Rolla. Nu. Spenc. >:3

(Du får nog fortsätta, för jag är lite medvetslös just nu. Cx )

(Oh, right. Ehe o.o)

Grantus vägrade fortsätta och stannade när jag manade på honom till åtminstone trav. Så jag hoppade av och närmade mig den stupade draken på egen hand. Grantus gnäggade och trampade oroligt på stället.
Försiktigt, och på min vakt, undersökte jag om den var död eller bara medvetslös. Jag kom fram till det senare alternativet och blottade pilen i ljumsken. Det var Mirandas pil, då hon ristat in ett M i träet.
Vad skulle jag göra? Skulle jag låta den dö...?
Jag bet mig i läppen. Nej, det ville jag faktiskt inte. Så jag gick tillbaka till Grantus och hämtade örter, ett stort löv och lite rep. Sedan började jag försiktigt läka såret. Utan att egentligen tänka på vad som skulle kunna tänka när den vaknade...

(^-^)

Det kittlade. Det kittlade något oerhört faktiskt. Med ett stönande öppnade jag ögat och betraktade omgivningarna.
En häst trampade runt för sig själv en bit bort. Vart var dens ägare? Var jag död? Med en ansträgning lyfte jag framtassarna och studerade dem. Den ena var fläckfri, men den andra var röd av torkat blod. Var det mitt blod?
Eller hade jag jagat? Plötsligt kom jag ihåg allt och lyfte huvudet för häftigt. "Aj...", grymtade jag när huvudvärken dök upp och lyfte huvudet en aning lugnare denna gången.
Den brännande smärtan i ljumsken hade ersätts av en kittlande känsla tack vare ett konstigt löv. Jag rynkade pannan och spetsade lövet på en klo och lyfte bort det. Där under fanns inga täcken på skador förutom ett blänkande rosa ärr.
Vem hade gjort det här? Jag kikade på hästen. "Förmodligen din ägare, va?" frågade jag hästen som frustade skrämt till svar. 'Knooorr...' Jag höll mig för min tomma mage. Bredvid mig låg köttet i en prydlig spyhög. Jag sneglade på hästen och blottade tänderna i ett flin. Sakta, för att inte skrämma den reste jag mig upp och började smyga mot den.

Jag duckade snabbt för att inte få drakens ena tass i huvudet. Den hade tydligen inte sett mig än, och en lättnad steg i bröstet. Kanske skulle jag kunna komma undan obemärkt? Jag plockade upp lövet från marken som skulle kunna återanvändas och ryckte till när draken pratade.
"Förmodligen din ägare, va?"
Jag kollade på den. Min ägare? Nej, hästens ägare. Jag förstod vad den höll på med. Den siktade in sig på att döda och sluka i sig Grantus!
"Hey!" ropade jag, försökte avleda den.

Ytterligare en chans att få huvudvärk. "Va?" utbrast jag och snurrade kvickt runt för att upptäcka en människa. Hon såg ganska ung ut, men vad visste jag? Jag spände käkarna och morrade dovt för att visa henne vem som bestämmde. "Vem är du?" morrade jag hotfullt och svängde med svansen.

Jag tvekade. Tog automatiskt ett steg bakåt och kände hur hjärtat slog fortare när draken morrade.
"J-jag...", stammade jag, ingen aning om hur jag skulle fortsätta. Istället började jag om på nytt, "Låt bli min häst!"

Jag måste erkänna att jag blev rätt paff över människans svar, men jag kom snabbt till sans. "Din häst? Jaha, ja. Det här är min grotta så då ska väl du hålla dig borta från den", morrade jag och reste mig på bakbenen så att jag blev nästan dubbelt så stor. Jag förstorade effekten genom att breda ut mina vingar också. Jag hoppades att hon skulle lägga märke till mitt stora ärr tvärs över den ena och tro att jag hade kämpat många strider. Och vunnit.

Jag svalde, osäker på vad jag skulle göra.
"Om du nu har glömt det, så hade du faktiskt ett sår i ljumsken. Jag läkte det. Utan mig hade du förblött", sa jag, "Man attackerar inte sin räddare", min ton var förnuftig och viktig.
Sakta vandrade min blick över drakens kropp. Märkte ärret över ena vingen.

Hennes uppkäftighet började verkligen göra mig förbannad. Men hon hade så klart rätt. Det var en av forndrakarnas främsta regler. Jag suckade och fällde ihop vingarna. "Visst. Men stick härifrån nu. Innan jag ändrar mig", morrade jag, fortfarande med tänderna blottade. Sedan vände jag tvärt om och lunkade in i mörkret i min grotta utan att se efter om hon följde mitt råd eller inte.

(En fråga bara, hur stor är draken egentligen? c

Jag stod frusen för ett ögonblick men lydde drakens råd. Sakta gick jag tillbaka till Grantus, vände mig om många gånger för att se till att den inte gjorde någon sorts tyst attack.
Jag smekte Grantus mule och kliade honom i pannan. Det var nog inte egentligen såhär jag ville att det skulle bli, men jag har i alla fall pratat med en drake. Något inte många har.
Skulle jag stanna kvar, men på avstånd? Studera den, lära sig mer? Tanken lockade.