Mutant 2305.

Åter igen skrattade han men fortsatte att gå in genom skogen.
”Försök du, om jag känner dem rätt sitter de på något säkert ställe och betraktar varenda steg vi tar på någon skärm.”
Tanken gjorde honom arg men han behärskade sig. Trotts allt hade han nog gjort tillräckligt för att de inte skulle ha något tålamod kvar med honom.
”Visst”, svarade han lätt ”ifall man tänder på freaky stuff som svansar.”
Han dolde smärtan bakom ett leende. Hennes fråga påminde honom om vad de egentligen tagit ifrån honom.

Hon såg på honom och såg sig om och kliade sig i nacken och hon såg sen på honom och vände sig om och gick åt ett annat håll. "Då ses vi senare katten." Hon hoppade upp i ett träd och lade sig och somnade.

Adrian fortsatte tills han hörde ett ljud. Han var inte ensam i skogen. Inte var det honan, Alice heller och inte spindelpojken. Det var något helt annat. Smidigt, ljudlöst tog han sig upp i ett träd. Sedan hoppade han lika ljudlöst till nästa. Så såg han dem. En liten hjord med något som liknade hjortar men några av dem var en aning missformade. Inte så som han hade sett dem på tv. Så slog hans hjärna om. Saliven rann och tetades i munnen på honom. Ljudet av deras ätande munnar, deras hjärtslag. Han hoppade till nästa träd och stod bara några meter över dem. Med ett smidigt hopp fällde han den ena men han hade missbedömt hoppet och den flydde. Han sträckte på sina muskler och flög efter. Den var skadad och mycket långsammare än de andra. Adrian fällde sitt byte och lät sina vassa tänder sjunka igenom de döende djuret.

Hon vaknade till och rynkade på den smått ludna näsan och rynkade sedan hela ansiktet. "varför dödade du henne?" Hon satte sig upp och började slika sin had för att tvätta sig och hon spratt till- "Men kan du kasta en sten på mig varje gång jag gör något kattlikt?"

Adrian ryckte till vid Alice spinnande röst.
”Hungrig”, sade han och drog bort en rejäl bit av köttet med huden och allt.
Tuggade och svalde. Han hade blivit matade med levande djur länge.
”Du kommer vänja dig, det är ingen idée att försöka låta bli att följa instinkterna. Det gör det värre”, sade han.

Hon hoppade ner och hon tog en bit kött och åt den och hon såg ner. "att vi äter rått kött .." Hon svalde hårt och såg bort. "jag klarar det inte.."

Ännu en gång skrattade han. Han hade inte skrattat på väldigt länge.
”Jag gillar det, kan inte äta sådant jag åt innan alls längre. Konstigt att de släppte ut dig så ny."

Hon såg ner. "som jag sa de vill att vi parar oss." hon såg på honom och bet sig i läppen och såg sedan bort. "Para som i ja.." Lite oroat bet hon sig i svansen och såg sedan upp mot himmelen.

Chockad kollade Adrian på henne. Hon rodnade inte över vad hon sa men en aning generad såg hon allt ut att vara. Adrian morrade instinktivt men kom sedan på sig själv. Han hade inte uppfattat det där sista men då han tänkte tillbaka så insåg hon att det var faktiskt vad hon sagt.

Hon såg på honom och drog sig bort ohc hon vände sig om till trädet och hoppade upp och hon satte sig och såg ner på honom och hennes svans dinglade ner längst ena sidan.