Sirius Blacks dotter och Den flammande bägaren

Okej ♥♥♥>3♥

Kapitel 2:

Jag måste erkänna att jag älskade kråkboet från den första stunden jag såg det. Det var något över det skrangliga och slitna huset som var charmigt. Jag älskade trädgården, huset och människorna som bodde där. Mrs Weasley var så snäll mot mig. Hon lagade god mat, var väldigt skyddande och (bäst av allt) hon tog hand om mig som om jag hade varit hennes dotter.
Mr Weasley var ett kapitel i sig. Han var tankspridd och vänlig, och ibland kunde jag nästan känna att han tyckte om mig mycket.
Bill Weasley var… Ja, vad var han? Det enda sättet jag kom på att beskriva honom som var cool. Han hade långt hår, skinnjacka, huggtandsörhänge och läderstövlar. Han var också väldigt snäll mot mig, även fast han fick veta att Sirius var min pappa.
Charlie Weasley var lång och gänglig. Han hade ett väderbitet och mycket fräknigt ansikte, faktiskt så mycket att det såg ut som om han nästan var solbränd. Han pratade inte så mycket, trots det kände jag mig bekväm i hans sällskap. Han sade bara det som var nödvändigt.
Fred och George Weasley var… Tja, de var som de var. Jag hade ju träffat dem på Hogwarts och visste redan att de gillade att hitta på olika saker. Redan första dagen jag kom dit kunde jag höra ljudliga smällar (följt av sväranden) från deras rum, till Mrs Weasleys stora förtret. De envisades också med att kalla mig Silveriette eller sötnos, till min förargelse.
Percy Weasley visste jag inte så mycket om. Utifrån det jag sett och hört när han lämnade sitt rum en kort period för att äta så tyckte jag att han verkade mycket formell. Ron berättade för mig att han hade varit prefekt på Hogwarts, och att han nu arbetade som Barty Crouchs assistent på ministeriet. Jag hade flera gånger fått lust att smocka till honom när han pratade om allt bra Crouch hade gjort (för er som är nya läsare så använde han Crusiatus förbannelsen på Alice, Silvers mamma, när de skulle förhöra henne för att hon var misstänkt till mord. Jag vet att den är förbjuden och allt, men eftersom han trodde att hon hade dödat mugglare så bara… Ja, det är i alla fall därför Silver hatar honom). Percy var, enligt mig, ganska jobbig.
Ron var en av mina bästa vänner (vilket ni borde veta om ni läst den första delen av den här historien).
Ginny var ganska cool, faktiskt, men vi kom aldrig riktigt överrens. Hon misstyckte för att Sirius var min pappa och allt det där, vilket gjorde att jag liksom inte gillade henne så mycket. Jag intalade mig själv att hon var okej och att hon säkert skulle få reda på att han var oskyldig en dag. Till dess fick jag stå ut med henne.

Dagarna gick och blev till veckor. Jag brukade spendera dagarna med att spela quidditch i deras trädgård. Lagen var oftast jag, George, Bill och George mot Ron, Ginny, Hermione, Charlie och Fred. Alla intalade mig att jag var väldigt duktig på att vara jagare, vilket jag tacksamt tog emot eftersom jag inte var van vid så mycket beröm.
Varje kväll åt jag dubbla portioner av mrs Weasleys fantastiska måltider. Hon insisterade hela tiden på att jag skulle äta mer och sade att jag var för benig, vilket jag bara himlade med ögonen åt.

Kvällen innan vi skulle hämta Harry satt jag ensam uppe i sovrummet jag delade med Hermione och skrev i min dagbok.

17 augusti, 1994

Jag har en känsla av att något hemskt kommer att hända snart. Jag vet att jag inte borde tänka så, men jag kan inte hjälpa det.
Allt verkar bara så normalt, så fel. Någonting borde hända snart.
I alla fall, jag måste avbryta de här tankarna, de ger mig rysningar.

Jag har stora planer inför det här året. Hermione och jag har redan pratat om allt vi kommer göra på Hogwarts.
Jag är lyckligare än någonsin här hos familjen Weasley. Mr och mrs Weasley har mottagit mig som en dotter, och alla deras barn har accepterat mig som en yngre syster. Den enda jag har lite problem med är Ginny, men jag antar att det löser sig snart.

Jag saknar pappa. Han har skrivit brev till mig hela sommaren, och jag har alltid på mig silverarmbandet jag fick av honom, ändå känns han så långt borta. Som om han var i en annan värld, en annan tid.

Imorgon fyller jag år. Jag väntar mig inte något jättefirande eller så, men mrs Weasley sa i förrgår att hon tänker fira mig med tårta.
Det var länge sedan jag åt en tårta på min födelsedag. Närmare bestämt sju år sedan. Sju år! Inte konstigt att jag känner mig lycklig när jag tänker på morgondagen.

/Silver


Jag slog ihop boken och tittade drömmande ut genom fönstret.
I det ögonblicket önskade jag att jag kunde stanna tiden, för alltid sitta här och titta ut på den sprakande solnedgången utanför fönstret, för alltid sitta här och lyssna på Bill och Charlies skratt där ute i trädgården. Jag slöt ögonen och lät doften av kråkboet glida genom min näsa…

”Vakna, slöfock!” Jag slog upp ögonen tvärt och såg en pyjamasklädd Hermione stå med händerna i sidorna över min säng. Jag gnuggade mig i ögonen.
”Vad e klockan?” mumlade jag och vände på mig. Hon suckade.
”Halv tio.” Jag rynkade ögonbrynen.
”Har jag sovit hela natten?” frågade jag dumt. Hermione skrattade och kastade en kudde på mig.
”Uppenbarligen. Kom nu! Ni ska hämta Harry!” sade hon och drog obarmhärtigt upp mig ur den varma sängen.
”Vad menar du med ’Ni ska åka och hämta Harry’?” frågade jag. ”Ska inte du följa med?” Hon suckade.
”Jag skulle önska att jag kunde, men jag måste läsa igenom skolböckerna.” sade hon och drog med mig nerför trapporna.

”Ditt hår ser ut som en höstack, sötnos.” sade George så fort jag kommit över kökströskeln. Jag räckte ut tungan åt honom och satte mig vid bordet där jag började skyffla i mig stekta ägg. George förde en hand till sitt hjärta, låtsat sårad.
”Ditt hjärta sitter på andra sidan, dummer.” sade jag med munnen full av ägg. Hermione fnissade och skakade på huvudet. George flyttade genast handen till andra sidan. Bill dunkade till honom i nacken.
”Allvarligt talat, Georgie. Ge stackars Silver lite andrum.” sade han. Jag kastade en tacksam blick på honom. Bill var som den storebror jag alltid önskat mig.

”Okej. Vi ska ta oss till Harry med flampulver.” sade mr Weasley så fort vi ätit upp vår frukost och klätt på oss.
Hermione slog otåligt igen boken hon hade under näsan och tittade frågande på mr Weasley. ”Men Dursleys spis ligger ju inte i flampulvernätverket.” sade hon med en suck. Mr Weasley tittade snällt på henne. ”Jag vet. Men jag har fått tillstånd att ansluta den idag, bara en kort stund.” sade han. Hermione nickade eftertänksamt och återgick till sin bok.
”Silver, du vet väl hur man använder flampulver?” frågade mr Weasley. Jag nickade. ”Jag har använt det några gånger. Är du säker på att Harrys moster och morbror kommer att ta vårt plötsliga uppdykande bra…” började jag oroligt, men mr Weasley avbröt mig genom att vifta med handen. ”Självklart. Så hemska kan de inte vara.”
sade han vänligt. Jag suckade mentalt och sjönk ner bredivid Hermione på soffan.
”Jag undrar det, jag.” tänkte jag samtidig som jag kammade igenom mitt hår med fingrarna.

”Är alla klara?” frågade mr Weasley. Vi stod uppställda vid deras spis. Mr Weasley bar en lång, maläten mantel medan jag däremot hade försökt klä mig så mugglaraktigt som möjligt i en stickad orange kofta och jeans. Jag hade nämligen en känsla av att Harrys moster och morbror inte skulle bli så glada om det dök upp en hel bunt konstigt klädda trollkarlar i deras hem…
”Ja!” svarade jag, Fred, George och Ron i kör. De andra hade inte kunnat följa med av olika anledningar. Mr Weasley nickade och tog ner en kruka med grönt pulver i sig från spiselkransen.
Alla tog en näve var.
”Så. Jag börjar, sedan du Ron. Ni andra får komma överrens om vem som ska följa efter. Fred, George!” sade han och kastade en varnande blick på dem. ”Hitta inte på något dumt hos Harrys moster och morbror nu!”
Fred skakade på huvudet. ”Men pappa! Vi skulle aldrig göra något sådant! Jag menar, du känner väl oss!” sade han. Mr Weasley skakade på huvudet och steg in i spisen.
”Privet Drive nummer 4!” sade han. En hög knall hördes och han försvann in i de gröna lågorna.
Ron steg fram, släppte ner pulvret och ropade:
”Privet Drive nummer 4!”
Också han försvann. Fred och George bugade mot mig.
”Efter er, Silveriette.” sade Fred. Jag himlade med ögonen och steg in i spisen.
”Privet Drive nummer 4!” Familjen Weasleys vardagsrum försvann och ersattes av snurrande spisar. Jag slöt ögonen och försökte låta bli att tänka på det omisskännliga ljudet av min mage som gjorde uppror.
Plötsligt kände jag mig själv stöta emot något hårt. Jag öppnade ögonen och fann mig själv stå i något slags svart rum.
Jag gned min ömma panna. ”Ron? Mr Weasley?” frågade jag.
Sedan träffades jag av något hårt i ryggen och jag pressades ofrivilligt mot en vägg.
”AAJ!” vrålade jag. Jag kunde höra upprörda röster från andra sidan av den igenmurade väggen.
”Förlåt, sötnos.” hörde jag Freds röst säga. Jag boxade till honom i huvudet. ”Jag heter inte sötnos din… din…”
”Vad gör vi egentligen här? Är något på tok?” hörde jag Ron fråga.
”Oh, nej. Det var precis här vi ville hamna.” sade Fred ironiskt. Jag kunde inte hjälpa att jag började fnissade lite.
”Ja, vi har det jättekul här.” sade George halvkvävt. Jag bröt ut i ett hysteriskt fnissanfall.
”Tyst, tyst…” sade mr Weasley lite frånvarande. ”Jag försöker fundera ut vad vi ska göra…”
Jag harklade mig. ”Eh… Harry? Kan du höra oss? Aj, Fred! Det där var min fot!” vrålade jag. ”Förlåt, Silveriette.” sade han. Jag boxade till honom också. ”Du och George är irriterande som getingar! Så fort jag slår bort en av er så kommer den andre och börjar…” suckade jag, men blev avbruten av Harrys röst.
”Mr Weasley? Kan ni höra mig?”
”Schh!” sade Mr Weasley.
”Mr Weasley, det här är Harry. Spisen är igenmurad. Ni kan inte komma igenom här.” sade han. Jag suckade djupt.
”Igenmurad? Förbaskat också, vad ska det vara bra för?” stönade Mr Weasley. ”Ja, nu vet jag. Det är det enda sättet. Flytta på dig, Harry…”
”Hallå där! Vad tänker ni göra?” kom en upprörd röst utifrån. Jag antog att det måste ha varit Harrys morbror som pratade.
BANG! Väggen flög in i rummet och vi tumlade ut i ett moln av murbruk och damm, som fick mig att nästan hosta lungorna ur mig.
Synen vi såg när dammet lagt sig var skrattretande. Harrys moster låg i Harrys morbrors armar med en förskräckt min, det såg ut som om hon hade snubblat baklänges. Det första jag kom att tänka på när jag såg henne var en häst med lockigt människohår. En blekfet pojke jag antog måste vara Harrys kusin stod och stirrade förskräckt på oss i ena dörröppningen. Jag vinkade lite åt Harry samtidigt som mr Weasley gick fram mot Harrys morbror.
”Det var bättre.” pustade han och sträckte fram sin hand. ”Öh… ja, jag beklagar verkligen det här med spisen…” Han sänkte blicken mot den dammiga högen med en liten elektrisk brasa på toppen.
”Det var mitt fel, alltihopa. Jag hade bara inte förutsett att vi inte skulle kunna ta oss ut i andra änden. Jag lät ansluta er spis till flampulvernätverket i en dag, förstår ni… bara så att vi kunde hämta Harry den vägen. Mugglarspisar får ju inte, om man ska följa reglerna, anslutas till nätverket… Jag kan ställa det till rätta på ett nafs, oroa er inte för det. Jag gör upp en eld för att skicka tillbaka pojkarna och Silver, och sen kan jag reparera er spis innan jag tar mig tillbaka med spöktransferens.”
Harrys moster och morbror stod och stirrade på mr Weasley som om de aldrig hade sett en människa förr, medan Harrys kusin hade försvunnit ut ur rummet. Jag fick bita mig hårt i tungan för att inte skratta, scenen var så bisarr att det var oerhört roligt.
”God dag på dig, Harry!” sade mr Weasley muntert. ”Har du kofferten färdigpackad?”
”Den är där uppe”, sade Harry och log ett brett leende.
”Jag kan hämta den”, erbjöd jag mig, men Fred och George skakade på huvudet.
”Tyvärr, madam Silveriette. Vi hämtar den åt dig, du ska inte riskera ditt vackra ansikte för en sån småsak…” sade Fred och blinkade mot mig. Jag rodnade och satte händerna i sidorna.
”Hallå!” protesterade jag, men de hade redan börjat gå upp mot Harrys rum. Jag suckade.
”Nå”, sade mr Weasley och svängde lätt på armarna medan han försökte komma på något att prata om.
”Vilket… ähum… trevligt hem ni har!”
Jag började fnissa okontrollerat. Vardagsrummet var stökigt, dammigt och patetiskt nedsmutsat så föll hans kommentar inte i god jord.
”De fungerar med hjälp av äckeltricitet, antar jag?” sade mr Weasley myndigt och nickade mot deras tv. Jag började gapskratta och ramlade omkull på Ron, som vacklade till. Harrys moster och morbror stirrade på mig med ett förskräckt uttryck i ansiktet.
”Ja, just det. Jag kan se stickkontakterna. Jag samlar på stickkontakter. Och batterier. Min fru tycker att jag är tokig, men så är det bara.” fortsatte mr Weasley.
Harrys morbror ryckte till. Man kunde tydligt se att han också tyckte att mr Weasley var tokig.
Ljudet av en koffert som rullades nerför en trappa verkade skrämma ut Harrys kusin från köket. Han försökte gömma sig bakom sin mamma och pappa, men hans oerhörda kroppshydda stack fram på båda sidorna av dem. Det hela såg oerhört konstigt ut.
”Åh, det här måste vara din kusin, inte sant, Harry?” utbrast mr Weasley.
”Japp”, sade Harry. ”Det här är Dudley.” Han och Ron utväxlade en blick och fick sedan snabbt titta bort igen. Man kunde se att de var frestade att brista ut i gapskratt.
”Har du haft ett trevligt sommarlov, Dudley?” frågade mr Weasley vänligt. Dudley kved till och kröp ihop.
Fred och George kom tillbaka med Harrys koffert. De kastade en snabb blick på Dudley och deras ansikte sprack upp i breda flin, exakt likadant hos båda.
”Fint”, sade mr Weasley. ”Det är väl bäst att vi sätter igång, då.” Han drog upp sina klädnadsärmar och tog fram sin trollstav.
Hela familjen Dursley drog sig mot väggen. Det såg nästan ut som om de hoppades på att den skulle smälta och att de skulle sjunka in i den.
”Incendio!” sade mr Weasley och pekade med trollstaven på det som en gång hade varit en spis. Genast flammade lågor upp i spisen. De var höga, som om det brunnit i timtal. Mr Weasley tog fram en liten hopknuten läderpåse ur fickan, knöt upp den och tog ett par nypor pulvret däri och kastade det i lågorna, som genast blev smaragdgröna.
”Iväg med dig då, Fred!” sade Mr Weasley över eldens dånande.
”Jag kommer nu”, sade Fred. ”Åh, nej, vänta lite…”
En stor godispåse hade trillat ur hans ficka och innehållet rullade nu åt alla möjliga håll. Det var kolor. Stora kolor i färgglada godispapper.
Fred kröp omkring och plockade upp dem. Han stoppade ner kolorna i fickan igen och vinkade sedan glatt till familjen Dursley. Så gick han in i spisen samtidigt som han ropade: ”Kråkboet!”.
Harrys moster gav ifrån sig ett litet kvidande. Det hördes ett susande ljud och Fred var försvunnen.
”Då så, Silver”, sade mr Weasley och jag tog ett steg fram.
”Kråkboet!” ropade jag.
Några sekunder senare landade jag i familjen Weasleys vardagsrum igen.


Då så! Vad tycks? Det borde komma mer senare ikväll!

*Pustar ut*
Ville bara säga att du skriver underbart!
Tummen upp och skriv vidare....
Men stressa inte för mycket!

Så himmla braaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!
Kanske lite överdrivet XD men men ♥

Awesome!!! "Ditt hjärta sitter på andra sidan, dummer" ♥ *älskar*

OMG OMG OMG BRA!!!!!!





Haha, fint! ♥

AWESOME kapitel!!!

Superbra kapitel!

Supermegaunderbartgrymtjättemassaawesomebästbra!!!!!!

Grymt.