Tredje världskriget

Freja sitter och småfryser där hon sitter i lastbilen, hon hade inget annat en den kortärmade tröjan på sig, hon hade inte kommit åt att ta sin jacka. Fler och fler ungdommar kliver på och det börjar bli riktigt trångt, alla är från byskolorna från de omgärdade byarna.
Snart lämnar de småvägarna och åker ut motorvägen, motorvägen ut i det okända mot storstan, mot soldatlägret, mot döden. Mörkret i lastutrymmet är totalt, man hör bara några som pratar lågt, andra som snyftar men de flesta sitter bara tysta och stela.

Ronja kramar om henne och Vera börjar snyfta och gråta med hennes axel. Ronja stryker henne över håret, Vera förstår inte varför hon av många måste hamna där. De finns ju så många som aldrig haft en tanke på att bli soldater, inte Vera i alla fall. Aldrig har hon haft en tanke på att bli soldat, inte på det sättet i alla fall. Ronja, såklart. Men oavsett.
"Vad kommer hända?" Mumlar Vera skrämt.
"Vet inte riktigt." Svarar Ronja.

Plötsligt mitt i all tystnad hörs någon sjunga, först lågt sen allt starkare och flera stämmer in. Hon gissar på rösten att det var Tora, hon hade alltid haft vacker sångröst. Och vad var det de sjöng? "Din klara sol går åter upp, jag tackar dig min gud." Freja kände igen den, de hade sjungit den i 3an då de hade skola från förr, som på Bullerbyns tid, hon hade haft träskor, ljusblå klänning och det blonda håret i flätor, det hade varit en härlig tid. "Med kraft och mod och nyfött hopp." då hade de vart små och läst om andra värdskriget och nu befann de sig i det. "Jag höjer glädjens ljud."
Freja skakar på huvudet hon vill inte tänka på vad som skall hända och stämmer nu in med alla de andra. "Din sol går opp för ond och god, för alla som för mig. O, må jag så i tålamod, och kärlek likna dig." nu stämmde de flesta in och missmode kändes inte allt så på öängre, de var här tillsammans. "O, hjälp mig lyda dina bud, och ha din vilja kär. Förnöjd och glad i dig, min Gud, var dag jag lever här." vid sista versen stämde alla verkligen i och det lät riktigt vackert, deras lärare och prästen skulle vart nöjd. "Då skall jag, trygg i råd och dåd. Till dig, o Fader fly
och än förnimma att din nåd, är varje morgon ny."

I Veras bil är det knäpptyst, förutom snyftningar, viskningar och mumlanden. Precis när Vera ska svara på det Ronja sagt bromsar lastbilen in såpass kraftigt att Vera faktiskt faller till golvet av stöten när hon idiotiskt nog lutat sig framåt precis i det exakt rätta ögonblicket. Hon tar sig upp från golvet med hjälp av den snabbfotade Ronja och hon Vera inser att det var i grevens tid när samma man som sagt åt dem att gå in kommer och skriker åt dem att gå ut från lastbilen och ställa upp sig. Alla lyder snabbt de kan.

Lastbilen bromsar in kraftigt och Freja hör ett gäng svordomar då folk hade tappat balansen. Sedan slås dörrarna upp och mannen från klassrummet är där och skriker åt dem att raska på annars skulle de få se på annat. Freja som känner kinden fortfarande hetta från örfilen trots att smärtan sen länge gått över skyndar ut med de andra och ställer sig snabbt på led. En blick över området säger henne att flera ungdomar var här och alla står de på en grusplan med skrikande och svärande soldater framför sig.

Vera ser sig omkring och betraktar alla andra ungdomar, en del ser man direkt är mycket äldre än henne. Kanske runt trettio eller något. Men hon ser faktiskt ingen som tycks vara i hennes föräldrars ålder. Hur gammal får man vara som soldat? Eller lever ingen tillräckligt länge för att bli så gammal? Med den tanken i bakhuvudet ser hon på Ronja som verkar rätt kall med tanke på situationen. Vera ställer sig bakom en jämngammal kille, hon tror iallafall att han är jämngammal. Men hon känner inte igen honom.

Freja ställer sig i kön som generale nyss skrikit åt dem. Kön till regristering eller vad det nu verkade vara. Kön drar sig sakta framåt och slutligen får hon säga sitt namn, bostadsort och personummer till en man vid en skärm. De tar snabbt en massa prover på henne och delger att hon inte lider av någon sjukdom, men tack, tänker hon surt det kunde hon tala om själv. På proverna ser de att hon kan bli mycket stark och atletisk så att sitta i ett bombplan var inte något hon skulle få göra.
Nej hon skulle få vara marksoldat och nu tillhörde hon härmed kompani A:1, skulle hon missköta sig skulle hon hamna i en sämre grupp, men skulle hon sköta sig kunde hon bli befäl eller liknande, medelas hon innan hon förs in bakom ett par gigantiska gråa stenmurar.

Vera står längre bak i kön, väntar på sin tur. Hon ser hur ett flertal blir lättade, andra blir besvikna, andra blir vettskrämda, en del får till och med panik. Vad får man reda på där framme egentligen? Vera svläjer och lyssnar noga på vad som sägs där framme. Det är inte så svårt hon har alltid haft god hörsel. En av flickorna framför sänds hem igen, för hon lider av HIV, eller något sådant, hon hade iallafall . Vera ser hennes springa iväg med tårar rinnande nedför kinderna, ingen vakt stoppar henne. Ingenting. Så det måste väl betyda att hon inte ska vara med i kriget? Det är nästan så att Vera önskar att hon också har HIV, eller något. Då skulle hon också åka hem. Hon skulle dö, men inte på slagfältet iallafall.

Hennes tur. Hon säger sitt namn, stammar på var hon bor och tvingas upprepa det. Hon klarar sitt personnummer utan fel och sedan tar de sina prover. Kvinnan som tar proverna ser allvarlig ut innan hon tittar upp och ser en aning roat på henne.
"Du är en idealisk prickskytt, Vera Johansson. Du behöver bara bygga lite mer muskler. Det här är inget man ser varje dag." Säger kvinnan som om hon var överlycklig. "Jag ville bli prickskytt, men det visade sig att jag passade bättre som militärläkare. Stick nu innan jag blir sentimental." Fortsätter kvinnan, det sista är hårt och befallande innan hon skyndar till nästa som säger något om kompani S:1 och att hon kan sjunka om hon gör fel, eller bli högre rankad. I nästa stund går hon in genom tjocka betong... eller cementväggar.

Freja ser sig om över området, fler och fler ungdomar strömar in och hon undrar vart hon ska. Än är hennes känslor som avstängda och har ännu inte kännt den räddsla hon ser hos de andra. Förlusten av hennes föräldrar är ännu så färsk att hon inte har hunnit smälta allt ännu. Hon vänder sig om då hon hör en välbekant röst, "Freja", det är Kim, den rödhåriga killen från grannbyn. "Kim" säger hon och pressar fram ett leende, hon är faktiskt glad att se honom, "Vart hamnade du? Jag hamnade i H.3." sa han och knuffar henne lätt in i ett tält, tydligen är det här de ska få sina kläder.

Vera ser sig om när det kommer fler och fler i hennes ålder och äldre in. Det finns några fåtal ansikten hon känner igen. Fast hon är liksom fastfrusen vid marken så hon kan inte röra sig för att försöka vara lite social, lätta på trycket och den obehagliga känslan i magen. Vera rycker upp sig när hon får syn på en äldre man som ser ut att ha auktoritet på det här stället och hon skyndar sig att följa med strömmen in i de andra tälten där hon får en hög med kläder i famnen och ett par grova kängor i handen. Tydligen ska allt vara i hennes storlek och Vera gissar på att de fått reda på allt det där genom mätningarna de gjorde förut. Han är ute lika snabbt som hon kom in och...
"Ey! Vera!" Säger en lättad röst och i nästa stund har hon armar om halsen. Det är Max Bergström... men han hade ju flyttat.
"Max!" Svarar Vera glatt och han flinar åt henne.
"Synd och skam att ses såhär igen, huh?" Säger han efter att han släppt henne.