Förbjuden kärlek

Egeria höll sig ur vägen och följde inte med uti trädgården, där skulle Isis och Lancelot göra sitt frieri och sedan skulle de alla ha en stor bankett ihop för att fira de unga tu, att fira att två familjer förs samman och att kungahuset går vidare. Hon visar gästerna in i den stora salen och visade dem till sina platser krig bordet var de skulle sitta. Men hon var inte sitt vanliga glada jag, hon kunde inte glömma ett par ögon som hon inte fick minnas, ett par som hörde till Isis.

Isis satte sig ner på bänken när Lancelot stannade. Han tittade på henne men sa inget. Hon vände bort blicken och stirrade rakt fram. Han sa inget och hon kände den obekväma tystnade stiga. Han suckade och klev ner på knä,
"Isis Saturnus vill du bli min fru?" frågade Lancelot och hon tittade på honom en bra stund.
"Ja" var allt hon svarade sen.
"Fai" sa Lancelot och den blonda mannen klev ut ur skuggorna, Isis hade inte märkt honom. Han räckte över ringen till sin herre och Lancelot placerade den på henne finger och reste sig sedan upp. Han tittade på henne innan han vände sig och gick in mot slottet.
"Jag slipper i alla fall gifta mig med någon som är ful" sa han lågt och Isis satt förvånat kvar. Inte bara hade han lämnat henne där han hade knappt sagt ett ord till henne. Isis reste sig upp och tänkte först följa efter honom men ändrade sig, hon gick bort till stenbron och dammen. Hon behövde en stund för sig själv. Hon satte sig ner på bänken och började kasta bröd åt ankorna.
"Han är lika olycklig som du är, My Lady" sa en röst bakom henne och hon mötte Fais blick.

Egeria ser upp då Lancelot anländer in i salen, själv. Var blev Isis av? Men alla hade satt sig och Egeria tvingade sig att gå fram till honom, dock med sänkt blick. Hon ville inte möta hans ögon, "Er plats är vid högsätet, my lord." säger hon och gör en gest mot bordet. "Tack" säger han mjukt och hon slår upp blicken, han ler mot henne men verkar olycklig. Lika olycklig som Isis, men han lämnar henne och går mot bordet och sätter sig på en av de tomma platserna, den andra skulle Isis sitta på och Egeria försvinner ut i trädgården för att finna henne.
"Isis" ropar hon men när hon finner henne ser hon att hon inte är ensam och hon bugar djupt, "De väntar på er, my lady." sa hon, hon var tvungen att uppträda ordentligt.

Isis hade blivit förvånad när den blonda mannen hade talat till henne.
"Det ger honom inte någon anledning att vara otrevlig. Hade jag fått välja hade jag inte kommit ner till honom alls!" sa hon vasst och Fai skrattade. Hon var förvånad över hur mjukt skrattet var.
"Lancelot är inte den artigaste man som finns i riket, men han har hjärtat på rätt ställe" sa Fai och hon fnös. Han vände hennes blick mot hans. "Ge honom lite tid att anpassa sig, han hade precis som du velat springa åt andra hållet" sa Fai och hon tänkte just svara när Egeria kom ut.
"Tack" svarade hon och reste sig upp.
"Efter er My Lady" sa Fai och hon log svagt mot honom. Hon ansåg att Fai var trevligare än vad Lancelot var. Hon började gå in mot salen

Egeria sa inget men hon tänkte en hel del när hon såg dem två. Hon visade Isis till bordet och drog in stolen åt henne då Lancelot inte gjorde det, han verkade vara i egna tankar. Men vände sig sedan mot Isis, men det verkade mest som om det var en plikt och det var det ju för dem båda.
"Här" väser Eleria lågt fram till Fai och tar tag i honom, "Vi ska stå bakom om de behöver vår hjälp." sa hon och gissade att sederna var annorlunda hos dem.
Sedan hörs åter trumpeterna ljuda och första rätten skulle serveras

Isis log vänligt mot Lancelot som endast stirrade på henne. Hon vände surt bort blicken. Hon försökte i alla fall. Om det var lika svårt för honom som för henne kunde han väl iallafall försöka. Han behövde inte vara otrevlig. Hon undrade om Fai ljugit för henne för att få henne att må bättre. Hon motstod frestelsen att vände sig bakåt och se på den blonda mannen. Han hade pratat mer med henne än hennes blivande man. Hon petade uttråkat i maten och lyssnade inte ens när hennes föräldrar höll ett tal. Hon hatade dem av hela sitt hjärta, de var deras fel att hon skulle behöva gifta sig med en man som hon inte älskade. Om Simon ändå varit här.

Egeria höll hela tiden ögonen på Isis, men om sanningen skulle fram på Lancelot med även om det inte alls passade, men ingen kunde ändå se det. Hon kände sig hungrig, varför hade hon inte ätit något innan? Hon visste ju hur långdragna sådana här blanketter var. Efter flera timmars tal och efter flera rätter, Egeria hade fått ihop det till minst tolv var banketten äntligen över och herrarna eskorterade sina damer över dansgolvet, kvällen var ännu inte slut. Egeria höll sig uppe men kände hur hon hade bleknat, hon hade inte ätit sen föregående kväll och inte sovit en blund då hon besökt sin moders grav.

Lancelot reste sig upp och räckte Isis handen. Hon tog motvilligt handen och han förde henne ut på dansgolvet. Hon rörde honom inte mer än vad som behövdes. Efter att ha dansat en stund stannade de. Han tittade på henne och lämnade hennes sedan på dansgolvet. Han gick för att dansa med någon annan.
"Lilla sessan får jag den äran?" hon vände sig om och såg sin far stå där. Han log mot henne men hon stirrade endast på honom.
"Nej!" sa hon kallt "Jag besöker Simon" sa hon och gick rakt igenom dansgolvet. Människor böjde på huvudet när hon passerade dem men hon struntade i det. Var det så här hennes liv skulle bli? Kallt och ensamt? Hon hade god lust att rida iväg men i stället styrde hon stegen mot Simons grav.

Egeria kände att hon borde ta sig till köket och få i sig något, maten här var inget för henne. Och då hon såg Isis försvinna tänkte hon ta chansen, hon kände Isis så pass bra att hon visste att hon ville vara ensam och att hon skulle befinna sig vid sin broders grav.
Men hon känner yrseln övermanna henne och känner benen vika sig under henne då hon obemärkt skulle ta sig över dansgolvet mot trappan som ledde till köket. "Det där kunde gått illa." säger en varm vänlig röst och ett par starka armar tar emot henne innan hon skulle slå i golvet. Han får upp henne på fötter och leder henne mot en stol. Och då hon skall tacka och höjer blicken får hon inte fram ett ord, det var prinsen som hjälpt henne, prins Lancelot.

Isis gick in i valvet där hennes bror låg. Hon satte sig ner vid fontänen och mötte sin egen spegelbild. Hon slet loss prydnaderna som Egeria satt i hennes hår. Hon kastade undan dem. Hon tittade på ringen i fingret och kastade den i vattnet innan hon lutade sig mot fontän kanten.
"Var du tvungen att dö?" frågade hon mellan tårarna. "Varför var du tvungen att lämna mig? Varför kunde du inte fått vara här och hjälpa mig ur det här" hon kände hur tårarna rann ner för armarna som hon vilade huvudet mot.
"My lady?" frågade en röst bakom henne och hon vände sig förskräckt om. Hon hade inte förväntat sig att någon skulle komma hit, här brukade hon få vara själv. Hon upptäckte till sin förvåning att det var Fai. Han tog ett steg in i valvet när hon inte protesterade. Han gick försiktigt fram till henne och satte sig ner bredvid henne.
"Hur är det fatt?" frågade han och hon tittade på honom innan hon började gråta igen.