Camelot's Secrets [Privat för Ninniku31 & Inez*Malfoy]

Theodor rynkade på näsan så som han brukade göra när folk skrek mot honom. '' Nej,det vet jag inte!''
Han staplade bakåt när hela grottan skakade till och kvickt tog han upp sina vapen innan Yanine tog tag hans och började springa.
Theodor började springa och sprang hela tiden bredvid henne. De hann precis ut innan hela grottan rasade samman. Han kastade sig ner på marken och drog ner Yanine och lade över sin mantel över henne för att skydda henne från alla stenar som regnade från grottan.

Yanine slängde sig på den löviga marken så fort de kom ut ur grottan och plötsligt blev allt rött av den röda manteln som Theodor slängde över henne.
När det blev tyst så tog Theodor bort manteln och de båda tittade mot grottan. Det var början av natten och det var kolsvart ute. Så utan att tänka sig för mumlade Yanine "Leoth" och ett litet ljus skimrade från hennes hand. Grottan var igenstängd av allt stenras. Yanine tittade på Theodor och märkte till hennes förvåning att han satt och stirrade på hennes hand. Då kom hon på varför och avbröt genast sin magi.

När allting tystnade så tog Theodor bort sin mantel och reste sig upp och borstade lite slarvigt av sig. Man måste vara rätt dum för att inte lägga märka att det var mörkt... Han fick en ogillande blick i sina ögon då han visste att mörkret,särkilt i den här delen av skogen hade flera kusliga varelser som kom fram nu när mörkret kommit.
De skogsgrönas ögons uppmärksamhet drogs till ett ljus i detta mörker och hans ögon blev stora av förvåning när han såg att det var Yanine som gjorde det men han blev dock inte rädd. Han kollade mot hennes hand och sedan mot henne igen. '' Så...du kan magi...?''

Yanine visste inte vad hon skulle göra eller säga. Men hon visste att nu skulle Theodor antingen döda henne här, sen eller kanske inte alls.
Yanine hade inte pratat med någon om hennes speciella krafter sedan hon var liten, inte på 4 år hade hon haft någon att prata med om hennes största hemlighet.
"Det kunde man inte tro va" svarade Yanine och smålog lite mot Theodor och tittade sedan ner i mossan som hon pillade lite med mellan fingrarna.

'' Inte direkt det första man tänker på'' Theodor drog en hand genom sitt orange färgade och lockiga hår.
Han visste att det var hans plikt att döda folk som höll på med magi och varelser som var kopplade till magi.
Men av någon anledning så ville han inte döda Yanine trots att han dödat många andra som hållit på med magi. Han tog ett djupt andetag och såg mot henne.
'' Och jag antar att du vet att det är min plikt att döda folk som håller på med magi?'' Han tog en liten paus. '' Men jag tänker inte döda dig... ''

Yanines hjärta stannade för en sekund. Hon trodde att hon precis tagit sitt sista andetag, att Theodor skulle döda henne just nu. Men sedan sa han att han inte tänkte göra det.
Yanine tittade upp på den underlige unge mannen. Hon hade verkligen aldrig träffat någon som honom förut, men hon förstod inte varför han inte tänkte fullfölja sin plikt som riddare.
"Jag trodde att riddarna av Camelot var dem mest lojala riddarna i dem fem kungarikena" sa Yanine och hennes kastanjebruna ögon och hans skogsfärgade vackra ögon möttes.

'' Det är vi också... Men du har inte gjort något ont med magin eller?'' De skogsgröna ögonen fortsatte att se in i hennes kastanjebruna ögon. Något som han brukade göra när han var en aning besvärad var klia hakan vilket han gjorde nu.
Varför kunde han inte döda henne? Han skakade lätt på huvudet och förstod själv inte riktigt varför... Inte än i alla fall.

Yanine tänkte efter på vad Theodor just hade sagt, hade hon någonsin gjort något ont...Nej aldrig! Yanine ville aldrig skada, hon kunde nästan ingen svart magi, hon var bättre på att hela och göra goda saker för det var det som hennes pappa hade lärt henne. Men när Yanine inte hade kontroll på sin ilska så kunde vad som helst hända! Yanine började tänka på den där stackars byn, hon visste inte vad hon gjorde, hon var rädd, de tänkte dödat henne och elden.... den bara spred sig och helt plötsligt hade hela byn blivit till aska! Och alla de där barnen som skrek....
"AAAAAahhhhhh!" Yanine skrek till. Hon andades häftigt efter att ha tänkt tillbaka på sina hemska minnen. Hon kröp bakåt mot ett träd och hennes ögon stirrade rakt fram på en sten som plötsligt exploderade.

Theodor ryckte till när en sten exploderade. Trots att han hade väldigt snabba reflexer så hann han inte att ta så mycket skydd från stenarna som regnade ner från luften. En större sten som for ner mot honom träffade honom hårt i pannan så att det blev ett hack.
Det började svartna till för hans ögon och han märke att han föll ner mot marken och det kändes som om tiden saktade ner när han föll ner och landade på marken med en duns och allt mörknade för hans ögon.
Blod rann ner från Theodors panna ner för hans ögon.

Yanine var ännu mer skräckslagen när hon såg riddaren falla hårt bakåt efter att ha blivit träffat rejält i huvudet. Han låg där helt hjälplös och blodet spreds över hans ansikte. Hon kröp snabbt fram till honom, han hade svimmat. Var han död?! Yanine tog hans pulls, nej han levde! Än så länge!
Nu hade Yanine sin chans! Nu kunde hon fly och aldrig se tillbaka. Hon ställde sig upp, men när hon precis vent sig om så kände hon att det här var fel och någonstans inom henne kunde hon höra hennes fars röst "Du kan inte bara fly från dina problem Yanine, du måste ta tag i det och städa upp din röra, för att sedan kunna skapa en ny!"
Yanine satte sig på huk vid Theodor, hon la sina kalla händer på hans sårade huvud och koncentrerade sig ordentligt. Hon mumlade några ord och med slutna ögon, helade hon mannen som egentligen var hennes fiende.