Hungerspelen PRS

Tystnaden i ladan är lugnande och ger mig tid till att tänka fritt i lugn och ro. Det är nog en av de få sakerna jag gillar med slåtterdagen, att man kan få frid. Jag behöver tid att ordna ut saker i huvudet, saker som tar för lång tid att tänka på innan man lägger sig på kvällen för att somna in.
Mina tankar avbryts av ett högt duns och jag vänder mig fort om på den stora trälådan jag sitter på. Jag hinner precis se att det bara är några andra trälådor som stod staplade bakom mig som utgjorde dunsen innan det blir alldeles stilla.
Trött ställer jag mig upp. Jag orkar nog inte tänka på något speciellt just nu. Mina ben börjar gå av sig själv och förstår att de leder mig tillbaka hem till mitt hus.

Jag styr stegen mot mitt hus, och när jag kommer hem står en skjorta och fina byxor framställda, jag tar på mig det, kammar mig, och så var jag färdig, jag tittade på klockan: Slåttern började om en halvtimme, och eftersom mitt hus låg långt ifrån rättens hus så var vi tvungna att gå omedelbart, innan vi gick tog jag farväl av allt och så var vi på väg, mot mitt öde

Hemma är allting tyst och dött. Mamma har troligen redan gått till dit slåtterceremonin ska hållas. Pappa vet jag dock inte vart han är då jag inte har sett honom på hela dagen. Rester från min mammas frukostbröd ligger kvar på bordet och jag ser då att hon knappt har ätit någonting av det. Jag tar upp brödet och för det mot min mun. I sista stund hindrar jag mig själv från att äta den, hon skulle säkert äta den senare. Jag lägger ner det på bordet igen och går in till mitt rum. Förr var det inte bara mitt rum, jag hade delat det med min lillebror. Efter en tragisk och hemsk händelse fick han möta döden alldeles för snabbt och det var nära att jag också fick det.
Med kall blick går jag fram till sängfoten där jag igår hade lagt mina finaste kläder som jag skulle bära idag. Med stor hast byter jag till den ljusrosa klänningen och skyndar mig sedan till Rättens hus.

Efter en kvart av gång når vi rättens hus, jag vet, jag bara vet att det är jag, jag ställer mig hos resten av de 15 åringarna där jag hittar Rihm som tittar orolig på mig, " Det kommer gå bra" sa Rihm jag kan inte lugna mig själv, jag ser för mitt inre mig själv bli uppropad, vilket som antagligen kommer hända, och så fortsätter bilderna, till min omedelbara död vid ymnigshornet, Rihm väcker mig ur mina dagdrömmar, en minut kvar till slåttern skulle börja, och jag var en av dem med mest lotter i hela distriktet, då var det snart dags, jag tog ett djupt andetag och förbredde mig på det värsta, jag tittade för första gången runt på alla, uppmärksammade dem för första gången och sa adjö för sig själv till dem

Jag bor inte så långt bort från Rättens hus så promenaden dit tar bara ett par minuter. Jag visas fram till en inhägnad där jag står med ett par andra femtonåringar och jag kan lätt urskilja av deras ansiktsuttryck att alla är lika nervösa och spända inför dragningen som jag.
En lång stund står jag och bara tittar spänt på scenen där framme. Snart skulle där stå en man vid namn Tem, eskorten, som man alltid ser ett leende på och med olika frisyrer varje år. En gång hade han färgat det blått och hade det som vågor, ett annat gulfärgat och böjd som en banan.
I just den stunden intas scenen av fyra personer, Tem Moose (som detta år har illrött, glänsande hår som står rakt upp som eldsflammor), Yara (handledaren till flickan som blir dragen), Holmes (handledaren till pojken som blir dragen) och Mr Gillson (Distrikt 11s borgmästare).
Tem går fram till mikrofonen längst fram på scenen medan de andra sätter sig på varsin stol bakom honom. "Välkomna, välkomna, till det 35e Hungerspelet! Glatt Hungerspel och må oddsen alltid vara er gynnsamma!" säger han glatt och jag hör någon bredvid mig grymta. "Först så ska jag be allas blickar vända sig mot skärmen här."
Jag hade inte lagt märke till skärmen tidigare, jag hade troligen varit för nervös innan. På skärmen spelas en kort film upp och Tem tar till ordet igen. "Nå, ska vi börja med lottningen då?" frågar han glatt och söker efter publikens tillkännagivande, men ingen jublar eller klappar händerna. Han går fram till flickornas boll och gräver ett långt tag innan han får fatt på en lapp långt ner. "Trinah Miles!" utropar han och söker glatt med blicken i publikhavet.
Mitt huvud slutar att fungera. Trinah Miles, kunde det verkligen vara MITT namn? Ja, jag känner då ingen annan som heter det men Distrikt 11 är stort. Jag ser mig omkring efter rörelse men det enda jag ser är att barnen framför mig skingrar sig och trycker mig framåt mot scenen. Motvilligt går jag med stela steg på mina tår upp på scenen och ställer mig bredvid Tem. Kan detta verkligen vara sant? Mina tankar löser sig då jag ser mitt ansikte på en skärm bakom alla andra barnen och ser att jag ser ut att svimma. Jag vill inte att andra ska tror att jag mår så dåligt som jag gör nu. Jag rätar på ryggen och ser uttryckslöst ut mot folkhopen.

Den flickan han hade mött i skogen var den kvinnliga deltagaren
På något sätt har jag nu fått en glimt av hopp, att det inte är jag Tem går fram till pojkarnas skål han går fram till mikrofonen och läser med tydlig och klar stämma
" Hugh Garbentool"
Helt plötsligt Så Kom det som en chock, jag tittade mig omkring efter pojkar med namn likt mitt, men hittade igen, plötsligt känner jag att en våg av pojkar drar fram mig mot scenen, jag fångar Rihms blick jag hinner inte se han reaktion, hans ansiktsuttryck innan jag står bredvid hon som tydligen hette Trinah Milas
" Spelare skaka hand" säger Tem
Jag sträcker ut min arm för att skaka hennes

Hugh Garbentool, det låter som Stor Trädgårdsfåne. Jag kan inte annat än brista ut i gapskratt men slutar tvärt när jag ser att alla stirrar konstigt på mig. Det vore inte bra för min tid inne på arenan om jag skulle göra mig själv till en person som gör andra till åtlöje, och kanske också mig själv.
Pojken som kommer upp till mig är samma pojke som jag mötte tidigare idag uppe vid stängslet. "Ånej..." andas jag för mig själv och ser otåligt på Tem. Skulle jag fajtas med den där Trädgårdsfånen? Tem ber oss skaka händer och Hugh sträcker ut sin hand till mig. För att vara artig tar jag tag om hans hand och skakar den lätt innan jag släpper den fort och backar undan ett steg. Jag hatar mänsklig kontakt.
Omärkbart tar jag mig bak till de tre personerna som sitter på sina stolar på scenen. Då går det upp för mig att jag kanske inte ska håna Hugh, utan istället vara aktsam mot honom. Han är ju mycket mer van vid vildmarken än jag och kan säkert både jaga och andra saker, om han nu inte bara gjorde som han sade i morse, att han bara letade örter.

När mitt namn ropades upp så började den där Trinah gapskratta, men när hon såg att Hugh Garbentool var jag slutade hon genast, vi skakar hand, och hon tag min hand i en sekund, och backar sedan, hur ska jag kunna stå ut med denna flicka i en vecka, en flicka som jag för varje minut tycker allt sämre om.
Några fredsvecktare leder in oss i rättens hus, går skilda vägar till varsitt rum, där ens nära och kära kommer att säga adjö
Och så öppnas dörren sakta

Fredsväktarna går bakom mig och när jag saktar ner lite puttar de fram mig. "Rör mig inte" fräser jag och ger dem en mördande blick. Fredsväktarna tar ett steg bakåt och låter mig gå lite mer fritt in till Rättens hus. När jag väl har eskorterats till mitt tilldelade rum sätter jag mig i en grå fåtölj i mitten av rummet.
Inom bara en minut kommer min mamma instörtandes i rummet med tårar i ögonen. Jag ställer mig upp och blir omfamnad av henne. Doften av hennes hår tränger sig in och tar upp mitt sinne en stund. Jag vill stanna där i hennes trygga famn, aldrig åka till huvudstaden, kläs upp och slängas ut på en okänd arena tillsammans med 23 andra ungdomar.
"Du måste försöka hitta ätbara örter någonstans. Det är din största chans att överleva Trinah!" gråter mamma och trycker mig närmare henne. Jag nickar ansträngt då jag knappt kan röra på huvudet, både av chock och för att jag är så nära mamma.
"Vart är pappa?" frågar jag och försöker låta stadig på rösten. Mamma blir tyst ett långt tag.
"Han... han är borta" säger hon tyst.
"Vad menar du? Borta?" frågar jag och släpper henne. Hon hinner inte säga något mer innan tiden är ute och ett par fredsväktare drar ut henne ur rummet.
"MAMMA!!!" skriker jag och rösten skär sig. Min röst hördes säkert genom hela huset men det bryr jag mig inte om.

Först kommer min mamma och pappa in
Jag omfamnar dem hårt
" Igen" säger mamma lågt
" Örter är din räddning, okej, ätbara och läkande, sen behöver du få tag på en kniv, men en pil och båge är det bästa som skulle kunna hända"
Jag håller tillbaka tårarna
" jag svär att göra allt jag kan för att vinna" säger jag allvarligt
Pappa nickar kort
Och jag omfamnar dem hårt, sedan kommer 2 fredsvecktare och för bort dem
"MAMMA, PAPPA" vrålar jag hysterisk, den omfamningen jag nyss var antagligen den sist jag får av dem, det är overkligt, det är otänkbart att inte dö i distrikt 11, att lämmna min enda vän och min familj
Dörren öppnas åter och in kommer Rihm in. Han ser förfärad ut
" Du kan vinna det här, jag vet att du kan klara det här, Jag kommer att sätta hela distriktet på din sida"
Du måste vinna det här, örter, kniv pilbåge och koger, det är vad du behöver, och träd"
Jag omfamnar honom
" och låt inte den där Trinah Miles ta kål på dig"
Sedan kommer två fredsvecktare och släpar bort min vän från mig
" NEEEJ RIHM!!!, MAMMA, PAPPA" jag vet att det inte hjälper, jag vet att jag inte kan gå någonstans, hur jag än försöker lyckas jag inte hålla tillbaka tårarna, 2 fredsväcktare hämtar mig, för mig till en bil där Tem sitter, jag tar ett djupt andetag och stiger in i bilen