Wallets and roses [Privat för Ninniku31 & Dragon Fantasy]

En väldigt händelserik dag var denna dag för Leonardo. Förvånat såg han mot den unga kvinnan som han redan stött på två gånger denna dag.
Han gjorde en gest med sin top hat och log ett brett leende mot henne. ''Jag mår alldeles utmärk fröken''
Leonardo rätade till sig och såg mot henne, i ögonvrån såg han kuskens ogillande blick att denne dam av högre klass pratade med en sådan fattiglapp som honom. Dock blev hans leende bara ännu bredare när han såg det.

"Om du inte vill mista jobbet eller smaka piskan så har du verken sett eller hört något." säger Diana vänd mot kusken, mest som ett hot, hon ville inte att det skulle hända men heller inte att ryktet skulle komma till hennes man. Då skulle hon säkert få mer stryk än hon någonsin fått, och kanske? skulle han förskjuta henne, ja det vore ju bra.
"Är detta din?" ler hon håller fram fickuret framför hanns ögon.

Kusken fick ett ganska retsamt leende från Leonardo då han blev tillsagd eller snarare hotad. De klara blåa ögonen såg mot den unga damen igen.
Ögonen blev lika stora som tefat när han fick syn på sitt fickur. '' Sanna mina ord,det är det!''
Kusken fnös till. Han hade nog sett denna unga mannen flera gånger ta folks plånböcker. Det var säkert inte hans fickur alls utan någon annan persons.

"Om du inte slutar upp ser jag till att din tunga skärs av." hotade Diana med glödande ögon mot kusken och nickar mot pojken men håller den utom räckhåll för honom. "Vem är den unga kvinnan? Och är den din eller någonannans?" undrar hon och flinar retsamt åt den unge mannen med de vackra blå ögonen och det härliga rufsiga håret. Även om han hade tagit den från någon så skulle han ändå få den, hon tyckte att han mer behövde det än någon fet gammal baron.

Det retsamma leendet försvinner när hon frågar om vem den unga kvinnan är på insidan av hans fickur. En aning besvärat så kliar han sig i nacken men fortsätter att se mot henne. '' Det är min mor och den är faktiskt min'' Den unga kvinnans vackra hår gav Leonardo gåshud och av någon anledning så kunde han inte vara så sur på henne. Det var tur att det var hon som hade hittat hans fickur eftersom hon var ganska söt...

Diana ler och nickar, "Jag trodde det var din kvinna." säger hon och något i hennes röst hörs att hon är lättad. "Här." säger hon och ger honom klockan åter, sedan ser hon på honom med längtan i blicken. Längtan efter en man som honom och ett fritt liv om än fattigt men fritt. Mannen hade talat till henne som att hon var en människa och inte som ett dumt flickebarn som behövde uppfostras eller någon som både saknade vett och förstånd. Hon ger ifrån sig en lätt suck och ser på honom, "Vi söker stalldrängdplats." säger hon och ser frågande på honom.

'' Min kvinna?'' Leonardo kunde inte låta bli att skratta till en kort stund. Han? En kvinna? Leo hade inte haft någon kvinna i sitt liv sen den dagen han föddes. Lättad tar han emot sitt fickur och lägger ner det i fickan där det brukar ligga. '' Stalldräng?'' Leonardo höjde ett ögonbryn och log brett mot henne. '' Förlåt fröken men jag är inte den som tycker om att binda mig till en plats. ''
Fast egentligen visste han inte om det var sant då han faktiskt bara jobbat som ficktjuv i hela sitt liv. Det var ändå ingen som ville ha en sådan som honom till något.

"Fröken? Det är faktiskt frun." sa Diana till honom med rynkad ogillande panna, det hade vart frun sen hon varit tretton år. Egentligen var inte det särskilt tidigt, mer normalt i hennes samhällsklass, men hon kunde inte säga att hon gillade det snarare tvärt om. Hon log sedan lite åt honom, "Jag förstår det, friheten är verkligen att föredra, det måste vara underbart." säger hon leende och längtansfullt, men inser att hon måste tillbaka, här passade det sig inte att stå.
"Men om du ändrar dig har du ett erbjudande och att ha ett arbete betyder att du inte kan bli intagen som lösdrivare." ler hon lite och sätter sig ner på sätet och gör en gest åt kusken att fortsätta hem till herrgården, "Adjö." vinkar hon till honom.

'' Frun?'' Leonardo rynkade näsan och fick en underlig blick. '' Är du gift med den där tjocke och gamle mannen som du var med innan?'' Av någon anledning fick Leonardo en ganska ogillande blick och rynkade ännu mer på näsan. '' Man skulle kunna tro att han är din farbror eller något sådant istället för att vara din man!'' Han sparkade bort en sten innan han nickade till mot henne. '' Adjö!''
Han står kvar och ser vagnen försvinna. Det var något med denna kvinnan som fick hans hjärta att slå en volt varje gång han såg hennes leende. En aning besvärat och förvirrad drog han en hand genom sitt hår. Skulle han tacka ja till erbjudandet eller inte? Skakandes på huvudet så fortsatte han mot den svarta marknaden för att köpa det han behövde.

"Ja, jag var trolovad till honom sedan jag föddes och när jag var tretton blev han min man." sade hon dystert men flinade sedan roat åt hans min, "Det är vanligt bland oss." sa hon bara och suckande föll hon tillbaka i sätet och såg dystert på väggen i vagnen där de skumpade fram på vägen mot herrgården. Vad hade hon inte gett för ett liv med en sådan som han? Ett liv i frihet, ett liv som hon fick bestämma över sig själv och ingen annan fick det.