Inlåsta mot sin vilja

Fai tittade upp när de bromsade in på en grusplan framför en stor mörk byggnad. Han funderade på om de var arrangerat när en blixt lyste upp himlen och lyste upp byggnaden. Han kunde inte låta bli att rysa till. Byggnaden väckte minnen och han trängde undan tårarna. Han blev inledd i byggnaden. Innanför såg skötarna misstänksamt på honom.
"Sätt honom i en egen cell. Han är farlig för andra" sa mannen som stod bakom honom. Skötarna nickade och ledde iväg honom. Han blev ledd till ett rum med en ståldörr. De knuffade in honom. Han la sig på sängen och hörde hur dörren låstes

Alex satt förstummad på bakbänken i bilen. Han såg ingenting av landskapet som flög förbi, men då bilen stannade hade hatet återvänt, och han kämpade för allt han var värd imot då de började dra in honom i den stora, hotande byggnaden.
Fler män rusade ut på gården för att hjälpa till med den besvärliga pojken, och övermannad var Alex slutligen tvungen att följa med, med bultande kind efter ett slag.
Mentalsjukhuset kunde lika väl ha varit ett fängelse, insåg Alex då han såg sig omkring. Han drogs fram längs en öde korridor med stängda dörrar. Genom stålstångarna i luckan i en av dörrarna skymtade han en pojka i sin ålder, men Alex drogs vidare och kastades in i rummet, cellen, bredvid. Dörren slogs fast med kraft och Alex kastade sig mot den, i onödan.

Mirabelle har satts i något de kallade "isoleringscell". Cellen är liten, trång, lite kallare än vad hon brukar tycka är skönt och hon måste sitta på golvet. Hon hade fått höra om vad hon diagnostiserats med och då är det här med isolering helt idiotiskt enligt hennes mening. Möjligtvis ironiskt eller något sådant.
"Mi...Mir-Mir..." Mumlar hon långsamt för att försöka tala, fråga om vad hon gör här men hennes tunga tycks inte vilja lyda henne idag heller. Dessutom låter hon nästan som ett litet barn.

Samantha höjde inte ens blicken då bilen stannade och de var framme. Motståndslöst lät hon dem släpa in henne hon brydde sig egentligen inte det enda som nu upptog hennes inneslutna tankar var att de tagit glasbiten från henne, hur skulle hon nu klara sig? Hon förs in i ett kalt litet rum troligen en cell och de sätter henne på den hårda sängen innan de lämnar henne. De lösgjorde hennes händer men vad skulle de nu syssla med när de tagit glasbiten från henne?

Fai stirrade upp i taket. Han kunde inte gå dit igen. Han hade klarat sig ur det en gång innan, han kunde inte falla tillbaka. Han undrade vad deras bortförklaring de hade för att låsa in honom. De kunde inte säga något om de verklige anledningarna, för då skulle de avslöja sig själv. Fai var förvånad när någon öppnade dörren.
"Matdags" sa en sur kvinna och Fai var förvånad över att hon väntade på att han skulle gå ut ur cellen. Fai gick ut och såg att de andra fångarna fördes ner längs korridoren. Han följde med strömmen till en grå matsal. De stod alla stilla i en kö och Fai undrade vad som skulle hända om han försökte fly. Han fick plötsligt syn på de beväpnade vakterna och han bestämde sig för att fly inte var ett alternativ, inte nu i alla fall. Han fick en vattnig soppa och han satte sig vid ett bord

Alex kastade sig mot dörren tills hans axel bultade smärtsamt. Men dörren gav inte efter, och ingen kom för att stoppa honom.
Det hade kanske gått en timme, om inte mer då något äntligen hände. Alex hade övergivit dörren och börjat vandra fram och tillbaka, endast för att avbryta det och ge dörren en spark då och då. Han förtjänade inte det här!
Dörren drogs upp, och två män steg in. De grabbade tag om Alex armar och drog honom ut i korridoren, där andra inlåsta leddes bort. De fördes till en blek matsal, och erbjöds en ännu blekare soppa.
Vakterna tryckte ner Alex på en bänk och lämnade honom sedan. Alex såg med avsmak på maten, och skuffade sedan undan talldriken.

Sam sitter fortfarande på sängen där vakterna lämnat henne när dörren åter öppnas och en kvinna sa åt henne att följa med tydligen var det mat. Samantha nickar och följer efter, mat brukade betyda vassa föremål som knivar och det var exakt vad hon behövde. Hon följer upprymd av tanken efter henne och en rad fångar till matsalen. Men hennes förhoppningar grusas då det bara är något soppliknande med sked och hon sätter sig ner mittemot en blond kille men rör inte maten, hon hade aldrig vart en storätare och tanken på kniven som hon inte fick upptog alla hennes tankar medan hon frenetiskt kliade sönder såren på handleden för att få känna den renande härliga smärtan som fick allt annat att försvinna.

Fai lyfte blicken när någon satte sig mitt emot honom, hon verkade inte höra hemma där. Det var något med henne som inte verkade stämma. Hon liknade helt enkelt inte de andra. Han såg att hon sköt undan maten men ryckte endast på axlarna, han hade levt på värre innan. Han stoppade skeden i munnen och åt utan att känna efter vad maten smakade. Han log svagt mot flickan men sa inget. Han var inte säker på hur hon skulle reagera om han pratade med henne

Uppfattade ett leende från pojken och såg upp på honom och log tillbaka, dock svagt men hon gjorde det. Äntligen rev hon sönder ärren, det var skönt men inte alls så skönt som det hade vart med en kniv, varför fick de soppa, vad skulle det vara bra för?

Alex såg sig omkring. De flesta i matsalen stirrade ner i sina skålar och höll tyst, kastade skrämda blickar runt sig eller var helt oemotagliga för allt, som om de var ensamma. Alex kunde inte förstå att han var här. På morgonen hade han vaknat sent, gått ut till ett café och ätit gott. Om det inte var för regnet skulle han vara på en strand med sina vänner. Om det inte var för hans far...
I sin ilska skuffade han ner skålen på golvet. Soppan flög på de närmast, men Alex struntade i det. Han reste sig och började raskt gå mot utgången. En vakt närmade sig honom och sträckte fram en hand för att hindra honom.
"Släpp mig", fräste Alex ursinnigt. "Jag kräver att bli utsläppt." Han ruskade av sig vakten, men flera hade närmat sig.
"Sätt dig pojk, om du vill se solen på en månad", beordrade en av dem, och tryckte våldsamt ner Alex på en av bänkarna. Alex öppnade munnen för att fräsa något till svar, men stängde den sedan. Han måste ut, de hade ingen rätt att hålla honom här.