Sista året på Hogwarts

(Jag bara diggar roll där killantalet överskrider tjejantalet xD)

Aravis går ut ur sitt gemak och ut på balkongen hon hade precis vaknat och fått en underbar frukost med Cor, hans fader och hans bror. Nu skulle hon bege sig ut för att träna, att träna för strid. Hon gillade Arkenland som gränsande till Narnia, här fick hon bestämma själv när och med vem hon ville gifta sig med och här behövde hon inte bära klänningar, smycken eller vad nu som en fanns som hon kallade onödigt dingeldangel.
Hon bär sina träningskläder eller sina vanliga kläder de hon bar förr som tarkanens dotter i det varma landet Calormen. Här i Arkenlande var det egentligen kyligt att ha, men att träna i en högsommardag som denna, då gick det.
Hon bar svarta pösiga byxor i ett tunt material, de lätta sandalerna och överdelen som lämnade hela magen bar och endast döljde brösten var blodröda. Vid sin sida bar hon ett vanligt Narniskt långsvärd, smitt av de skickligaste dvärgar och smitt i äkta narniskt järn. Hon hade fått det i förlovningspresent av sina hästvänner. Nyligen hade hon och Cor förlovat sig, ett av de enda smycken hon bar, en guldring med en röd rubin som matchade den röda rubinsmycket som hon hade i naveln.

Då hon skulle gå, det var då det hände. Den numera bekanta pirrande känslan, känslan av magi, "Aslan",utbrast hon, innan en svart dimma omslöt henne. När det åter klarnade stod hon i ett rum och en gammal man med silvergrått hår betraktade henne. "Aravis Tarkheena, välkommen."

(Kläderna hon bär är typ såhär, som Jasmine i alladin typ ;P )

Fai hade tittat upp när de andra ankommit. Det var inga han kände igen. Han hade inte mött någon av deras själar i någon av världarna han besökt. Han tittade mot pojken som skickat ut några sorters insekter. Han lossades inte lägga märke till dem. Fai log endast mot dem.
"Så nu har ni alla kommit" sa mannen och log mot dem. Så de skulle endast vara fyra? "Mitt namn är Albus Dumbledore. Jag är den som fört er hit" rösten var lugn. Då hade Fai fått reda på varför Mokona sett så förvånad ut. Fai hade känt den okända magin, det vat inte magi han var bekant med.
"Ni fyra är alla olika och jag kommer att behöva era krafter. Ni förstår jag har ett uppdrag åt er" sa Dumbledore och Fai undrade vad mannen ville dem. Ett uppdrag kunde betyda många saker.
"I denna värld härskar en man som heter Voldemort. Han är trollkarl, en mycket ond sådan. Ingen av oss kan döda honom, alla som har försökt har dött" sa Dumbledore och tystnade en stund. Fai förstod att han tänkte på dem som gått förlorade. "Det är därför ni måste göra det. Ja ni måste befria Hogwarts med." sa han och log stort mot dem som om det var självklart vad Hogwarts var. "Nej nu får ni bekanta er med varandra, jag hämtar er senare" sa han och lämnade rummet. Fai hörde hur han låste dörren. Han behövde deras hjälp, men han hade kidnappat dem. Det var ingen mening att lossas som något annat. Fai reste sig upp, han märkte att han var längre än dem andra. Det var dock något han var van vid, det var få som var längre än honom. En av de få var Kurogane. Han log vid tanken på den andra mannen. Han skulle bli rasande på att Fai var borta, sen skulle han bli orolig. Fai kunde se hans ansikte framför honom och log roat. Han vände sig mot dem andra och lutade sig mot väggen. Han fällde ner den stora huvan han hade på huvudet.
"Sååååå" började han och tittade på dem "Det verkar som vi är fast här" sa han leende.

Shino ser på mannen, som hade namnet Albus Dumbledore. Med tanke på kraften som Shinos insekter snappat upp så antar han att mannen ifråga är relativt kraftfull, men Shino finner än dock att de andra i rummet inte heller är att leka med. Det håller hans insekter med om, ja förutom de giriga som helst skulle vilja suga i sig dess krafter som ändå alltid tycker att han borde attackera - tur för Shino har han den största kontrollen över insekterna när de trots allt är hans inneboende skulle man kunna säga. Shino ser på mannen som just talat genom solglasögonen. Han har tyvärr inget intresse att lära känna någon här, han måste tillbaka. Tänk vad mycket trubbel Hinata och Kiba redan kan ha lyckats hamna i.

Aravis ser på mannen som hade talat då han, Dumbledore gått. Mannen ifråga är blond och log åt det hela. Aravis fann det inte det minsta roande, spännande förvisso men inte roande. Hon ser på de andra två med och märker att hon är den enda kvinnan, automatiskt förs handen till svärdfästet och dolken vid den andra sidan. Hon var en kvinna som kunde försvara sig, ovanligt förvisso, men drottning Lucy var ett utmärkt exempel på hur ytterst skickliga kvinnor kunde vara i strid, även drottning Susan var skicklig med sin båge även om hon inte gillade strider.
"Vad är det att le åt?" frågar hon högdraget, men låter sedan rösten ändras, inte bete sig som en bortskämd Calormen. "Men ja, vi är fast här." sa hon sedan lågt men sedan flammade hennes ögon åter upp av vrede, "Vad har han för lov att vi ska hjälpa honom när han kidnappat oss?" sa hon stridslystet.

Fai vände sig mot kvinnan och log enkelt.
"Du låter som Kuro-rin" sa han enkelt och tänkte på den andra mannen och log utan att tänka på det. "Att blir lättare om man ler" sa han och tittade upp i taket. Han undrade om mannen visste om hans förbannelse? Han undrade om mannen som hette Voldemort hade kraftfullare magi än han?
"Vi kommer inte här ifrån om vi inte hjälper honom" sa Fai och log igen.

Aravis blev smått paff av hans svar, "Vem?" sa hon undrande, hon hade aldrig hört ett liknande namn förr. Hon hade räknat ut att hon var i en annan värld, kanske den som Adams söner och Evas döttrar härstammade ifrån? Men de andra verkade vara från andra världar, troligen fanns alla de världar kopplade till skogen med dammarna där de första barnen av Adam och Eva kom, då Narnia och världen föddes. Hon nickar åt det han sa för visst var det sant. "Jo, jag vet. Men tycker det inte förefaller sig rättvist. Aslan skulle säkert ha något att säga om det. Om han nu inte var med på det som en lärdom för mig." fundersamt.

Fai tittade på kvinnan.
"En vän till mig" sa han enklast. Det var ingen mening att förklara vem Kurogane var. Det skulle ta långtid och de skulle ändå inte förstå. Han undrade vem Aslan var? Han hade aldrig hört talas om den personen. Fai sa inget, livet var inte rättvist, då hade Fai levt och inte han! Han tittade åter upp i taket och väntade på att de andra skulle säga något.

Så han hade fört dem dit. Zuko kände ilska så som han inte känt den på mycket länge. En gammal stolle hade fört honom ifrån sin familj och ifrån sina plikter. Han kände sig själv blekna lite på hur mäktig mannen måste vara för att kunna föra honom till en annan värld, något inte ens Aang kunde och han var den mäktigaste bändaren på flera hundratals år vilket kanske inte var så konstigt då han var avataren. Zukos blick drog sig emot insekterna en av de unga männen verkat skicka ut. De oroade honom en aning, de såg inte särskilt vänliga ut.
Han följde kvinnans och den blonda mannens konversation. Kvinnans rörelse emot sina vapen hade han inte missat.

Aravis nickar åt mannen och ser på de andra två, "Vad pratglada ni två var då." säger hon syrligt till dem. Aravis själv är inte ett dugg magisk men hon känner att de andra möjligen är det, mannen som lämnat dem var det definitivt, kanske lika som Aslan? Men vad kunde en man mot ett lejon räknas? Hon sätter sig långsamt ner, med benen i kors och synar dem. Hon är glad att ryggen är vänd bort från dem, klomärkena härs och tvärs över ryggen skulle säkerligen ställas frågor om och ännu ville hon inte öppna sig helt för dem.
"Då så." säger hon och ler lite, "Vi kanske skulle lära känna varann då."

Shino, vaksam som han trots allt är, lägger det han ser på minnet och hur de uppträder. Han är uppriktigt förvirrad över de nya namnen. Fastän det inte visas, så är han det. Shino har ingen intresse i att lära känna dessa människor och han tror verkligen att det inte har någon betydelse för dem att veta vem han är heller. Öppna upp sig för Kiba och Hinata är en sak, men inte ens hans lagkamrater borde ha privilegiet att säga att de känner Shino Aburame, men de vet mycket om honom. Så mycket är sant. Emellertid betyder det inte att dessa främlingar behöver känna honom. Namn och by kan de väl veta... när han väl tänker på det, vilken underlig by kan de här stollarna tänkas komma ifrån?