Gladiatorskolan.

Isis synade sig själv och log gillande mot spegeln. Hennes svarta klänning utlämnade inget av hennes former till fantasin. Hon lät det långa blonda håret hänga fritt över ryggen. Hon satte ett blomdiadem av diamanter i håret. Hon slet sin blick från spegeln och gick ut genom dörren. Solen lös på henne när hon gick fram till stallet. En svart hingst stod på gården och väntade på henne. Hennes hår fångades i vinden och hon log när hästens man också fångades i vinden. På borggården stod några vakter och såg på henne. Hon satte utan problem upp på hästen som var ivrig att komma iväg. Hon log, hon brukade se till att hennes hästar passade till de kläder hon hade. Idag red hon på Ryuk. Hästen hade tjänat henne väl de åren han varit här. Han var lika pigg som när han kommit hit från början. Hon red ut genom gårdsporten för att möta upp Sebastian, mannen hon skulle följa till Gladiatorskolan. Sebastian var hennes senaste nöje, ja leksak. Det var vad de var för henne, leksaker. Hon roade sig med dem innan hon kastade bort dem. Sebastian stod och väntade på henne vid stadstorget. Hon hälsade på honom men satte inte av hästen. De började gå mot skolan. Isis hade inte varit där innan, hon hade inte haft anledningar till det än. Men det här var ett nytt äventyr. Sebastian stannade utanför skolan och Isis tittade upp på arenan och la huvudet på sned, hon tittade på Sebastian som tog bort en svart hårslinga från ansiktet och log mot henne, han hade varit här förut. Hon satte av Ryuk och en man såg på henne.
"Frun" sa mannen och bugade hon tittade inte på honom
"Ta hand om min häst" sa hon och gick med Sebastian in i skolan

Artemis stirrar på solskivan som sakta rör sig uppför den röda himmelen. Hon sitter ensam i fönstret och lyssnar på svärdklangen som ekar nedanför. Hennes far och bror har varit uppe sedan månen stod högt för att träna och öva. Snart ska hon gå ned och slå ut dem båda med ett hugg. Hennes mor står säkerligen och betraktar dem med sin kritiska blick och sammanbitna uttryck från köksfönstret just, precis nu i detta ögonblick. Båda två sover lätt, hennes far sover dock tungt. Såpass att Artemis lätt skulle kunna ta sig in i rummet och hennes far inte skulle vakna förrän hennes kniv låg mot mannens strupe. Hon skulle le.
"Artemis måste finna ett nytt byte..." Mumlar hon med leendet hon skulle ha använt i den situationen. Artemis skrattar till åt bilden av hennes fars döda, blodiga kropp. Hennes mor skulle vakna, rädd såklart. Fast samtidigt så finns det en möjlighet om att hon skulle vara stolt över sin starka, stolta jägarinna till dotter. Artemis rycker till och ser mot himlavalvet igen. Nu är det inte gryning längre. Snarare tidig morgon. Svärdsklangen har slutat och en besviken, ilsken och förbaskad Artemis reser sig och sparkar så hårt i väggen att saker rasar från hyllan någon halvmeter ifrån. En del krossas men hon lyckas fånga den sågtandade jägarkniven som faller mot marken. Hon fångar den via handtaget såklart.
"Artemis Raptis. Gör dig redo." Säger hennes mor strängt när hon just stigit in i rummet och Artemis sänt iväg kniven mot henne. Turligt nog för hennes mor så har Artemis kvicka handlingar lärt modern att alltid ha en kniv i närheten.

En timme senare har hon slagit sig ned på sin stora väska och lutar sig mot skolans vägg när hon betraktar de nya eleverna. De nya offren. Morgondagens lik, troligtvis orsakat med hennes nya svärdkunskap och slagteknik.

[I'm back! Förlåt att jag har varit borta så länge, har haft litet annat på gång, men ska försöka skärpa mig ^^]

Sommarlovet var slut. Gaius vaknade och sträckte ut armen för att stänga av väckarklockan, som började pipa en halvminut senare. Himlen hade knappt ljusnat, och Gaius skulle ge sig av om några timmar mot skolområdet.
Huset han hade köpt med sponsorpengar han fått under sina två första år som gladiator var tomt. Huset såg normalt ut; det var varken stort eller fyllt med statyer och dyra målningar. Men den hade allt Gaius och hans fader behövde. Fadern låg antagligen och sov ännu, han hade vakat länge.
Gaius gick via toaletten till källaren, där de hade ett eget gym. Han steg upp på springmattan och började sitt morgonpass. Gaius dagar hade varit rutinerade sedan sin födsel, och han var väldigt disciplinerad. Varje morgon så länge han kunde minnas, hade han vaknat tidigt för att spendera två timmar på gymmet.

Klockan var sju då Gaius steg in i duschen och samlade sina tankar. Han kände inte rädsla för dagen eller för att återvända till skolan, men han såg verkligen inte fram i mot det. Med en återhållen suck torkade han sig och återvände till sitt rum.
Gaius klädskåp var inte fyllt av färger och glitter, trots att han med sponsorpengar skulle ha kunnat köpa sig hur mycket som helst. Svarta och vita t-skjortar och ärmlösa skjortor, svarta jeans och slitna, ljusblåa jeans dominerade skåpet, tillsammans med några kostymer; simplare svarta och en dyrare grå. Nu var allt dock nerpackat i en svart sportsväska, kostymerna dock i en skild väska så de inte skulle bli skrynkliga. Endast ett par svarta jeans, en vit t-skjorta och en av de svarta kostymrockarna hängde i skåpet, och Gaius klädde på sig snabbt, tog väskorna och gick ner i köket för morgonmål.
Tomma ölburkar skräpade ner köket och vardagsrummet, trots att Gaius hade städat undan matchande exemplar föregående dag. Han lade några ägg i kokande vatten och städade sedan upp efter sin fader.
Klockan närmade sig halv nio då han steg ut ur huset med sina väskor i handen. Han hade inte brytt sig om att göra något åt sitt hår, men han doftade gått och hade om sig en vårdslös charm som sponsorer, och kvinnor, tyckte om.
Gaius valde ut sina sponsorer noggrannare än de flesta eleverna, och pengarna han fick slösade han inte bort, och köpte åt sig själv bara det han behövde. Med ett undantag. Framför garaget fanns en svart Chevrolet Impala 1967, skinande blank och oerhört sällsynt. Jämfört med de nya sportsbilarna de flesta med pengar körde, stod Impalan ut, och Gaius älskade dess djupa ljud och äkta lädersitsar.

Så med väskorna i bakluckan, fönstren nerrullade och radion på körde Gaius till skolan och parkerade bredvid en gul Lamborghini. Med ett djupt andetag stängde han av motorn och steg sedan ut ur bilen, olycklig över att vara tillbaka.

(Yay you are back darling miss you ♥)

Mars knuffade på Bellona då en svart bil stannade på skolgården. Och inte vilken bil som helst heller, Bellona log märkbart och granskade sedan mannen, "Gaius" sade Mars förklarande, "Ett år äldre än mig, många sponsorer, lillasyster." flinar han mot henne. "Bara för jag är ny betyder inte att jag kommer få sponsorer." snäser hon av och han bara flinar. De visste båda två att hon hade fått sponsorer bara hon satte sin fot på skolgården. Hon tillhörde den släkten och hon hade tränats hårt sen hon kunde gå. Hon var hård, tränad och disciplinerad och skoningslös precis som de ville ha en gladiator. Hon var perfekt i den mall som de som såg på programen ville ha henne. Hur hon själv mådde brydde sig ingen om så länge hon gjorde det som förväntades av henne. Hon låter blicken sväva över skolgården och ser en svartklädd flicka luta sig mot en vägg, henne hade hon sett förr på TV liksom killen med bilen. Och nu var även hon här, nu skulle hon bli en av de oförglömliga, hon skulle bli en gladiator.

Isis gick bredvid Sebastian som glatt visade henne det ena och det andra. Hon nickade tålmodigt även om det inte intresserade henne. Hon var endast här för underhållningens skull. Inte underhållningen över att se människor döda varandra utan den underhållning Sebastian kunde erbjuda henne.
"Tänker du se mig öva?" frågade Sebastian och hon tittade på honom.
"Om du ger mig vad jag vill ha sedan" sa hon och han flinade.
"Allt för dig min sköna" sa han och tryckte henne emot sig. Isis log och följde med honom ut på arenan.
"Jag sätter mig på läktaren" sa Isis och lyfte upp klänningen och klev upp för trapporna. Hon hade suttit här så många gånger förut. Hennes familj hade en egen loge på läktaren men hon orkade inte bege sig dit. Det skulle ta för lång tid och var inte värt det.

Gaius tog ut väskan ur bakluckan och slog sedan fast den. Med väskan över axeln började han gå mot huvudbyggnaden. Van med kamerorna som fanns överallt gick han med blicken framför sig.
Han lade märke till Mars, som stod tillsammans med en flicka som han aldrig sett förut. Han mötte hennes blick kort, innan han nickade som hälsning åt Mars och fortsatte mot huvudbyggnaden.
Framför huvudporten stod en klunga reportrar, som ville få elevernas känslor och tankar angående första dagen. Gaius suckade och drog fram sina solglasögon som han tog på sig. Han var tvungen att gå igenom dem, och då han kom närmare lade en kvinnlig reporter märke till honom. Hon armbågade kameramannen intill i sidan och skyndade fram för att möta honom. De flesta reportrerna, som talat med nya elever rusade fram; endast de som ännu lyssnade på någon intressantare kämpe stannade kvar. Fast så klart, de bästa brukade vilja komma så sent som möjligt.
"Gaius Flavius, oövervinnlig på kampus och arena. Du har ett nytt år framför dig, ditt tredje eller hur?" började kvinnan. Gaius nickade och tvingade fram ett leende. "Kommer du att fortsätta vinna?"

Artemis ser på reportrarna som flockar sig kring en av de lite äldre eleverna. De kommer inte till henne längre - å andra sidan, vilken reporter kommer till flickan som kastat vapen efter dem? Artemis är nöjd som det är, dock. De filmar henne ändå, på avstånd må hända och det är därför hon har sitt vinnande leende på läpparna. Inte kommer hon förlora, hon är Artemis Raptis för gudarnas skull! Sponsorer har hon redan och hennes veke bror kanske äntligen kommer förgås i stridens hetta i år. Må Ares välsigna hennes krigslystnad när det kommer till hennes bror, och må det även bli för hennes hand han äntligen faller. För, som alla andra år, har de på något sätt lyckats hamna på arenan men bror duktig har även lyckats överleva varenda förbannade gång. Även om Artemis så "tappert" försökt ta livet av pestråttan.

Bellona följer Gaius med blicken innan han försvinner in i skolbyggnaden och Mars påkallar henne till verkligheten med en knuff framåt. "Kom och låt kameran möta dig, syskonen Sarpe ska visa vilka som kommer att regera." flinar han och de går in i byggnaden och möts direkt av en massa kameror. Flera reportrar kommer fram mot dem och de båda ler stort och skoningslöst mot kamrarna, "Äntligen båda syskonen Sarpe här. Era föräldrar borde vara stolta." säger en av dem och kameran går längst hela deras kroppar och särskilt över Mars muskulösa bringa och Bellonas avslöjande kläder och vältränade kropp och mot dras ormtatueringar på överarmarna. Syskonen Sarpe, det syntes att de var uppfostrade till bara en sak, att de blivit födda för endast en sak.

Sebastian kom upp till henne när han var klar och han log stort mot henne.
"Tror du jag har någon chans?" frågade han och hon log.
"ÄR du lika bra i sängen som du slåss så har du en chans med mig i alla fall" sa hon roat och han log.
"Då har jag nog mer än lovligt chans" sa han och kysste henne samtidigt som han smekte henne på låret.
"Innan du får något mer så skall du duscha!" sa hon skarpt och Sebastian skrattade.
"Vi kan gå till mitt rum" sa han och erbjöd henne handen och hon tog den. De gick bort mot hans rum och hon tittade på alla kameror som stod och pratade med eleverna. Att de orkade?
"Isis?" sa en kvinna som dykt upp framför henne. Kvinnan var vågad de må hon säga, de flesta vågade inte prata med henne inte bara för att hennes familj var högt uppsatta utan också för att hon hade ett hemskt temperament. "Stödjer du Sebastian Michaelsson i år?" frågade hon och såg på Sebastian.
"Vem jag stödjer på arenan har du inte med att göra, det får du prata med min far om. Mitt förhållande med Sebastian är på ett annat plan nämligen sexuellt" sa hon vasst och Sebastian skrattade lite åt henne.
"Kom nu blomman" sa han och tittade på kvinnan "Hon ser inte farlig ut men hon kan bli så jag bör gå innan hon drar kniven" sa han och kvinnan med kameran försvann. Isis suckade, alltid dessa frågor vem hon stödde på arenan. Hon var inte intresserad av vem som kunde döda flest utan vem som kunde roa henne längst.

Gaius tackade reportrarna med ett lättat leende och tog sig loss ur klungan. Kameror som spänts fast i taket och väggarna följde hans gång, men reportrarna väntade in andra elever. Gaius skakade nästan obemärkt på huvudet.
hans blick föll på en man och en kvinna som var på väg mot pojkarnas sovrum. Han kände igen mannen, Sebastian eller något, men kvinnan hade han aldrig sett förr. Hennes hår var bländande vitt, och hon passade inte riktigt in. Gaius trodde att det var hennes ansikte, som tydligen vittnade om högbörd, men något annat också han inte kunde sätta fingret på.