Murderous private roleplay.

"Ingen orsak." Säger Kazou och ser efter henne innan han vaknar upp, vad håller han på med? Hon ska vara död nu. Kazou himlar irriterat med ögonen innan han försvinner från trottoaren. Han måste följa efter henne, döda henne. Kanske stjäla pappren också som bevis på att hon faktiskt är död. Hur nu det skulle bevisa något, eftersom han ändå måste göra sig av med kroppen. Kazou brukar alltid ha problem med cheferna när det kommer till hur han gör sig av med liken, fryser in dem, maler ned dem, begraver dem - vilket ofta visar sig vara ett bra alternativ om man gör det på rätt plats - och så vidare. Cheferna brukar vilja kremera, fast Kazou vill verkligen inte släpa en kropp tillbaka till högkvarteret var och varannan gång som han dödat någon ny bara för att bränna dem, det vore absurt.

Azura kom fram till porten och knappade in koden. Hon kunde fått tag på en bättre lägenhet, men hon hade bott på värre ställen. Hon drog upp dörren och gick sedan in. Hon tittade upp på trappan, hon bodde på sjunde våningen och så klart hade de inte hiss. Men att gå upp för trapporna var bra träning. Hon började vandra upp för de tråkiga trapporna, när hon flyttat in hade hon kunnat roa sig med att ta reda på vilka hennes grannar var. Hon såg ett namn, gissade vad för sorts person det var och tog sedan redan på det. Nu hade hon redan gjort det, till och med för dem som bodde ovanför henne. De var ensamstående mammor, de var en knarklangare, en pedofil, en advokat, några par och så en människa som pendlade mellan jobb. Det bodde alla möjliga i det här huset. Hon önskade nästan att det skulle flytta in någon ny så hon kunde få något att göra. Hon kom fram till dörren och låste upp innan hon gick in. Azura hängde upp jackan och tog av skorna innan hon slängde pappren på bordet. Hon var trött och hon behövde duscha. Hon bestämde sig för att duscha först och sedan sova.

När Kazou ser henne gå in i huset sparkar han irriterat till det huset han gömmer sig vid för tillfället. Han lyckas faktiskt förstöra lite av det hörnet. Kazou himlar med ögonen och funderar på att antingen bryta sig in eller ta sig in på fredlig väg. Med tanke på att det ska vara en äldre dam i huset som har alzheimers skulle det troligen inte vara något problem att lura i henne att hon hade en son, eller sonson beroende på hur hon såg ut. Kazou plockar upp sin telefon för att se efter vad kvinnans namn var, ålder... och ja, allt han hade samlat ihop om henne. Lägenhet nummer 9, vem lägger en gammal dam som har alzheimers på något högre än första våningen? Kvinnan kan ju falla ut genom fönstret eller något. Kazou ruskar på huvudet, går fram till huset och trycker på interntelefonen för lägenhet 9 och väntar på svar.

Azura klev ur ut duschen och lindade handduken runt sig. Hon slängde en blick i spegeln och vände sedan bort den. Att vara söt kunde även vara en förbannelse. Hon visste hur hon skulle utnyttja sitt utseende men det var inget hon var stolt över. Hon undrade om hon liknade sina föräldrar? Hon kunde inte minnas dem hur mycket än hon försökte, men hon hade inte varit mer än några år när de kastat ut henne. Hon undrade hur gammal hon egentligen var. Hon brukade svara att hon var 22 när någon frågade, men hon kunde vara några år äldre eller yngre. Hon steg ut ur badrummet och gick in i sovrummet. Hon slängde sig på sängen, det var ingen mening att byta om. Hon skulle inte någonstans, inte än i alla fall. Hon drog en filt över sig och försökte somna.

"Vem där!?" Säger en panikslagen röst till honom i telefonen när någon äntligen bestämmer sig för att svara. Kazou skulle väldigt gärna vilja bryta sig in, men han hindrar sig själv. Inte ska man behöva bli alltför påflugen.
"Det är Richard. Richard Folk." Säger Kazou lättsamt nog.
"Jag känner ingen sån!" Svarar rösten. "Försvinn!"
"Jag är din brors sonson. Se efter på kylskåpet." Rösten muttrar något och försvinner iväg, troligtvis för att se efter.

Hur Azura än gjorde kunde hon inte sova. Tankarna vandrade och hon suckade, det var ingen mening att ens försöka sova nu. Hon klev upp och tittade på Handduken som föll till golvet. Hon tog på sig ett par trosor och drog sedan en klänning över huvudet. Hon föredrog klänning. Byxor hade alltid fått henne att känna sig så instängd. Hon öppnade dörren till balkongen och gick ut. Solen gick ner bortom husen och hon log. Azura hade alltid föredragit natten. Hon kunde gömma sig i mörkret och hon kunde bli någon annan. Hon slog sig ner på stolen som stod där ute och slöt ögonen. Hon lyssnade på ljuden från staden och bara var en stund.

"Ska du in?" Säger en mansröst bakom Kazou och han ser på den reslige mörke mannen som ser ut att vara hämtad rakt från en dålig maffiafilm där han står med kavaj och solglasögon. Trots att solen inte riktigt skiner så starkt att det skulle behövas. Kazou nickar bara kort.
"Jag ska hälsa på..." Säger Kazou, eller snarare börjar Kazou när mannen avbryter.
"Jag antar att du ska hälsa på kvinnan Mary." Säger mannen och låser upp. Kazou nickar och snart är han inne i huset, det kan man kalla tur.

Azura hämtade en filt från sovrummet och en kopp tea från köket. Hon behövde en stund för sig själv. Men som vanligt ringde alltid telefonen när hon behövde ta det som lugnast.
"Azura" sa hon.
"Ja det är Charlie" sa en mans röst och hon hade sett det på skärmen.
"Jag har några papper som kan intressera dig" sa hon och det blev tyst en stund. Charlie verkade tänka, det gjorde han alltid. Hon visste att han räknade hur mycket pengar han kunde lägga ut.
"Vad rör det?" frågade han.
"Kärnvapen" svarade hon och väntade på ett svar

"Tack." Säger Kazou till mannen som muttrar något till svar och försvinner in i sin lägenhet, som var på första våningen. Kazou går in i hissen och checkar än en gång mobilen. Denna gång för att se vilken lägenhet Azura bodde i. Han trycker in rätt siffra, men just som hissdörrarna stängs kommer en kvinna in. Hon kan inte vara äldre än 20. Men Kazou - som försökt se till att se efter vilka som bor i huset - känner inte igen den här.
"Vilken våning?" Frågar Kazou och kvinnan kastar en blick på nummerpanelen.
"Samma som du redan tryckt in." Säger hon och sedan stirrar hon bara rakt fram.

"Jag är intresserad" sa han och Azura log, hon visste att han skulle vara intresserad.
"Hur mycket kan du ge?" frågade hon och det blev åter tyst.
"20, inte mer" svarade han och Azura funderade, hon kunde få mer än 20000 för papperna men hon behövde pengar snabbt.
"Jag tar det" sa hon och Charlie skrattade.
"Alltid ett nöje att göra affärer med dig Azura, jag hämtar dem i morgon" sa Charlie och la på. Azura visste att någon annan än just Charlie skulle hämta dem men det spelade ingen roll..