PSR Selma... & Mikaela120

"Eld! Låt flammor brinna längs kanten med ingången! Låt oss passera!" säger jag högt och min röst vibrerar av Elds styrka.
Jag vänder mig mot Linus och känner åter smärtan i bröstet. Han visste aldrig vad som skulle krävas. Inte jag heller. Fast jag var beredd. Jag har läst om det här, det hände första och sista gången precis när Vatten försvann och Ande kom.
En människa blev hit skickad för att få fram sin sanna skepnad. Vi ska bara passera genom Dödsriket och komma tillbaka. Levande, och med Aryas nya kropp.
"Jag måste igenom, men du har ett val", säger jag och känner tårarna rinna. "Risken att jag kommer tillbaka är liten, men jag måste..." Jag vänder mig om och ser flammor bilda en oval cirkel. Bara jag ser henne, jag måste ledsaga henne. Jag dödade henne, bara jag ser henne... Jag springer igenom ingången och kommer in.
Jag ser Arya och springer fram till henne. Jag kombinerar Eld och Luft så att hon får ett starkt orange skimmer omkring sig.
"Jag ger den till dig..." viskar jag och låter bandet mellan mig och den orange färgen släppa. Den fräser till börjar sedan svaja lojt, som om den hade ett eget liv.
"Nu ser du dig själv", ler jag men känner mig osäker. Kommer hon lita på mig eller irra omkring här och låta hennes själ dö? Min magi är trots allt hennes livhake, utan den dör hennes själ också. Tårarna börjar rinna ännu mer när jag inser att hon inte kommer kunna använda sin magi eftersom att hon inte har en kropp att kanalisera den igenom... Jag sätter mig ner på knä och kollar på henne genom en slöja av tårar. Hoppas hon inte hatar mig, hon kommer må bättre när det här är klart.



(Om jag hittar på för mycket är det bara att trotsa det. Mort, du kanske fortfarande kan använda din magi? Trotsa mig bara om ni inte gillar det!
Bestämmer en aning för mycket märker jag... )

Arya kände hur kraften återvände. Hon kände hur något varmt sköljde över henne som om hon stod i en varm dusch. Ljudet av Clarissas ord trodde hon blott varit en illusion men då hon kollade upp såg hon hennes ansikte. Tårarna rann nedför hennes ansikte. Hennes ord registrerades sig i hennes sinne och hon kollade ner på sig själv. Annorlunda men på något sätt kände hon sig mer som sig själv än vad hon gjort på länge. För första gången försökte hon urskilja sin omgivning men det var svårt, allt verkade ligga i en dimma. Hon kollade åter på Clarissa.
"Vad hände?"

Jag ler svagt.
Inget vredesutbrott i alla fall.
"Vi är i Dödsriket. Du är död.
Men bara för en kort period. Vi ska snart börja vår resa genom den till Dödsrikets härskarinna. Sedan ska vi gen henne något särskilt.
Om hon godkänner presenten så går vi båda igenom om hon inte godkänner den så går bara du igenom eftersom att mitt liv blir en annan slags gåva..." suckar jag. "Du är säkert trött, sov du, jag håller vakt. Annars kommer själsätarna... Passa på att sova, det är mitt tips.
Men jag lovar dig en sak. Du ska komma igenom och tillbaka till livet och må bättre än du någonsin gjort, men på vägen dit kan jag dö, men jag drog dig in i det här. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Fast du kommer inte hem på ett annat sätt heller..."
Men identifieringen av hem får hon sedan bestämma.
En sak är bra. Här i Dödsriket har jag även kontakt med Ande.
Låt mig testa dig, tänker jag. Jag ser en stock i ögonvrån och förflyttar den hit med en kombination av både Ande och Luft.
Jag sätter mig ner och känner natten i Dödsriket närma sig.
Snart kommer själsätarna fram...

"Jag är död", sade hon svagt. "Jag är död", nästan skrek hon.
Arya kände sig osäker men Clarissa hade dödat henne, för att må bättre. Visst, döda mig bara för att få mig må bättre men Clarissa hade i alla fall följt efter henne till dödsriket och inte lämnat henne. Själsätarna lät oroveckande men just nu brydde hon sig inte.
"Jag tänker inte sova!" skrek hon.
Hon kollade åter ner emot sin kropp, var allt detta för att hon inte vänt sig ut och in? Hon försökte minnas boken. Det hade handlat ett kapitel om just dödsriket men allt det var bara påhitt. Nu var hon verkligen i dödsriket, en bok kunde inte hjälpa henne eller? Clarissa hade slagit sig ned på en stock hon på något sätt fått farande igenom luften. Själsätare, Arya fnös till.
"Kom igen, låt oss träffa den där härskarinnan och få det här överstökat", sade hon till Clarissa.
Hon var inte ett dugg trött längre, varför kunde hon inte förklara. Vad skulle dödsriket härskarinna ha? Hon funderade en stund, om hon hade varit henne hade hon velat ha liv men det fick hon varje dag. Kanske något eller någon speciell. Arya kastade en blick bakåt för att se om Clarissa hängde efter henne eller inte.

Jag kollar på henne och reser på mig.
Hon är modig, det förnekar jag inte, men vi måste vänta! Vi har bara väntat i trettio sekunder... Tänk om Linus kommer utan att hitta oss?
Jag kastar flammor omkring mig i det döda gräset samtidigt som jag följer efter henne. Nu har Linus åtminstone ett spår att följa om han skulle komma.
Jag biter mig i läppen men följer efter henne medan jag letar efter en blomma med blicken.
En blomma som lever, innehåller liv och näring, en som har klarat sig genom förintelsen som följde efter att Vatten hade försvunnit.
En blomma som kan hjälpa mig att behålla livet...

"Så finns det något mer du borde berätta för mig? T.ex. som hur man vänder sig ut och in?" frågade Arya medan hon fortsatte att gå.
Hon hade saktat ned och gick nu jämte Clarissa utan något speciellt mål. Det döda gräset under hennes bara fötter kändes inte som dött utan nästan levande men det var något som hon ignorerade likaså hur vattnet verkade kalla på henne. Hon hatade vatten, vatten hade dödat hennes syster. Så hörde hon något, något som verkade viska hennes namn.
"Arya, Arya …"
Hon kände igen den där rösten. Den tillhörde hennes syster. Hon vände sig emot ljudet och tycktes sig se en skugga komma emot dem, rakt emot dem i hög fart. I sista stunden precis innan den skulle krocka med dem stannade den upp. Skuggan hade inte hennes systers utseende men rösten …
"Arya, kom hem med mig", sade den lockande.

"NEJ!" skriker jag och knuffar undan Arya. "Aldrig! Aldrig!" skriker jag och blåser bort de. Själsätaren försvinner med ett förfärande skri. Jag känner hur det hugger till i höger arm och grimaserar.
Varken magi, om så bara elementär magi, eller liv är tillåtet här.
Jag skakar min arm och den verkar vilja samarbeta nu.
"Vi fortsätter", säger jag sammanbitet. "Du vänder in och på dig genom att slita upp ditt inre, rycka tag i det och slita i det tills du har vänt ut och in på dig precis som med ett örongott. Eller så tar den lite mer svåra vägen och hittar dig själv och accepterar det liv du har framför dig, och den roll det för med sig."
Jag kollar runt i skuggorna men ser inga fler just nu.
Men natten har bara börjat.

"Vad i helvete håller du på med?" ropade Arya förtvivlat. "Det där var min syster…"
Hon såg hur hennes syster försvann ifrån henne ännu en gång och hon kan inget göra. Arya suckade men fortsätter sedan, kollade lite snett på Clarissa. Något är fel men Arya vet inte vad. Hon förstod inte denna världen eller vad Clarissa pratade om.
"Vilket liv? Vilken roll?" frågade hon förtvivlat. "Och vad borde vi ge till härskarinna? Det är ju inte så att jag har något, du vet jag befann mig helt till ro i mitt rum då två galningar fick mig till en helt annan värld."
Arya log. Det kändes som ett minne blott även om det bara hade gått några timmar. Samtidigt för de tillbaka hennes tankar till Linus, var befann sig han?

"Det, det där var en själsätare", flämtar jag när jag känner en plötslig smärta i hjärtat. Nu attackeras mitt liv, tänker jag bistert.
"Det liv som är din framtid...
Din mamma och pappa kanske inte ens kommer ihåg dig... Om deras kärlek till dig är äkta kommer den hålla i ca ett år till men annars kommer det brista. Det är ditt val efteråt. I din nya skepnad kommer kraften att vara starkare, så Vatten kommer sakta att komma tillbaka.
Men om du vill stanna här eller åka tillbaka är ditt val, fast du kommer såklart att se annorlunda ut...", suckar jag sorgset. Jag har slitit henne ifrån sitt gamla liv. "Fast din själ kommer aldrig få lugn och ro, det har den aldrig haft och kommer aldrig att få, du kommer söka efter något, om så bara undermedvetet, som inte finns i din värld.
Och vad gäller sökandet.
Härskarinnan vill ha liv, helst friskt liv med en kropp, så en blomma vore perfekt... Om bara Linus vore här...
Han har Jord, jag kommer kunna få blomman att leva i några timmar men jag vet inte om jag kommer lyckas längre än så. Du ser här", säger jag och sveper med handen. "... Det har vart så här sedan Vatten försvann... Allt liv har sakta torkat ut och sen har de livnärt sig på mörker, annars skulle de inte finnas något Dödsrike..." Jag suckar och böjer mig och tar upp en lång pinne. Ganska rijäl, men död... Kommer bara att hålla i någon timma, men det blir lättare att slå bort själsätare.
"Låt dig inte luras, här vandrar bara farliga själar, de goda är under marken, ett litet ljus som gör så att Dödsriket inte försvinner. Men inte så stark att de åter kan kalla på Vatten.
Du borde vara lycklig. Vatten är det mest omsorgsfulla elementet, och det ända som kan hjälpa oss", säger jag vänd mot henne. Tyst inom mig lägger jag till en bitter mening.
Det ända som kan rädda mig.

Arya kollade på henne, något var verkligen fel. Färgen i Clarissas ansikte hade bleknat avseendevärt och hennes andetag verkade mer ansträngda. Hon lyssnade noga till Clarissas ord. Om hon skulle vara ärlig hade hon aldrig känt något behov till sina föräldrar. Den enda hon var säker på att hon hade älskat var hennes syster med det underbara skrattet. Arya visste vad Clarissa menade med att hon aldrig skulle få ro, det var något hon alltid känt och att hon inte passade in.
"Omsorgsfulla", fnös hon lågt och fortsatte sedan "är du okej?"
Vilken blomma Clarissa pratade om kunde Arya inte säga för det enda hon kunde se på marken var det döda gräset. Inte döda, levande, viskade något inom henne men hon slog det ifrån sig. Även om hon befann sig på ett helt nytt ställe, var död med själsätare efter sig så kände hon sig inte rädd. Det var som om hon visste att ifall det skulle behövas så skulle vatten beskydda henne. Vatten, nej hon hatade vatten. Debatten om vatten hade pågått inom henne i flera år, ingen sida hade förlorat men ingen hade heller vunnit.