EmppuXD och Antiani [Peäres]

Rose log brett och reste sig upp. Hon behövde ställa sig upp på tå för att få kofferten.
- Äntligen här!, sa hon glatt.
- Det ska bli så spännande, fortsatte hon och gick ut i korridoren där det var fullt med barn och ungdomar i alla åldrar.
Rose tog i Albus hand för att inte tappa bort honom och gick ut från tåget.

[[ KOrt jag vet. Men jag lagar liti läxor YOLO ]]

*Albus*

Rose höll ett krampaktigt tag om hans hand, och han rodnade lätt.
Dom knuffades fram och tillbaka av mängden och dom suckade lättat när dom andades in frisk lukt.
Skogen verkade omsluta dem och Albus smålog nervöst åt Rose.
Scorpius följde dom där bak, och rörde sig ljudlöst.
Albus brydde sig inte så värst utan lyssnade efter Hagrids dånande röst.
- Förste år elever hit, hitåt!
Han suckade lättat och dom banade sig genom mängden.
Hagrid log strålande och skrattade
- Är det inte lille Potter, trevligt att råkas!
Hagrid hoppade ner från stenen han stått på, för att förstaårseleverna skulle veta var han var, även om man skulle sätt honom ändå.
Dom följde ner för en stig och gruset knastrande under hans fötter.
Han var nära att snubbla några gånger men Rose ryckte till honom varje gång, det var nära att hända.
Tillslut kom dom till en flod medan mörkret verkade omsluta dem.
Träden runt omkring dem gjorde det bara läskigare och Rose och Albus satte sig ner bredvid varandra i en av båtarna, av nervositet och rädsla.

*Scorpius*

Han suckade djupt, nu skulle han äntligen få se hogwarts.
Rose och Albus hade redan börjat gå hand i hand mot en man med tjockt brunt skägg som vinkade åt dem.
Dom två verkade redan ha glömt honom när dom skyndade sig efter mannen.
Han traskade vidare långt efter, rädd för att dom skulle fräsa åt honom att hålla sig borta.
Låtsades dom bara vara trevliga?
Hade dom glömt bort att han var där.
Alla eleverna hittade par att sätta sig ner i vid båtarna, som fyllde den stora floden.
Han darrade lätt och kände blickarna av eleverna.
Rose vinkade åt honom, och han log.
Men när han satte sig ner mittemot Albus och Rose, tyckes han se avsmak från Albus, som han alltid sett på hans mor ansikte.
Han stirrade upp på månen, som tröst, nu när Dark var i husalfernas händer.
Han suckade och fortsate att stirra.

Rose lät blicken svepa omkring sig.
- Det är så mörkt, gnällde hon och bet sig i läppen. Hon var förstås väldigt mörkrädd.
Rose vände blicken upp mot skolan och försökte glömma allt mörker.
- Undrar vilket elevhem vi kommer i..., sa hon sedan och log snett. Hon hade ingen aning vart hon skulle kunna komma. Hon beundrade den slottslika skolan.

*Albus*
Tornen verkade nå ändå till den stjärnfulla natten, som omslött barnen, som stirrade beundrade på slottet.
Fönstren verkade vara som små stjärnor utströda på himmlen.
Albus kände hur Rose släppte taget och han suckade lågt.
Han skulle vilja att tiden stannade, att dom kunde stå där hand i hand medan stjärnorna betraktade de små barnen, en med krossat hjärta andra ovetande om pojkens känslor.
Han hörde hur barnen , flämtade beundrade.
Innan han hann fråga Rose vad hon tyckte om det, flött dom in mott grottan.
Facklor upplyste vägen och eleverna höll tätt tillsammans, rädd för vad som lurade i skuggorna.
Han stirrade på Rose hand, och visste inte om det var rätt tillfälle, att ta hennes hand.
Scorpius traskade bakifrån, och betraktade dem.
Vad som rörde i hans tankar, visste inte Albus, men han var glad, att han hade några han kände här.
Hagrid vinkade till sig dem och dom började trampa upp för vägen.
Stigen slingrade sig som en orm och eleverna skulle säkert gått vilse, om inte dom sett Hagrid gå framför dem.
Han räknade stegen medan dom närmade sig porten.
Hagrid lyffte en behanskad hand och knackade tre gånger, eller rättare sagt slog.
En kvinna vid namn Mcgonagall steg fram och betraktade dem stilla.
Hon nickade åt Hagrid och började snabbt gå in, så eleverna måste springa för att hinna med.
Äntligen var dom framme, vid Hogwarts skola för häxkonster och trolldom.

Rose steg sakta in i den stora salen med de andra eleverna. Hon såg på de flygande ljusen och log för sig själv.
Precis som mamma hade beskrivit salen. Ljus, stor och vacker.
Rose såg en på en med lärarna. Hon vnde sedan blicken mot den mörkklädda damen med det gråa håret och monformade glasögonen som hade presenterat sig själv som Minerva McGonagall.
Rektorn började prata och vällkommnade alla de nya eleverna och dock också de andra.
Rose lyssnade snällt på vad hon sade och då det var dags för sorterigen, gick en suck in hela salen.
Hon log för sig själv då McGonagall sa Rose namn. Hon steg upp på "scenen" och satte sig snällt på stolen. Rose bet sig i läppen och kände den slitna hatten på hennes lilla huvud.

*Scorpius*

Scorpius strök handen nervöst över håret innan porten öppnades, och blev direkt bländad av ljuset som strömmade ut.
Snart såg han dom fyra borden med eleverna som stirrade på dem, kastade nervöst blicken ner på skorna när han märkte hur dom stirrade på hans vitblonda hår.
Ljusen ovanför deras huvuden gav ifrån sig ett värmande sken.
Spökena i korridoren hade redan berättat om elevhemmen, och Scorpius log åt minnet av de andra elevernas skrämda uttryck, när de såg spökena.
För Scorpius var synen inget nytt, för han såg saker som inte någon annan brukade se.
Man kan säga han var onormal, än andra barn.
Hela sin barndom hade han sett saker, det var där för han blivit utstött när han gick i Språkbadsskolan.
Just då ryckte han till foten, för att skaka av sig en quawlen som klängde fast i hans fot.
Quawlen var brunhårig, med spetsiga öron, små horn och små vassa tänder.
Framför dem var en plattform med en pall, bakom hallen var ett bord, säkert lärarna.
En kvinna med en stor lila spetsig hatt steg fram mot pallen och drog fram en tjock rulle, med namn.
Mcgonagall traskade fram mot lärarbordet och satte sig ner i mittersta stolen, eller rättare sagt tronen.
Troligtvis var det hon som var rektorn.
Argus Filch vaktmästaren, släpade sig fram med en söndersliten hatt och satte ner den varsamt på pallen.
Scorpius grinade brett när sorteringshatten öppnade munnen och sjöng :

Ni kanske ej tycker att jag är vacker, men döm ej efter vad ni ser idag. Jag lovar att äta upp mig själv om ni kan finna någon hatt som är mer klok än jag.

Behåll ni gärna era svarta plommonstop, och era höga hattar som ser fina ut. Jag är Hogwartshatten som sorterar och därför slår jag alla andra utan

prut. Det finns ej något dolt i era tankar som inte genast jag kan uppenbara, Sätt mig på huvudet, och jag skall säga i vilket hem ni helst bör vara. Ni

kanske passar bäst i Gryffindor, där folk med mod i bröstet lever, vars djärvhet, kraft och tapperhet Dem skiljer ut från mängden av elever: Ni kanske

hemma hör i Hufflepuff, där rättvisa och sanning styr, ja Hufflepuffarna är trogna och lojala och aldrig någon möda skyr; Måhända är ert hem det

visa Ravenclaw, ty den som lärd och kvicktänkt är och har ett gott och klart förstånd skall alltid sina likar finna där; Eller måhända Slytherin skall era

sanna vänner finna, där sluga rävar nyttjar alla knep att sina mål och syften vinna. Så sätt nu hatten på! Förfäras ej! Grips ej av frossa! Ty jag

kan lova att ( fast jag inga har ) ni är i säkra händer, för jag, jag är en hatt med tankegåva!

Rose fnissade tyst åt den gamla hattens ramsa och hörde då damen började säga upp alla de olika namnen.
Varje gång någon valdes till ett av hemmen applåderad alla i just det elevhemmet.
Rose räknade ut att de inte tog alls i ordning utan bara tog namnen som stod på pergamentrullen.
Rose fixade till ett röda håret igen och hörde plötsligt hennes eget namn.
- Rose Weasley!, hördes över hela salen och hon steg upp och satte sig lätt på stolen som alla de andra förstaårseleverna suttit på. Spända över vilket elevhem de skulle hamna i.
- Ännu en Weasley till Hogwarts, sa Sorterings hatten fundersamt.
Rose nickade sakta och satt spänd och väntade på svaret.
- Det får nog bli... RAVENCLAW!, sa hatten och damen som ropade upp namnen tog av hatten.
Rose log och Ravenclawarna applåderade som vanligt. Hon reste sig kvickt upp och gick och satte sig vid det mest blå prydda bordet.
Rose log mot Albus och Scorpius och kunde lätt gissa att ingen av dem skulle komma i hennes elevhem.

*Albus*

Han såg hur Rose log mot dem, och hans bröst värkte, värför, värför!
Han blinkade bort tårarna som var på väg, han ville inte gråta, framför dom tusentals människorna.
Han ville skrika, gråta, gå sönder i bitar.
Om han bara kunnat, slå sönder en spegeln nu, lätta sin smärta, även om det skulle betyda 7 års olycka.
Kanske skulle det kunna lindra smärtan?
Han såg framför sig kupén där dom pratat, om Hogwarts.
Där dom båda pratat att dom säkert skulle hamna båda i Gryffindor.
Han ville rusa fram till sorteringshatten, riva sönder den och skrika ut sin smärta.
Han gav Rose ett ansträngande leende, hellre skulle han gråtit ihjäl sig till inga tårar fanns kvar, att spilla.
Inte nog med att utstå hans känslor för henne, nu måste han utstå att nästan aldrig se henne också.
Han skulle till och med dött, och blivit ett spöke, för att kunna vara i hennes närhet.
- Potter, Albus!
Han tänkte ett tag innan han steg fram, kanske kunde han på något sätt få hatten att ändra sitt svar, eller försöka få ett gott ord åt rektorn att Rose passade hellre i Gryffindor.
Han kände blickarna bränna på hans rygg och lätt hatten sjunka ner för hans ansikte.
Han kände hur lädret mötte hans hud och hur sorteringshatten rörde sig för att hitta en passande ställning.
- En Potter ser jag, det känns som igår som din pappa satte mig på huvudet.
Din far och farfar, ja hela släkten har ju varit i den.
Tapperhet ser jag, du vågar att skydda dina vänner.
Men det får bli......

GRYFFINDOR!

Albus traskade fram mot Gryffindorbordet medan dom i bordet applåderade och busvisslade.

*Scorpius*

Han log åt Rose, men kände ändå ett sting i hjärtat.
Så den 99 % chansen att dom inte skulle hamna i samma elevhem verkade ha slagit in.
Albus såg sorgsen ut när han traskade mot Gryffindorbordet.
Scorpius log mot honom, men Albus bara ruskade sorgset på huvudet.
- Malfoy, Scorpius.
Han drog blicken från hans vänner, eller före detta vänner och traskade uppför och satte sig ner på pallen.
Han kände hur hans händer darrade när hatten rörde vid hans huvud.
- En Malfoy ser jag, du skulle passa kanske i Slytherin.
Din far och farfar, ja hela släkten har ju varit i den.
Tapperhet ser jag, du vågar att skydda dina vänner.
Du skulle också passa i Ravenclaw med din kunskap mellan helvetet, jorden och himlen.
Du skulle till och med passa i Hufflepuff, du berättar aldrig ens hemligheter och tänker före du säger något.
Och så klart i Slytherin, med dina knep och listighet att förvränga saker från dåliga till goda.
Men det får bli......

-SLYTHERIN, ropade hatten ut.
Han suckade, så han hamnade där ändå.
Även om han visste att det skulle blivit så, ville han tro att han skulle vakna upp i Gryffindors sovsal eller i Ravenclaws nu.
Han knep hårt i armen för att vara säker, på att det inte var en dröm.
Slytherinbordet applåderade och Scorpius log ett halvhjärtat leende.
Kanske kunde han ändå få vänner där, eller inte.

Rose suckade tyst och olyckligt. Alla tre hade kommit i olika elevhem.
De hade ju varit så säkra att de skulle komma i samma elevhem.
- Hejsan! Vad heter du?, sa en lugn röst bredvid henne. Rose såg mot pojken och log snällt.
- Hej! Jag heter Rose Weasley!, vad heter du själv då?, svarade och frågade hon,.
- Trevligt att ses Rose! Lysander Scamander var namnet, sa han.
- Är du inte Luna Lovegoods son?, frågade Rose nyfiket.
- Så sant. Och du måste vara Ronald och Hermiones dotter, sa Lysandet. Rose nickade och log brett.

*Albus* ( Du får skriva om Scorpius i nästa!)

Han kände sig inte hemma i Gryffindor.
Han ville rusa direkt ur salen och springa sin väg istället för att känna dom brännande blickarna i ryggen.
- Den Potter!
- Pojke till han som dödade Du-Vet-Vem?
Han suckade men snabbt försvann tankarna, när tallrikarna fylldes med mat.
Hamburgare, pizza, spagetti, lasagne, makaroner, köttbullar, grillade korvar och mer!
Han brydde sig inte fast snart hans mage värkte, utan fortsatte att äta vidare.
Kanske för att försöka lugna ner sorgen över Rose...
Hans kniv slintade till, och drog ett litet sår vid pekfingret.
Han svor lågt och brydde sig inte om blickarna.
Mcgonagalls tal lyssnade han inte till, han var redan försjuken i tankar om det nya året.
7 år utan att kunna nästan, se Rose alls!
Världen verkade hånle åt hans håll.