Murderer on the run

[Skrev jag något dumt? Tystnaden gör mig nervös xD]

Jason hörde likt alla andra signalen som indikerade att skoldagen var över. Sakta reste han sig ifrån sin plats men då han såg hur Gertrud, deras lärare närmade sig honom snabbade han på stegen. Han hade ingen lust att prata med henne, lika liten lust som att prata med psykologen hans pappa velat skicka honom till, lika lite som han ville prata med kuratorn.
Istället skyndade han sig hem så han kunde fly alla blickarna, de medlidande blickarna och de andra som trodde att det var hans fel. Alla hade gillat Oliver, alla hade vetat vem han var och då misstankarna vänt sig emot Jason hade alla eller i alla fall många inte ens tvivlat på att det kunde vara han. Varför förstod han inte för han var inte någon aggressiv typ utan alla verkade fatta fördommar för att han oftast var tyst och efter branden hade alla undvikt honom.
Han öppnade dörren till det stora, tomma, tysta huset. Nej, inte tomma rättade han sig men det kunde lika gärna säga. Det första han gjort efter sparkat av sig skorna, tagit av sig jackan och hängt upp väskan på sin krok var att gå uppför trappan. Öppnade dörren. Tv:n var på, samma kanal som han hade lämnat på. Det luktade unket där inne men han hade inte fått städa för henne. På nattduksbordet stod fortfarande frukosten, orörd. Kaffet hade kallnat, äggen hade kallnat och brödet hade blivit torrt.
”Jag är hemma nu”, sade han mjukt till kvinnan i sängen.
Hennes döda ögon, döda ansikte rörde inte en min. Hans mamma hade tappat enormt mycket vikt de senaste veckorna. Det hade varit några jobbiga veckor för henne men en del av honom var arg på henne för att hon hade försvunnit så.
”Jag gör lite mat, vill du äta nere i vid bordet idag?”
Hon svarade inte, utan låg enbart på sängen som inte hade bytts sedan Olivers död. Han gick därifrån medveten om att hon inte skulle röra maten han gjorde till henne men som han ändå gjorde.

(Sorry, jag var ute. XD)

Angelica hör precis som alla andra skolklockan, men hon gör ingen rörelse för att ta sig upp. Gälla röster, skrikande, skrattande, pratande, ljudliga röster ekar genom klassrummet och fortfarande i korridorerna utanför. Angelica sitter där och pillar sina lösnaglar, naglarna hon ändå helst inte skulle vilja ha. Men vad gör man inte för status? Till slut tittar hon upp från sina rosamålade, glittriga och fixade lösnaglar och ser på whiteboarden där det så vackert står morgondagens läxa, som Angelica ändå inte kommer göra. Angelica plockar upp läderväskan som ligger bredvid hennes stol, lägger ned blocket och pennorna. Fast längre än så tycks hon inte komma då hon inte orkar resa sig och åka hem. Inte hem, inte idag, inte nu. Angelica rycks upp ur "dagdrömmarna" av att lärarinnan återvänder in i rummet och Angelica reser sig klumpigt upp från stolen.
"Angel-" Säger lärarinnan, men...
"Måste gå." Avbryter Angelica och rusar förbi henne med väskan i handen. Hon vet inte riktigt, men just idag så känns allting så mycket tyngre än igår. Som om svart just blev svartare än vad det redan var om det nu var möjligt att det kunde bli så. Angelica rycker ut sin mörka skinnjacka ur skåpet och drar på sig den över den avslöjande magtröjan. Hon bryr sig inte i om det är kallt, så länge de populära gillar det, så länge hennes gäng gillar det. Då fungerar det, då har Angelica något att göra. Angelica suckar djupt och går ut på parkeringen där hennes storebror Magne står och väntar vid sin bil och han höjer handen mot henne. Angelica tänker inte så mycket på vad hon gör, men det blir en lätt kram innan hon sätter sig i bilen och Magne följer hennes exempel. Han gasar på, det är tyst i bilen men inte hemma. Hemma skriks det och pratas det. Angelica lyssnar inte, hon drar av sig klackskorna vid dörren och springer ned till sitt rum i källaren där hon drar på musik på hög volym, och sjunger med i låten som är just nu: Flowers for a Ghost av Thriving Ivory.

Rory är bland de först att komma ut ur klassrummet när skolklockan ljuder för alla klasser. Inte för att det är sådär jättemånga, men ändå. Just idag orkar han inte vara inne i klassrummet mer, men när brukar han någonsin det egentligen? Med stora, snabba kliv tar Rory sig fram genom folkmassan som skapar trängsel i hela korridoren, och lyckas tillslut ta sig fram till sitt skåp, där det nästan är tomt på människor. Ja, det vill säga, ända tills Rory själv kommer dit och tjejerna börjar välla fram som en bisvärm. En låg suck låter sig höras från Rorys läppar, men inte verkar det göra något, för i nästa sekund har han kysst en blond tjej han inte "varit" med förut, och de går hand i hand ut på skolgården medan resten av tjejerna stormar iväg och försöker hålla gråten tillbaka. Det hela är så komiskt att Rory börjar skratta åt det.
"Vad är det?" Undrar tjejen, Amanda, med en silkeslen ton. Rory rycker på axlarna och ler.
"Inget haha. Kan vi dra till dig? Palla var hos mig" svarar han med en lätt blinkning.

Jack går snabbt ut ur klassrummet så fort klockan ringer, och går sedan i exakt riktning mot sitt skåp där hon snabbt sliter ut sin gamla, svarta vinterjacka.
Men hon har aldrig brytt sig om att köpa en ny. Hon vill inte slösa pengar på någon fånig jacka när hennes gamla fortfarande passar.

När hon lagt i alla böcker och mappar hon behöver i sin väska stänger hon skåpet och bokstavligt flyr ut från korridoren så ingen av de "populära" börjar tjafsa om att hon behöver en ny jacka.
De vet inte hur hon har det hemma. Deras föräldrar kanske är stylister eller något, men Jacks mamma har inga pengar. Och hon vill som sagt inte slösa de få pengarna de har på någon jacka som hon ändå inte kommer ha användning av länge till, eftersom våren ändå snart är här.

Hon lyckas småspringa förbi de populära utan några ord kastas mot henne, men hon får istället några äcklade blickar slängda mot sig.
Det är inte mitt fel att jag har en arbetslös mamma, bitches. tänkte hon förargat medan hon svängde av på vägen.

När hon kom hem några minuter senare låg hennes mamma fortfarande på soffan och tittade på TV.
"Hej gumman." Sa hon med sin svaga röst.
"Hej." Svarade Jack och fortsatte sedan. "Vill du ha något att äta?"
"Det är bra." Svarade hennes mamma och vände sig till tv;n igen.
"Jag går ut på en promenad." Sa Jack sedan och hennes mamma bara nickade till svar.

Jason flydde, han klarade inte av det längre. Huset, kvinnan på övervåningen som sakta höll på att svälta ihjäl. Alla minnena, korten som satt på väggarna med den lyckliga, leende familjen. Han slog av plattan, slängde ned spagettin i en skål tillsammans med köttfärssåsen och ställde in allt i kylen. Vad spelade det för roll om han inte gick upp med maten, hon skulle ändå inte röra den. Jason hade försökt allt men inget verkade fungera. Frågan var väl varför han brydde sig, då polisen misstänkt honom hade hon gjort de också. Hon hade inte trott orden han ordat, det hade han tydligt sett i hennes nu döda ögon.
Jason hade inte sett sin far på han visste inte hur länge. Hans far som innan varit på sjukhuset nästan hela tiden hade nu börjat sova där, eller det var i alla fall Jasons teori. Kanske undvek han Jason medvetet. Jason var trotts allt utseende mässigt mer eller mindre en kopia av Oliver.
Han brydde sig inte om att det regnade ute, han var bara tvungen att ta sig därifrån. Huset höll på att kväva honom. Flera nätter i rad hade han vaknat av att han inte kunnat andas. Det hade inte enbart inträffat under nätterna utan ibland fick han anfall då han inte kunde andas, de kändes som om det inte fanns någon luft kvar åt honom. Först Alexandra och sedan Oliver och båda gångerna hade man skyllt på honom. Vad hade han gjort för ont?
Regnet fick hans hår som vanligtvis stod lite åt alla håll att lägga sig platt emot hans panna. Det var nästan inget folk alls ute vilket inte förvånade honom. De flesta verkade avsky regn men han gillade det. Vädret stämde för en gångs skull överrens med hans humör. Stegen styrde sig emot skogen om man nu fick kalla det för skog, snarare en dunge. Jason definierade skog med att man kunde gå och gå i flera dagar utan att stöta på civilisation men det fanns inte många som delade hans idé. Det fanns många minnen i skogen också om inte fler men luften där ute räckte till honom.
Han slog sig ner på en urgammal halvrutten bänk som stått där så länge Jason kunde minnas. Vätan trängde sig igenom hans byxor, både vid rumpan och på låren. Jackan som annars var blå såg nästan svart ut.

Jack går snabbt ut ur lägenheten ut till trapphuset efter hon tagit på sig sina skor och sin jacka.
När hon gått ner de tre våningarna kom hon äntligen ut. Det regnade, men hon brydde sig inte så mycket. Varför skulle hon? Hon hade ändå så mycket att tänka på att vädret var hennes minsta problem.

Hon svängde av i riktning mot den lilla skogen i utkanten av staden. Där hade hon varit med de andra många gånger. Innan branden alltså, nu går hon bara dit när hon har för mycket i huvudet. Som nu.
Hon kommer in i skogen och tittar sig omkring. Det var länge sedan hon var i den lilla skogen sist. Det kändes annorlunda, men ändå så vanligt på något sätt.

Hon började gå längre in i skogen fram till bänken där hon egentligen hade väldigt många minnen, minnen som just nu var den sämsta tidpunkten att komma ihåg.
Hon gick något steg närmare när hon såg att det redan satt någon där, och hon visste direkt vem det var; Jason.

Hon vände sig snabbt om och började snabbt gå där ifrån innan han märkte henne, men självklart fastnar hennes fot i en trädrot som sticker upp från marken, och hon ramlar rakt ner på marken.
"Skit."

[Limone? O.o Avskyr att det inte funkar med radindrag på denna sida. ]

Jason ryckte till då han hörde något. Han såg den mörkhåriga flickan ligga raklång på marken. Det var ingen tvekan om vem det var. Alla gångerna de hade umgåtts, pratat och skrattat tillsammans men det var länge sedan. Det hade varit som om Alexandra varit deras gravitationspunkt och utan henne hade de glidit isär, på samma sätt som månen för varje år gled ifrån jorden med 3,8 cm.
Han borde inte låtsas om henne. Precis som han hade försökt att ignorera dem andra tre och lyckats det senaste halvåret. Tänk om det var just Jacks fel att Alexandra inte levde. Jason kunde inte skylla på någon, han trodde sig veta vems felet var, hans. Han hade trotts allt bråkat med henne kvällen innan. Ord hade språkats som inte borde ifrån båda håll men det var försent att rätta hans fel nu, hon var borta.
Sakta började han maka sin väg emot Jack.
”Är du okej?” frågade han med sin något mörka röst.
Han hade genomgått målbrottet, vilket han var otroligt glad över. Att rösten åkte bergochdalbana var inget han direkt uppskattat och skratten det gett upphov till var inte den sortens uppmärksamhet han ville han. Han föredrog att inte få någon uppmärksamhet överhuvudtaget.

(Shit, sry! Jag har ett annat roll där min char heter Limone... Blandade ihop dem xD)

Jack sätter sig upp och ger Jason en snabb blick. Det var faktiskt riktigt länge sedan hon ens sett honom. Men hon känner ändå igen honom, de där gyllende ögonen som förut var så fulla av liv, men som nu är tomma.
"J-jag är okej." Ljög hon snabbt. Hon hade visserligen inte gjort illa sig när hon ramlat, men hon mår inte bra psykiskt, det har hon inte gjort sedan branden.
Hon ställer sig upp och försöker sopa av det mesta av smutsen från sina jeans.

[Haha, ingen fara. Sådant händer den bäste. =)]


Jason hörde sina egna ord eka tillbaka emot honom. Jag är okej, jag mår bra, jag behöver inte prata om det, jag vill inte prata om det. Självklart hade ingen trott på hans ord, ingen hade lyssnat på vad han velat. Oliver hade det men nu hade han ingen. Oliver hade vetat om hans hemlighet, den mörka som ingen visste. Ingen längre.
Jason nickade mot Jack även om de tydligt att det var en lögn. Varför skulle han bry sig? Frågan ställde han enbart för att det var just det han gjorde. Hon hade varit hans vän och även om de inte talat eller sett varandra sedan branden räknade han henne fortfarande som en vän. Det var svårt att inte göra det och likadant var det med de andra två. Trotts det så började han känna att skogen, som bara för några minuter sedan hade känts helig, hans på något sätt var för trång. Jason kunde förstå hur en med klaustrofobi kände sig då hen blev instängd i ett litet utrymme. Utan att säga något vände han Jack ryggen, det var tydligt att hon ville ha att göra med honom lika lite som han ville ha något att göra med henne.
”Vi ses”, muttrade han och började gå.

((AlexZz, LunaLovegood1... Hej c8 ))