Nirvana (Privat rollspel Fellrendión & YES)

Efter en stund blev det alldeles beckmörkt och taket var så lågt att de fick nästan krypa.
"Håll utkik! En vampyr förföljer oss"! Viskade Safirion då han kunde höra låga fotsteg och bloddroppar som föll mot stengolvet.
"Om du ser en vampyr så måste du hålla safiren nära dig, vampyren kommer att bländas av safirens kraft", sa Safirion.

Amina försökte att andas lugnt. Det var ingen trevlig tanke att ha en vampyr bakom sig! Hon hörde steg bakom sig och någon som drog ett rasslande andetag. Amina höll safiren hårt tryckt mot kroppen samtidigt som hon försökte krypa snabbt.
Men vampyren kom bara närmare och närmare, och snart var den bara en meter bakom dom.

Vampyren högg till i Safirions nacke.
Han började genast blöda kraftigt och vampyren försvann lika snabbt som han kommit åt dem.
"Åh nej! Jag tror att vampyren högg till för att andra vampyrer ska kunna spåra oss och attackera oss genom att följa lukten av blod", sa Safirion och läkte såret med några droppar fenixtårar som han hade i fickan.
"Det där, kan jag säga dig. Var bara ett smakprov av vad vampyrerna kommer att göra härnäst om vi inte tar oss härifrån snart", sa Safirion.

Amina började andas normalt igen trots att faran var allt anat en över.
"Vi måste skynda oss". Sa Amina som hela tiden tittade sig över axeln. Hon var inte lika tuff här nere i underjorden som hon brukade var i vanliga fall.
Amina dyckte sig höra fler rasslande andetag bakom dom men kunde inte avgöra ifall det var inbillning.

Nu hade tunneln blivit tillräckligt hög igen för att man skulle kunna stå upp rakt. Då kom samtidigt en hel strömm av vampyrer glidandes bakom dem (de gick inte med steg utan de gled fram över golvet).
"Spring Amina"! Ropade Safirion men man kunde knappt höra hans tal eftersom att vampyrerna hade börjat göra massa fladdermus-liknande ljud och börjat skrika jättemycket.

Amina reste sig upp och började springa, hon höll safiren som om hennes liv hängde på det och det gjorde det kanske.
Hon kunde inte höra Safirion komma efter henne och blev orolig men det skulle inte hjälpa honom om hon stannade.
Hon kom till återvändsgränd.
Nu är det kört. Tänkte hon och blundade.

Safirion hade lite problem med vampyrerna som hoppade på honom ibland men ändå så lyckades han ta sig fram igen. När han kom fram till den skräckslagna Amina så ryckte han safiren ur händerna på henne och plötsligt så befann de båda sig i en helt annan del av grottan.
"Vi är nog säkra nu", pustade han ut och började gå framåt. Men det gick inte långt framåt förrän de kunde höra rytande ljud och eldflammor visa sig i en skugga runt hörnet av en lång väg.

Amina han knappt med att tänka vad eldsflamor och ett sånt rytande brukade betyda inan en korpsvart drake stod framför dom.
Hon hade bara sätt en drake en gång tidigare och det var när hon var liten och byn hon bott i blivit anfallen av en drake.
Men draken såg underligt bekant ut.
Amina tog 2 steg bakåt nästa samtidigt och var när på att snubbla, sen kom hon på att hon hade sin pilbåge.

"Tänk inte ens tanken", viskade Safirion.
"Den är tio gånger så stor som dig och ingen av oss har någon chans mot den"!
Drakens blodröda ögon började lysa. Den hade nog fått syn på dem. Den började snärta med sin taggiga svans och började jaga dem medan den samtidigt slog sönder grottans väggar och fick massa tunga stenblock att flyga hejvilt.

Det var bara för Amina att börja springa, igen.
Hon kom till en korsning och valde att ta gången till vänster och gömde sig bakom ett stenblock.