~De fyra kungadömena~

(Okidoki)

Jag höjer svärdet och parerar, gör ett låtsasutfall åt höger sida men bryter ritning i sista sekunden och stannar precis innan svärdet genomborrar honom.
Jag backar och attackerar. Han ramlar ner på rygg i gräset.
"En dag kommer du ta kål på mig", muttrar Julius.
"Inte än i alla fall", ler jag och räcker fram handen. Han tar emot den och jag hjälper honom upp.
"Bra gjort Alice!" ropar Jack.
"Tack så mycket!" ler jag mot vår lärare när han kommer till oss.
"Skickligt. Hinna ändra ritning i sista sekund och sen stanna precis innan du gjorde honom illa.
Jag är stolt.
Imorgon duellerar du mot mig", säger han och vänder på klacken.
Jag tappar hakan och väntar på att han ska vända om och säga att jag fortfarande har mycket att lära, precis som alla andra gånger.
Men denna gång är det på allvar, han fortsätter gå och tillslut har han gått in i slottet.
"Han menar allvar!" säger jag chockat.
"Ja, verkar som det." Jag suckar och sätter tillbaka svärdet i skidan.
"Ers höghet!" ropar en av slavarna och börjar springa fram till mig.
"Vad är det?" frågar jag. Flickan niger och kollar ner på marken medan hon talar.
"Er mor, drottningen..."
"Ja, jag vet vem min mor är", klipper jag av.
"Ja, förlåt mig, Ers höghet.
Er mor, vill ta en ridtur med dig."
"Skulle inte stallpojken komma då?"
"Han förbereder er häst, Ers höghet. Jag är hans syster..."
"Okej, jag har förstått. Hälsa min mor att jag bara ska fräscha upp mig och byta kläder."
"Är det inte jobbigt att vara prinsessa?" frågar Julius.
"Visst, men du är min trolovade så du kommer ju bli kung en dag, men våga inte styra mer än mig!" säger jag och tar ut svärdet igen och håller det mot hans strupe.
"Idén skulle aldrig slå mig", säger han och sneglar ner på svärdet.
"Bra."
Jag vänder mig om och går tillbaka till slottet.
Jag slänger en sista blick bakåt.
Julius attackerar i luften och duckar för sin osynliga motståndares attack.
Jag ler och fortsätter gå mot slottet.


[Blev längre än väntat x) ]

Jag hoppar av

[YES: Ok.
Förlåt att jag inte har varit inne under helgen, men har varit bortrest... ]

Melonie spanade över torget och såg en flicka som hotades av en man.
"Släpp henne omedelbart!" skrek Melonie till mannen. "Det är en befallning!"

Jag går in i slottet och tar ett snabbt bad och byter kläder.
Jag börjar gå bort mot stallet och ser min mor vänta på mig.
Hon ler och ber mig välja en häst. Jag väljer Snöflinga och sätter mig på henne. Jag ler mot min mor när hon sätter sig på Mintros, hennes favorit häst, och börjar styra honom ut ut stallet.
"Vad ska vi göra, mor?"
"Det var ett tag sen vi hade en pratstund", svarar hon och ler mjukt. Jag känner rodnaden stiga när jag tänker på vårat senaste samtal mellan oss två.
"Det måste ha gått två veckor..." mumlar jag och skäms.
"Ja, det måste det", suckar hon sorgset. Hon börjar rida bort mot den lilla skog vi har och jag följer efter. Hon börjar fråga hur mina studier går och jag svarar ärligt och säger att jag halkat efter en liten bit på grund av all träning.
Vi fortsätter vårt samtal och rider tills sent på eftermiddagen.
När vi kommer tillbaka till slottet är vi båda glada och hungriga.
"Jag ska bara gå iväg och byta om igen", ler jag stort mot henne och hoppar ur sadeln.
"Klä dig i din bästa klänning", ropar hon efter mig. Jag stannar förvirrat upp och vänder mig om.
"Varför?" Hon kollar chockat på mig och börjar sedan att le.
"Det är ju Julius födelsedag, halva staden kommer att komma", ler hon.
"Vänta, va?" frågar jag och glömmer att en prinsessa inte ska använda "va". "Menar du att han har vart nere i staden och blivit hurrad medan vi två var i skogen? Och jag som har glömt det helt och hållet!" utbrister jag och rusar upp mot slottet utan att vänta på min mors svar.

"Hej, och grattis.
Förlåt att jag glömde..." tillägger jag mumlade och kramar om honom och kysser honom snabbt på kinden.
"Det gör inget", ler han och drar ut stolen åt mig.

[Väntar på att Mort ska svara på mitt inlägg...]

[Ledsen för segt inlägg, hade börjat skriva på det men hade tappat ett ord så la av. xD Här är det i alla fall. ]

Amaya kände hur mannen ryckte till vid rösten. Då han vände sig om och såg vem det var släppte han genast henne. Alla viste vem flickan med det kolsvarta håret och ljusa hyn var. Mannen sjönk ned på knä, den stora hästen och på den flickan tornade över honom. Amaya skrämdes en aning av flickans arga blick även om hon inte trodde den var riktad emot henne men vem visste. Han kanske skulle hävda att hon hade varit den som insisterat. Amaya gjorde det enda hon kunde tänka på. Hon tog sin skrinda och sprang. Så fort hon kunde smet hon in i en smal, äcklig gränd mellan två hus. Efter hon kollat sig runtomkring fortsatte hon, ännu mer försenad till Erza som inte skulle vara glad.

Melonie fnissade förtjust när både mannen och flickan skyndade sig iväg. Hon red vidare bort till värdshuset och satt av Mozart där. Hon band Mozart utanför och steg in genom dörren. Det var rökigt och pratigt där inne och lokalen var fylld av människor som drack öl och spelade kort. Hon satte sig vid ett bord och genast kom värdshusvärden och passade upp henne.
"Vad får det lov att vara ers majestät?" frågade han och bugade djupt.
"Ett glas varm nektarjuice tack!" svarade Melonie artigt.
Hon fick sin juice och började försiktigt dricka av den varma drycken.

[Oj, förlåt! Trodde inte att det var min "tur" ]


Middagen går som vanligt.
Alla småpratar, får min far att skratta, får min mor att skratta, får mig att skratta och Julius. Allt det vanliga sker men ändå så känns det mer högtidligt idag.
Min far harklar sig och kollar utöver det stora bordet.
"Jag vill utbringa en skål för Julius, min dotters blivande man. Ha den äran, Julius!" mullrar han och ler ett hjärtligt leende.
Julius höjer på glaset i ritning mot honom och dricker sedan ur det. Jag gör det samma tillsammans med resten av personerna kring bordet.

Melonie duckade när hon såg Johanna stiga in genom dörren, men försent. Johanna hade redan sett henne. Hon gick raka vägen fram till Melonies bord.
"Förstod att du var här." sa Johanna och snörpte på munnen.
Melonie såg att Johannas blick gick ut över rummet där öldrickande gubbar satt och spelade bort sin familjs pengar.
"Din mor är mycket besviken på dig." fortsatte Johanna.
"Du talar väl inte om för henne att jag är här?" mumlade Melonie.
Det såg ut som om Johanna skulle säga något, men sen ryckte hon på axlarna och suckade. Ett leende spreds över hennes ansikte.
"Nåja..." började hon. "Det får bli våran lilla hemlighet. Men lova att du inte går tillbaka hit igen!"
Melonie kramade om henne som svar och båda två gick ut, satt upp på sina hästar och red tillbaka till slottet.