När trion vände ryggen till

Tack så mycket allihopa! Börjat med ett nytt kapitel imorgon

yey längtar skitmycket!

jag med

DU SKRIVER JÄTTEBRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Riktigt längtar till ett nytt kapitel♥

Här kommer det nya kapitlet!


Kapitel 5 - Draco Malfoy

Den stora mörka herrgården som Draco en gång hade kallat sitt hem hade förvandlats till Voldemort och alla dödsätares gömställe. Det hade en gång funnits tavlor på hela Malfoy släkten längs korridorerna, fina antika vaser runt varje hörn, mattor och ja helt enkelt saker. Det hade varit ett varmare hem. Nu hade tavlorna fått samla damm i förrådet, de krossade vaserna var sedan länge försvunna och mattorna hade brunnit ute på gården. Allt var kalt. Tomt. Och mörkt. Draco hade aldrig haft ett varmt familjehem med speciellt mycket kärlek och skratt men det här skrämde honom. Det var inte längre hans hem. Det här var ett fängelse.

Narcissa och Lucius Malfoy satt vid det stora middagsbordet och hade precis börjat små äta när Draco kom för att sätta sig bredvid sin mamma. Narcissa tittade på honom och log sitt varma leendet som alltid gjorde Draco bättre till mods. Enda sedan han hade misslyckats uttala de två orden som hade tagit livet av en av de mäktigaste trollkarlarna hade Voldemort brutit ner hans familj, en efter en. Voldemort hade börjat med Dracos far, Lucius Malfoy hade utstått timmar av crucio-förbannelsen och han hade blivit Voldemorts favoritlek med sina tankespel. Draco tittade på sin pappa, hans insjunkna kinder och trötta kroppshållning visade att han inte var den man han en gång varit. Han var helt förstörd. Eftersom Voldemort var klar med Lucius hade han gått över till Draco, och Draco visste att om han visade sig slagen skulle även Narcissa förstöras. Det var det sista han ville. Det fanns ingen han älskade mer än sin mamma och det var hans största mardröm, att se sin mamma lida. Så han kämpade emot Voldemort, höll sig på sin plats och gjorde det han blev tillsagd. På så sätt kunde det inte bli mycket värre i alla fall.

”Draco, ska du inte äta vännen?” frågade Narcissa med sin lena röst och kramade hans hand lite snabbt. Han tittade upp förvånat, som om han nyss blivit väckt ur en dröm. 
”Jo, kan du skicka potatisen pappa?” utan ett ord tog Lucius skålen och skickade den till Draco. Middagen flöt på och endast ett fåtal ord växlades mellan Draco och Narcissa, men Lucius satt tyst med blicken riktad neråt och åt sin mat. Det gjorde ont i Draco att se sin pappa sådär men han hade vant sig, det hade pågått en längre tid nu och även om han saknade den han en gång varit så hade Draco kommit till freds med att han aldrig kommer att få tillbaka sin pappa. Voldemort var för bra.

Efter middagen återvände Draco till sitt rum. Eller ja, det som en gång hade varit hans rum men nu fanns det bara en säng, ett skrivbord och hans garderob. Innan Voldemort-tiden hade hans rum prytts med grönt och silver, hans pokaler från skoltiden hade stått i hyllorna och foton på familj och vänner hade hängt på väggarna. Det var självfallet tvunget att tas ner. Värme och glädje var inte längre en del av Malfoy vardagen. Han la sig på sin säng och stirrade upp på taket. Det tog inte många sekunder innan hans ögonlock stängdes och han slängdes in i en hemsk mardröm.

Han satt vid det långa vardagsbordet och runt omkring han satt alla dödsätare med sina masker på. Voldemort satt på kanten. Hans vita hud och röda ögon brände på Dracos skinn och rädslan gjorde att alla hans organ vred sig i kroppen. Voldemort började sakta skratta. Ett skratt som började eka i hela rummet och snart började dödsätarna följa hans exempel. Svetten började rinna nerför pannan och paniken tog över. Plötsligt dämpades skratten av ett plågsamt skrik, Draco vände snabbt på huvudet för att finna Charity Burbage hängandes över bordet. Hon vred sig i smärta och hennes skrik tog över allt. Draco såg in i hennes glänsande ögon och det var då han kände sina tårar rinnandes nerför kinderna. Det här var en lärare han aldrig haft, en lärare han avskydde och skrattade åt när han gick på Hogwarts. Men nu ville han göra allt för att hjälpa henne. Det hade gått för långt. Voldemort gick för långt. Alla har rätt till sin egna åsikt, även om den är att mugglare och trollkarlar är lika mycket värda. Ingen har rätt till att dö för sin åsikt. Hon börjar skrika hans namn. ‘DRACO! DRACO SNÄLLA! SNÄLLA HJÄLP!’ men han sitter som paralyserad när han ser henne falla mot bordet. Hon tystnar när hennes huvud smäller i det hårda ekbordet. Voldemort skrattar och hans följeslagare följer honom in i skrattet. Draco sitter tyst med ett inre lidande. Han får inte visa Voldemort. Han är inte sårbar. ‘AVADA KEDAVRA’

Draco sätter sig upp snabbt i sängen och flämtar genom sina hastiga andetag. Han sveper med sin svarta jacka över pannan och torkar bort svetten. Draco reser sig upp och stirrar förtvivlat runt i sitt rum tills han faller ihop på golvet och kväver sitt gråtande i sin kudde. Han låter paniken och smärtan och tårarna och förstörelsen och Voldemort ta över sin kropp. Draco ligger på sitt golv i flera timmar. Väntandes på något ljus i denna eviga, mörka tunnel. Men det kommer aldrig.

Det är först när Narcissa rusar in i rummet efter att ha hört sin son i korridoren, hon slänger sig över honom och håller honom hårt mot sin varma kropp som han kan andas igen. Med sitt huvud mot hennes axel kan han stänga lådan om allt det hemska igen och fortsätta som om allt var okej. Det enda som fick honom att fortsätta var hon, sin mamma.

Den enda han verkligen, innerligt älskade.

AWSOME!

Helt underbart! Meer snälla, snälla du♥

Underbart
♥

supersuper!