegen indikerade att hon var en kvinna med auktoritet. Då hans ögon föll på henne visste han det. Hon vandrade upp till dörrarna där vampyrerna som stod och tryckte skingrades. Utan att ens kolla på dem gick hon fram till dörren, öppnade den för att sedan gå in och stänga den efter sig.

Candie, och ett par andra mutanter, står och pratar med vampyrerna och Candie lyckas faktiskt få ett par av dem att ljusna lite. Men när hon hör stegen, och ser i ögonvrån hur Joel stelnar och vänder blicken mot vad det som har en hotfull stämning över sig. Det är faktiskt vad Candie får för känsla av kvinnan med det väldigt simpelt mörka håret. Med tanke på stegen, hade Candie väntat sig någon sorts explosiv rött eller något liknande. Fast icke, hon är snarare en samlad kvinna än en aggresiv kvinna. Alla de mutanter runt omkring CC, och CC själv, halvt om halvt stirrar efter kvinnan när den okända kvinnan gått in.

Evangeline såg skrämt upp då hon hörde de bestämda stegen. Det var något med hur människor gick som gjorde att man kunde ana vilken sorts människa det var. Det här var en självsäker person. Mörkt kastanjefärgat hår, solbränd hy från långa dagar utomhus och gnistrande isiga ögon. Evangeline kunde inte hjälpa sin konstnärliga sida som förtvivlat gärna ville måla av den här främmande fågeln. Hon nästan slet upp nästa sida, aggresivt, väldigt olikt den vanliga Evangeline. Hon började snabbskissa håret, det som var flyktigast och som försvann om man inte målade ned det. Hon gav inte en tanke åt att fundera på vad kvinnan gjorde på barnhemmet. Dock gav det henne en chans att blicka ut över resten av barbhemsbarnen. Där var Felix, Ryan och CC, så olika, men ändå med något som gjorde att de hörde ihop. Hon kände sig dragen till dem, hon målade ofta av dem och deras olika sinnesstämningar. Hon ansåg sig ganska bra på stt läsa av folk, men de tre var svåra på olika sätt, men alla lika oförutsägbara.

"Trubbel." Säger en röst bakom CC som känner igen rösten som Fanny. Men Candie har själv fått syn på Evangeline. CC kan de flestas namn och när hennes minne sviker så kan Fanny precis allt. Hon har ett perfekt minne och hög intelligens. Vilket i princip är hennes muterade förmåga då inget annat hamnat efter för den delen heller. Iallafall, CC betraktar flickan med det röda håret. Trots ett öppet intresse så har CC faktiskt aldrig socialiserat med Evangeline. Inte heller Ryan eller Felix som då, med Evangeline, är tre personer utanför henne mutantkrets som hon faktiskt och ärligt är något intresserad av att lära känna.