Quel fara

Lavinia gjorde sin uppgift så som alla andra jobbade eller så. Hon hade helt tappat känslorna för vad det innebar och egentligen orerade hon sig inte för det. Hon oroade sig för inte för det eller för att bli gravid heller, det hade hon blivit, inget nytt. Ena hade tagits ifrån henne till ett barnhem och han dog vid spädbarnsåldern, andra hade blivit ett missfall för att värden inte ville att hon skulle bli med barn mer och hade slagit ut det. Inte för att hon brydde sig, hon brydde sig inte om något som om det inte handlade om Lancelot, han betydde allt för henne. Och det visste många särskilt värden och konungen, de utnyttjade det och han skulle anlända hit för att se deras föreställning. Hon var rädd för vad de skulle göra med Lancelot för att kunna göra vad de ville med henne.

Slutligen anländer den svarta vagnen förspända med fyra kolsvarta hästar. Kungen klev ut, värden välkomnade honom och Lavinia kom snabbt fram och bugade djupt inför hans majestät. Han var stor, muskulös och hade ett grymt utseende, värdshusvärden var en liten ängel jämfört med honom. Hade Lavinia sett en orc förr hade hon direkt sett att han hade orcblod i sig. Men det hade hon inte behövt veta för att veta att han var en ondskefull och elak man.

Aurora hade fått ett stort antal blåmärken efter Cennons träsvärd som träffat hennes muskulösa kropp. Efter uppståndelsen på marknaden hade Aurora och Nathanael inte stannat fören dem nått fram till de andra, där de kände sig trygga. Nathanael hade lett ett fejkat leende och Aurora hade fortfarande känt sig kallsvettig. Ingen av de andra hade sagt något men de hade inte kunnat missa att något hade hänt. Auroras okoncentration under svärdfäktningen hade lett till att Cennon fått in mer träffar än vanligt.

Då kvällen började gynnas var de tillbaka till värdshuset. Aurora och Cennon hade fortfarande inte hunnit gå in då de såg en enorm, svart vagn med fyra lika svarta hästar förspända. Ut ur vagnen kom en enorm man och det var ingen tvekan. Aurora kollade emot Cennon som bara stirrade på honom. Under dagen hade de sett de mest underligaste människor men denna man var så lik en varelse de träffat på i skogarna i söder förra sommaren. Det enda som skilde dem åt var att denna man verkade inviga respekt istället för rädsla.
”Jag tror vi måste tala med Heddi”, sade Cennon tyst och efter mannen begett sig in i värdshuset följde de efter.
De höll sig bakom den stora uppståndelsen runt mannen. Aurora hörde viskningarna lika tydligt som om någon skrek henne i öronen. Orden etsade sig fast i hennes sinne. Kungen…

Värdshusvärden som länsande både henne och Lanc på pengar verkade nöjd och de fick faktiskt del av den goda soppan som skulle serveras till gästerna. Nog kunde det bero att så många gäster fanns och att både hon och Lanc skulle jobba. Hon följde silvermynten som Lanc tjänat och som nu bodde i värdens skinnpung.
"Se så, ut och spela nu, och du Lavinia, servera och var sen vår konung till lags i allt." sa han och honnickade kvidande, hon ville inte vara med om smärtan det innebar, men hellre det än att han skulle gå på Lanc.
Lanc satte sig på pallen bland matgästerna och Lavinia började servera konungen och hans män och duka fram till resesällskapet.

Aurora gick med bestämda steg fram till värden som talade till Lavinia som nästan såg rädd ut men hon kom snabbt på andra tankar. Hon bad värden att föra dem till Heddis rum vilket han också gjorde. Hans falska ord och dåliga skådespeleri såg både hon och Cennon igenom men gav honom ändå en peng för besväret. Aurora slog upp dörren. Rummet var varken stort eller litet, en brasa knastrade i eldstaden och spred ett mjukt sken i rummet, en säng som kunde tillhört en drottning mitt i rummet, några mindre fåtöljer stod i hörnet runt ett bord. I fåtöljerna befann sig de tre andra ur deras sällskap. De satt alla tysta i sina egna funderingar som om de väntade dem vilket Aurora misstänkte att de gjorde.
”Vad är detta för ställe?” frågade hon Heddi som vände sina ögon emot henne.
Aurora fick en chock, de hade blivit alldeles vita som om hon inte hade någon ögonvita. Hon kollade på de andra två. Nathanael blickade ner på sina händer, de var svarta som om han tagit i sot men så öppnades en liten låga bara några centimeter ifrån hans öppna handflata. Vanog satt bara och stirrade ut i brasan med längtan i blicken.
”Åh, detta är våras förfäders land. Magin är starkare här.” viskade Cennon i Auroras öra som om han inte ville väcka de andra ifrån transen de verkade vara i.
”Kommer det där hända oss?” frågade hon oroligt men då hon kollade på Cennon förstod hon att det redan hade hänt dem.
Hans drag hade blivit mer spetsiga, rena och raka på något sätt. Ögonen var som vanligt väldigt klara men hade en glimt som de saknat.
”Lyssna”, sade han lågt.
Aurora koncentrerade sig på att lyssna. Hon hörde låga skratt, hur Lancelot spelade på sin fiol nere i sällskapsrummet. Innan knackningen kom på dörren visste hon att det stod någon utanför.

Lavinia ser efter Aurora och killen som försvinner med värden, vad hon önskade att hon kunde varit en av dem. Eller kanske inte en av dem just, men någon som var fri, fri att bestämma sitt eget liv. Och slippa hungra och slippa oroa sig för sin broder.
Hon undrade, de där resanden verkade smarta och flickan Aurora trevlig, kanske kunde de hjälpa? Hon tänkte inte på styret av staden eller något, för så hade det alltid varit och hon trodde det aldrig kunde ändras. Nej hon undrade över det vita lövformade födelsemärket som både hon och Lancelot hade i nacken. Det som kungen tycktes avsky, det som han hade försökt att förstöra. Men endast skinnet runtom hade han lyckats med, som nu var ärrat.
Hon fortsätter lugnt servera och försöka undvika kungen och hans män och deras hårda händer. Hon skulle ändå snart befinna sig ensam med kungen och det var inget hon ville. Då hon kommer till kungens ord drar han obarmhärtigt ner henne i sitt knä, han var nu drucken och allt mer hänsynslös. "Lavinia, min sköna." väser han fram och drar sin dolk samtidigt som han håller fast hennes händer. Han drar spetsen längst hennes hals och ner längst urringningen. Blodstrimman tränger fram och han slickar upp det, detta var bara en lek för honom, aldrig skulle han döda sin leksak, bara skada. Kungen älskade att se andra i smärta och Lavinia uthärdade det hela under tystnad, som det förväntades av henne.

(Tänkte att födelsemärket kunde vara någon uråldrig alvsläckte med magiska egenskaper ;P)

[En awesome idé. Haha, ursäkta allt mysko jag skriver, ibland känns det som om fingrarna har ett eget liv. xD]

"Eran middag är klar", sade en ljus stämma genom dörren.
"Vi kommer strax", svarade Aurora och hoppades att kvinnan skulle gå.
Bara några sekunder senare hörde hon stegen ifrån kvinnan som haltade en aning gå genom korridoren och nedför trappan. Aurora blickade ut över de andra i rummet. Heddis ögon var tillbaka till normala, Nathaneal hade slutat leka med elden och Vanog satt och kollade inte med ögonen tindrande i elden längre.
"Vad händer med oss?" frågade Aurora svagt mot Heddi och de andra verkade också invänta svaret.
"Vi befinner oss vid magins rot, i vårt land och det är här vår magi är som starkast."
Aurora kunde känna hur hennes värme låg tryggt inom henne mycket tydligare än någonsin förut. Hon kunde känna hur blommorna som stod på bordet i en vas sakta höll på att vissna och hon kunde höra mycket tydligare än innan. Hur det hade ändrats visste hon inte, hon hade inte märkt förändringen. De andra verkade också känna efter. Nathanaels mage kurrade ljudligt och Aurora brast genast i skratt.
"Kan vi inte luska ut det här efter middagen?" frågade Nathaneal oskyldigt.
Ingen protesterade och de gav sig av ner emot matsalen där de flesta gäster redan var väldigt berusade. Aurora följde musiken och såg Lancelot sitta och spela på sin fiol på en stol. Han verkade oberörd av allt som hände runtomkring honom. Aurora undrade hur mycket han egentligen uppfattade.
"Lavinia, min sköna."
Orden fångade hennes uppmärksamhet, den unga, vackra kvinnan som var pojkens syster, de var tvungna att vara syskon så lika som de var. Det tog en stund för Aurora att finna kvinnan med blicken och då hon gjorde det såg hon den vidriga mannen, kungen mindes hon slicka upp blod ifrån ett sår längst Lavinias bröstkorg. Utan att tänka efter stormade hon fram till honom och greppade tag om hans handled som om han var en olydig pojke i skolan. Då mannen, varelsen kollade upp på henne insåg hon att hon egentligen inte visste vad hon höll på med. Hans ögon verkade skjuta gnistor. Tätt bakom sig visste hon att Nathaneal befann sig. Han hade en speciell doft, aura omkring sig.
"Sir", sade hon med sammanbitna tänder.
Hon lutade sig fram så hennes mun var tätt intill hans öra.
"Jag vet vad du är …"

(Hahaha xD Tycker det är bra ja ^^ Föresten, är typ han en orc men de andra förutom sällskapet kan inte se det eftersom det är stark magi inblandad och folket har typ vart försänkt i den i århundraden? Eller hur tänkte du? xD)

Lavinia rycker till och ser skrämt på Aurora då hon greppade tag i kungen. Vad höll hon egentligen på med? Men kungen släppte inte Lavinias handleder utan höll den än mer hårt och hon kände hur benen i handleden knakade mot varandra. Kungen ser stint på Aurora men gör inte anfall med kniven han håller i den hand Aurora greppat. Lavinia hör vad hon viskat till kungen, hennes hörsel var trots allt stark, och vad menade hon med det? Visste att han var, vad? Hon fattade inte men hon visste att sällskapet säkert var illa ute och då Aurora och hon ville inte att något skulle hända Aurora som faktiskt visat Lanc vänlighet. "Snälla Aurora lägg dig inte i det här." säger Lavinia bedjande.

[Okej, haha. Så han har ingen aning om vad hon pratade om? xD Vilken liten effekt det måste ha/haft på honom. ]

Kungen vek inte undan hennes blick men han gjorde heller ingen ansatts till att släppa Lavinia vilket hade varit hennes avsikt. Så såg hon för första gången kungens livvakter och andra män som var där för att skydda honom. Hur kom det sig att hon inte sett dem förut. Hon kände Nathaneals hand på sin axel. Vid Lavanias ord kände hon ilska. De, styret behandlade inte människorna värre här än i andra städer de besökt men Heddis ord hade påverkat henne. Detta var deras land, deras folk, de var deras bröder och systrar och det gjorde skillnad för henne. Om det skulle vara så att det var här det var meningen att de skulle slå sig ner var det inte så hon ville leva. Kungen skrämde henne inte alls så mycket som männen bakom honom.
"Aurora, vi kanske ska ta striden någon annan dag", sade Nathaneal ur mungipan.
Det var som om hela stället stirrade på dem men samtidigt ville hon inte bara backa.
"Tänk på det du", väste hon fram innan hon gjorde som Nathaneal föreslagit.
Innan hon vände sig om gav hon männen bakom kungen en trotsig blick.

(Jo, han borde ju veta det eller? Men kanske inte resten av folket xD Eller annars har han bara orc blod i sig ;P)

Lavinia andades lättat ut då Aurora backade undan från kungens livakter och hon bad inom sig att Aurora eller de andra inte alls skulle ta den striden, det skulle sluta i att de alla skulle dö och blodspillan skulle det bli. Kungen ser efter Aurora och hennes sällskap med hård blick, om Lavinia bara kunde varna dem så skulle hon gjort det men hur skulle hon det? Han fingrar med kniven och då Lavinia rör sig en aning för att försöka lätta på det hårda greppet far kniven redan ur hans hand och rakt förbi Lancelot, en hårsmån från att han skulle bli träffad och rakt i väggen bakom honom. Men Lavinia stelnar genast till och kungen ler, "Du vet vad som händer." säger han varnande och kastar en blick på Lancelot som lugnt sitter och spelar, "Så lyd." sa han befallande och rycker upp henne på fötter med händerna fortfarande i ett fast grepp. Han kastar en blick på sällskapet och Aurora, "Men man får visst inte göra vad man vill med sin egendom i detta sällskap så vi går upp till mig, kom." säger han och drar med henne upp för trappan.

[Instämmer, inte resten av folket borde veta. Tänkte det har han magiker eller andra varelser som skyddar honom? Btw, finns det kentaurer och liknande i skogen? ]


Ingen av de andra i sällskapet verkade särskilt glada då Aurora och Nathaneal återvände. Aurora kastade en blick bakom axeln och såg kniven flyga emot Lancelot som satt och spelade. Hon var på väg upp ifrån pallen hon satt på då Heddi greppade tag i henne.
"Den träffar inte, han gör det för hennes skull", sade hon och nickade emot Lavinia.
Aurora och de andra ur sällskapet såg hur kungen drog med henne upp. Aurora hörde kungens grymtning. Särkeligen hade hon bara gjort de värre för den unga kvinnan men hon vägrade att tro att svaret var passivitet.
Maten blev serverad och av hennes haltande visste Aurora att det var samma kvinna som kommit för att kalla dem. Då kvinnan var utom hörhåll vände sig Aurora emot Cennon.
"Skulle du inte kunna köpa henne över natten? Om jag skulle göra det skulle han inte tillåta det."
Hon började känna sig desperat. Det var något med Lavinia och Lancelot. Hon ville inte att de skulle komma till skada.
"Hon kommer inte behöva göra något som hon inte gjort innan", svarade Cennon vilket fick Aurora att häpna.
Hon kollade på Nathaneal som oftast stod på hennes sida men han låtsades inte ha hört.
"Det är inte värt att riskera, han är kung här." fortsatte Cennon.
Aurora vägrade tro på vad de sa. Den enda hon litade på i detta avseende var Heddi men då hon kollade upp på Heddi skakade hon lätt på huvudet.
"Jag kan inte förstå er. Hur ska vi kunna sitta här i lugn och ro då vi vet vad som är på gång på övervåningen."
Ilskan i hennes röst gick inte att ta miste på. Hon kände hur hon började tappa kontrollen och stormade ut i den svala kvällen.