Månbarn, skuggornas flycktignar.

(Nån gång under mitten av 1700-talet eller början av 1800-talet typ, men vi kanske bara borde köra på
Ska lägga mig nu, så vill ni att jag ska göra första inlägget får ni vänta tills imorrn, men om någon av er vill göra det så är det helt okej )
Edit: Någon som kan skriva något hör under satt jag kan börja rollet?

[inte särskilt bra första inlägg, inget tempo men det skiter jag i. Btw, kläderna i min mall stämmer inte in med århundradet men låtsas att kläderna inte står med. KAnske ändrar sedan om jag kommer på vad han har för kläder. ]

Ramuh stod utanför den lilla staden, den hade inget direkt skydd emot inkräktare men vem skulle vilja ta den staden? De hade absolut inget av värde, inget av intresse förutom för de som bodde där. Några få facklor lös upp några få delar av staden medan inne i husen som stod ganska tätt kunde han skymta små gaslampor i fönsterna. Han vågade sig fram, som om någon eller något skulle kunna skada honom. Ifrån att smyga sig fram mellan träden gick han nu självsäkert fram längst landsvägen. Han tog sig in på det lilla värdshuset som skylten utanför indikerade att det var. Ljuden av muntra män och kvinnor hördes ifrån ett gemensamt underhålls rum. En ung kvinna kom fram till honom.
”Kan jag hjälpa dig med något, herrn?” frågade hon och fladdrade lite med ögonfransarna.
Ramuh log emot henne, drog lite i sin mörka rock som skyddade emot väder och vind.
”Jag skulle vilja ha ett rum”, sade han med sin brytning som verkade få små flickor att le sådär finurligt emot honom och ge honom allt han ville ha.
Vingarna dolde han under sin kläder. Han hade bundit dem hårt med ett bandage runt sin kropp så att de inte skulle synas. Efter alla år hade han lärt sig att människor inte gillade fjädrar.
Den unga kvinnan som inte var mer än en ung flicka i Ramuhs ögon nickade och försvann. Själv stod han kvar och väntade.

Natalia tar några springande steg och är snart ute ur den täta skogen som omringar den lilla staden där hon för det mesta håller till. Hon rör sig försiktigt igenom skuggan och undviker gatlyktor, hon vill inte bli sedd. Ganska snart dyker det dock upp en man bakom henne.
-Godafton lilla vän, säger han med ett vänligt leende.
-Hej, mumlar Natalia och drar skyggt sin svarta kofta tätare om sig.
Mannen ler och vandrar vidare varteftersom Natalia skyndar sig vidare igenom staden. Den är liten, fallfärdig och har inte mycket. Men det är därför hon trivs här, inte för mycket ljus, ingen vet vem hon är, här vet man knappt att sånna som honsjälv existerar.
Natalia stannar utanför de stora portarna tillhörande en vit Herrgård. Tyst som en mus öppnar hon dörren och smiter in.
Den annars så knarrande trappan ger inte ett ljud ifrån sig när Natalia med snabba steg springer uppåt.
(Jättekort, och jag vet att det inte blev så bra men jag gör lite sjusteringar senare)

felicias klänning fladare i vinden hon såg mot strärnorna och log hon älskade stjärnorna de var så vackra. Felicia klätrade upp till sin trädkoja och satte sig vid fösterglugen hon såg stjärnorna tydligare. Hon suckade och tänkte på sin hemby som bran för många år sen

[Jag hoppar detta roll, delvis för att jag har så många andra, delvis för att det inte verkar hända så mycket. ]

(Förlåt 1-amanda-1 men jag hoppar ochså av detta rollspel eftersom det inte verkar hända något

Jag ttor själv att vi lägger ner det här då jag ej orkar fortsätta och många hoppar av.